med anledning av prop. 1992/93:170 Forskning för kunskap och framsteg
Forskning om amatörverksamhet
I Sverige finns en lång tradition av amatörkulturell
verksamhet. Den blomstrande körverksamheten är väl
känd internationellt. Flera exempel kan ges, såsom
musikrörelsen bland ungdomar, teater, dans, slöjd, måleri
och andra estetiska uttrycksformer. Utöver landet finns
amatörförfattare och på senare år har en muntlig
berättarrörelse vuxit fram.
Trots detta har amatörverksamhetens betydelse ur
demokratisk, estetisk och social synpunkt i mycket liten
utsträckning blivit föremål för forskning.
Kulturpedagogisk forskning och utveckling
Kulturpedagogik har sin vetenskapliga grund i många
skilda discipliner. En av dessa är en humanistiskt orienterad
receptionsforskning som sätter samspelet mellan
konstverkets form och innehåll och mottagarens
upplevelser och reaktioner i centrum. Denna typ av i och
för sig angelägen forskning måste emellertid kompletteras
med forskning om metoder att stimulera egenaktivitet inom
kulturområdet.
Givetvis har amatörkulturell verksamhet ett egenvärde
för deltagaren. Grunden för all kulturpedagogisk
verksamhet på det amatörkulturella området måste vara
deltagarnas egna upplevelser och eventuella hinder för
upplevelser. Det finns redan en omfattande forskning om
tittar-, lyssnar- och läsupplevelser. Forskningen har
koncentrerats på mottagarens situation. Det är därför hög
tid att också betydelsen av det icke yrkesmässiga
konstnärliga och kulturella utövandets situation får en
vetenskaplig grund.
Amatörkulturell verksamhet har även ett värde för
gruppen i vilken den utövas. Vi behöver veta mer om
amatörkulturens sociala funktioner för olika kollektiv t.ex.
för barn, för ungdomar, för invandrargrupper och för skilda
socio-ekonomiska grupper i samhället. Det är inte troligt att
deltagandet i amatörkulturell verksamhet har samma
betydelse för alla.
Vidgat deltagande
I Kulturrådets rapporter om vidgat deltagande har
många fakta framkommit som ger stöd för att
amatörkulturell verksamhet är en startpunkt för och en
inspiration för ett vidare konst- och bildningsintresse. Men
hur detta sker och vilka omständigheter som är gynnsamma
för denna utveckling kan behöva studeras utförligare.
Besök på kulturinstitutioner har sedan länge varit starkt
beroende av besökarens socio-ekonomiska status, t.ex.
utbildningsnivå. På det amatörkulturella området är de
socio-ekonomiska skillnaderna inte alls lika framträdande.
Att sjunga i kör är t.ex. i dag i stort sett lika vanligt i alla
social- och utbildningsgrupper. Tidigare har funnits sociala
skillnader även för denna verksamhet. Att skriva poesi, att
teckna och måla på fritiden, att ägna sig åt konsthantverk
och att dansa folkdans är andra exempel på aktiviteter som
är ringa eller bara måttligt beroende av socio-ekonomiska
faktorer. Att dansa balett var tidigare dominerat av högre
socialgrupper. En viss social utjämning har skett också inom
dansen i och med att jazzdans och andra former av modern
konstnärlig dans har fått större utrymme bland ungdomar.
Det kan också betonas att deltagandet i amatörkulturell
verksamhet i stort sett är lika utbrett i hela landet oavsett
befolkningskoncentration och kommunstorlek. Deltagande
i körverksamhet är t.ex. helt oberoende av om man bor i
storstad eller i glesbygd.
Dessa grundläggande fakta visar på värdet av att få
klarlagt hur den amatörkulturella verksamheten påverkar
ett vidare kulturintresse och motivationen för t.ex. att gå på
teaterföreställningar, konserter och konstutställningar,
eftersom möjligheterna att den vägen åstadkomma social
och regional utjämning på kulturområdet är uppenbara. Att
finna strategiska modeller för detta är en kulturpolitisk
uppgift som kräver omfattande FoU-insatser på skilda plan.
