Sverige befinner sig för närvarande, januari 1993, på
gränsen till en depression. Bankkrisen har försatt oss i ett
läge, som vi inte upplevt sedan 1920. Kanske är riskerna
ännu större denna gång. Vi har levt över våra tillgångar i en
utsträckning som gör att den historiska domen kommer att
bli hård. Hushållskonsumtionen steg t ex
1991 med 5 %,
samtidigt som våra samlade tillgångar sjönk med 2 %!
På
60-talet tackade det socialdemokratiska Sverige nej
till EG. Därefter har en politik förts som har urholkat vår
ekonomi samt bidragit till att vi har förlorat en hel del
företag och arbetsplatser. Kreativitet och nyskapande har
försvagats, företagsstrukturen har blivit för ensidig för att
möta morgondagens krav. Konjunkturnedgången har
därför drabbat Sverige mer än andra länder i vår omvärld.
Nu gäller det att använda krisen på ett konstruktivt sätt,
för att skapa början till något nytt, ett Sverige med
framtidstro. Nu är det nödvändigt att snabbt släppa lös nya
idéer, företagaranda och kreativitet av olika slag. Vi måste
skapa vår egen tillväxt och visa att förmågan finns där. Det
kräver hårt arbete och mer arbete av alla, men det fordrar
också rimliga arbetsmöjligheter.
Det gäller då att ta vara på de svenska företag vi har.
Nedlagda företag innebär så gott som alltid kapitalförlust.
Den kan vara befogad, men om företaget kapsejsar mer på
redovisningsteknik än på realiserade förluster, kan det
finnas anledning att anpassa reglerna till den extrema
situation, som faktiskt gäller för vissa branscher.
Bankernas förluster på fastighetslån, som lett till den
icke önskade, men nödvändiga bankgarantin, kan komma
att drabba folkhushållet hårt. Räntorna på upplånade
medel tar allt större resurser i anspråk. Resurser som
hushållen får stå för. Resurser som i stället skulle kunna
bidra till uppbyggnaden av friska företag, små och stora.
Värdena på kommersiella fastigheter har sjunkit mer i
Sverige än någon annanstans, 50-70 %,
men så var värdena här också mer uppblåsta.
Fastighetsbolag går i konkurs, banker nödgas be om
statsstöd, vilket i sin tur ökar budgetunderskottet, höjer
räntan och förvärrar krisen.
Bankernas fastighetsförluster är ofta mer
redovisningstekniska än kassamässiga. Lagen tvingar
bankerna att skriva ned övertagna fastigheter till aktuellt
marknadsvärde. Marknadsvärdena är mycket låga, sett i ett
längre perspektiv. Jämför man med kostnaden för
nyproduktion blir det mycket tydligt. En dag återfår
fastigheterna ett realistiskt värde även om det säkert dröjer.
Om bankerna kunde ta över fastigheterna till ett
mellanvärde, dvs ett lågt uppskattat värde av läget före
fastighetskrisen och marknadsvärdet, skulle bankkrisen
kunna lindras. Bankerna skulle därefter belasta resultatet
med t ex 4% om året, räknat på dessa värden. Beräkningen
skulle givetvis redovisas öppet. Successivt kommer man då
ned till att bokföringsvärde och marknadsvärde motsvarar
varandra. Bankernas redovisade egna kapital skulle
återskapas.
Visst finns en risk i detta förfaringssätt, men risken med
nuvarande redovisningsteknik tillämpad i en så starkt
fluktuerande marknad är heller inte föraktlig.
Det finns redovisningstekniska paralleller. Om t ex
Volvo och Saab tvingades realisera alla fabriker och
maskiner samtidigt, skulle värdena hamna långt under
deras nu angivna bokföringsvärden.
Japanska banker har medgivit långa avskrivningstider på
orealiserade aktieförluster avseende stora förvärv som
gjorts före den senaste stora börsnedgången.
Amerikanska banker fick göra undantag från
redovisningsnormerna vid lån till Latinamerika i anslutning
till skuldkrisen under andra hälften av 80-talet. Samma sak
gällde staden New York som inte förmådde betala sina lån
år 1975.
Det är angeläget att minska statens upplåningsbehov och
att minska belastningen på skattebetalarna. Förslaget skulle
bidra till att ta oss ur den djupa ekonomiska svackan,
genom att ge bankerna möjligheter att låna pengar till de
nya framtidsskapande företag vi också måste ha.
Vi kan inte leva på att betala gamla skulder. Det är
nödvändigt att söka nya vägar.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i
bokföringslagen i enlighet med vad i motionen anförts.
Stockholm den 14 januari 1993
Charlotte Cederschiöld (m)