Amatörkulturens organisation
Ett annat forskningsområde är hur den amatörkulturella
verksamheten är organiserad, hur den finansieras, vilka
materiella och personella resurser den har till sitt
förfogande m.m.
Många skilda organ har ansvar och inflytande över
amatörkulturen. Skolan, studieförbunden och olika
amatörorganisationer m.fl. agerar utifrån kulturpolitiska
motiv men det finns också grupper, nätverk och föreningar
på såväl ideell som kommersiell grund som verkar inom
området. En övergripande fråga är naturligtvis hur olika
strukturer och förändringar i den organisatoriska strukturen
påverkar utvecklingen. Hur mycket betyder offentliga
insatser och hur mycket betyder ideella och privata insatser
för att upprätthålla en amatörkulturverksamhet av given
omfattning och inriktning?
Här är ett område för komparativa studier. Man kan
jämföra utvecklingen på skilda kulturområden, mellan
skilda regioner i landet och man kan jämföra Sverige med
andra länder. Detta borde ge svar på frågor om vad som
gynnar respektive motverkar en aktiv amatörkultur.
Ett område att uppmärksamma är amatörkulturen och
barn och ungdom. Inom de flesta amatörkulturella
områden är barn i skolåldern och då särskilt flickor
överlägset mest aktiva. De spelar musikinstrument, sjunger
i kör, spelar teater, tecknar och målar, dansar balett och
jazzdans och skriver dagbok, dikter och berättelser i större
utsträckning än andra. Dominansen gäller även på fritiden
och inte bara inom ramen för undervisningen.
Det är ett problem att så många ungdomar slutar att vara
aktiva på det amatörkulturella området då de lämnar
skolan, då de börjar förvärvsarbeta eller då de bildar familj.
Självklart lägger andra intressen och krav hinder i vägen för
fortsatt aktivitet. Men vilka övervinner svårigheterna och
vilka förlorar motivationen för fortsatt amatörkulturell
verksamhet sedan skolans resurser inte längre är
tillgängliga? Centralt i sammanhanget är övergången från
skolans ansvar för olika former av konstnärlig och kulturell
verksamhet till organisationernas och de ideellt inriktade
nätverkens insatser för de vuxnas aktiviteter parallellt med
marknadens och de kommersiella intressenternas agerande.
Forskning inom Kulturrådet och Nationella programmet
för folkbildningsforskning
Under budgetåret 1992/93 har Kulturrådet gett
projektbidrag till ABF och Studieförbundet Vuxenskolan
tillsammans för ''Handen och Anden'' -- om praktiskt
estetiska studiecirklar -- samt till Uppsala universitet för
dokumentation och utvärdering av ''Dans i skolan'', ett
utvecklingsprojekt inom ramen för Kultur i skolan. Båda
dessa amatörkulturella verksamhetsgrenar -- praktisk
estetisk verksamhet och dans -- har länge varit missgynnade
då det gäller forskningsinsatser och det finns därför ett stort
behov av ytterligare satsning på dessa områden.
Av Kulturrådets fördjupade anslagsframställning
framgår att flera prioriterade forskningsområden har nära
anknytning till amatörverksamheten, bl.a. är en analys av
olika former av kulturpedagogik med speciell tillämpning
inom studieförbunden ett angeläget forskningsområde,
liksom forskning om vidgat deltagande. Därutöver finns ett
allmänt behov av dokumentation och utvärdering av
kulturpedagogiska utvecklingsprojekt i skolan, förskolan
och studieförbunden. Det finns sannolikt en mängd
erfarenheter på olika håll som behöver sammanställas,
analyseras och spridas till en vidare krets.
Inte minst i fråga om stimulans till aktionsforskning och
försöksverksamhet kan Kulturrådet fungera som startmotor
och bidragsgivare för projekt som initieras av
amatörkulturorganisationer och lokalt förankrade grupper.
Det nationella programmet för folkbildningsforskning --
Mimer, förlagt till Universitetet i Linköping -- har under en
treårsperiod byggt upp ett tvärvetenskapligt nätverk inom
universitet och högskolor i landet. Vissa delar av
amatörverksamheten ligger redan nu inom ramen för denna
forskning. Andra delar gränsar till området. I en satsning på
forskning om amtörkulturens betydelse för skilda individer
och samhällsgrupper bör de erfarenheter som vunnits inom
folkbildningsforskningen utnyttjas genom att Mimers
uppdrag utvidgas till att gälla även amatörkulturell
verksamhet.
Särskilt med tanke på en vidgad europeisk gemenskap är
det nu angeläget att ge olika forskningsdiscipliner resurser
att teoretiskt och empiriskt belysa denna centrala del i
svenskt samhälls- och kulturliv.
Vi föreslår att 2,5 miljoner kronor anslås till forskning
om amatörverksamhet.
Forskning inom skolväsendet
När man får beskrivningar av en framgångsrik skola eller
förskola är det påfallande ofta en kulturverksamhet som
skildras. Den glädje och det allvar som barn och ungdomar
utstrålar när de uttrycker sig genom musik, sång, bild eller
andra konstnärliga språk är det starkaste skälet för att
hävda alla barns rätt att utveckla sin skaparlust.
För att ge barn goda möjligheter att möta kultur måste
insatserna göras i de miljöer där barnen dagligen vistas. Det
är vad som händer i förskolan, skolan och i det lokala
föreningslivet som till stor del avgör vilka tillfällen barn och
ungdomar får till egna kulturupplevelser. I de flesta
kommuner finns också mer eller mindre ambitiösa planer
för hur barn- och ungdomskulturen skall främjas.
Skolan -- vår viktigaste kulturinstitution
Skolans kulturuppgift är trefaldig: Skolan skall
förmedla upplevelser av levande kultur. Skolan skall ge
eleverna kunskap om vår kultur, vårt kulturarv och olika
kulturyttringar. Skolan skall ge eleverna goda
möjligheter till eget skapande.
Det går inte att framhålla någon av dessa uppgifter som
mer betydelsefull än någon annan. Alla erfarenheter visar
att en framgångsrik kulturförmedling i skolan kräver ett
samspel mellan upplevelse, analys och eget
skapande.
I litteraturundervisningen är det viktigt att eleverna får
möjlighet att lära sig att förstå olika formspråk och genrer
inom litteraturen. Men lika viktigt som teoretisk
litteraturkunskap är att eleverna får läsa böcker och själva
får träna sig i att uttrycka tankar och känslor i skrift.
Det kan vara olika lätt att i skolan ge plats åt både
upplevelse, förståelse och eget skapande. Bild och litteratur
är två ämnen där de praktiska förutsättningarna är goda för
att dessa moment naturligt skall återkomma regelbundet,
avlösa och förstärka varandra.
De barn som får se konst och diskutera den vågar också
i sitt eget skapande pröva nya uttrycksformer.
Även på andra områden, där det krävs större
ansträngningar och kostnader, finns det gott om exempel
där man lyckats förena möten med konsten, analys och eget
skapande. Det gäller till exempel teater, musik och film.
Det är en gammal pedagogisk sanning att kulturyttringar
och eget skapande bidrar till att underlätta inlärning och
förståelse av kunskapsstoffet. Ämnesundervisningen blir
begriplig och åskådlig om den stöds av kulturämnena. Egna
teckningar, utställningar, dramatiseringar är till god hjälp
för att bearbeta ett teoretiskt kunskapsstoff.
Modern forskning har visat att det krävs ett bra samspel
mellan teoretiska ämnen och praktisk-estetiska ämnen för
ett utvecklande skolarbete. Att ge kulturämnena en stark
ställning kan därför också motiveras med att de berikar
övrigt skolarbete.
Kulturämnena ger skoldagen liv och lust. De spelar en
central roll för att skolan skall klara sin fostrande uppgift.
Livsåskådningsfrågor, förståelse av de egna känslorna,
relationer mellan människor, samhällsklasser och länder
kan med hjälp av barnfilm, teater och andra konstarter
göras begripliga för den unga människan på ett sätt som inte
är möjligt i traditionell undervisning.
Skolan skall ge unga människor en chans att utveckla
och pröva sin förmåga på många områden. Den skall ge
eleverna tillfälle att utveckla en egen livshållning. Av dessa
skäl måste teoretiska och praktiska moment blandas i
undervisningen, kunskapsinhämtande varvas med
kulturupplevelser och inlärning med
personlighetsutveckling. Bara den skola som på detta sätt
ger eleverna en allsidig fostran kommer att lämna från sig
mogna elever som kan göra självständiga val i livet.
Socialdemokraterna framhävde i regeringsställning
skolans betydelse som kulturinstitution. Kultur-i-skola-
projektet ledde till att många skolor förde in kulturen i nya
spännande former i skolarbetet. På högstadiet fick
kulturämnena större betydelse genom möjligheterna till
dubbla tillval. I gymnasieskolan -- där de praktisk-estetiska
ämnena tidigare hade en begränsad plats -- kan efter
gymnasiereformens genomförande eleverna välja treåriga
estetiska program, en tvåårig estetisk linje eller en tvåårig
musiklinje.
En del av dessa skolreformer har främst betydelse för de
specialintresserade eleverna. Vi behöver nu åter markera
att kulturämnena skall ha en framträdande plats i alla
skolors verksamhet.
De statliga bidragen till skolan ges nu i form av ett
generellt anslag till kommunerna. Många av de regler som
tidigare var förknippade med bidragen har avvecklats.
Kommunerna har fått en större frihet att planera den egna
skolorganisationen. Uppgifterna för de statliga
skolmyndigheterna har begränsats. I en del kommuner har
kulturnämnden uppgått i fritidsnämnden och skolstyrelsen
ersatts av en barn- och ungdomsnämnd.
Minskad statlig styrning och en friare kommunal
nämndorganisation har varit en förändring som samtliga
partier önskat. För att fördelarna med den borttagna
regleringen för skolan skall kunna tas tillvara krävs dock att
varje kommun tydligt redovisar sina ambitioner och planer
för barn- och ungdomskulturen.
Förändringarna visar på behovet av tydliga kulturmål för
skolan. I samband med att nya läroplaner fastställs bör
därför skolans kulturmål preciseras.
Forskning om kultur i skolan och om skolans kulturmål
bör ha en hög prioritet inom området forskning inom
skolväsendet. Vi föreslår en förstärkning av anslaget med
730 000 kr.
Folkbildningsforskning
Vid behandlingen av forskningspropositionen våren
1990 beslutade riksdagen att utöka anslaget till
samhällsvetenskapliga fakulteten i Linköping med 1 miljoner
kronor att användas till folkbildningsforskning.
Nationella rådet för folkbildningsforskning, som därefter
utsetts av rektorsämbetet, har till uppgift att långsiktigt
stärka folkbildningsforskningen vid svenska universitet,
bl.a. genom att bygga upp nationella forskningsprojekt.
En långsiktig kunskapsuppbyggnad med teoretisk
grundforskning som bas kräver kontinuerligt samarbete
mellan forskare med ett gemensamt kunskapsintresse,
verksamma inom olika ämnen och vid skilda institutioner.
För att åstadkomma en sådan kontinuitet trots begränsade
resurser har ett nätverk av forskare byggts upp. För
samarbete och diskussion om pågående forskning samt
impulsgivning och förberedelser för kommande
forskningsinsatser bedrivs en omfattande
seminarieverksamhet med detta nätverk som kärna.
I enlighet med den långsiktiga intentionen, och under
bred samverkan, har en omfattande ansökan om medel till
ett samlat forskningsprogram, inrymmande flera projekt
och delprojekt, utarbetats. Detta program öppnar nya
områden och utgör en flervetenskaplig satsning av högsta
internationella klass, samtidigt som det ger nya
infallsvinklar på problem som tidigare angripits inom olika
discipliner utan ett ömsesidigt samarbete. Temat för
programmet -- ''Folkbildning 2002'' -- är framtidsinriktat
och knyter an till internationell forskning om bl.a. nya
sociala rörelser såsom miljörörelser, kvinnorörelser och
fredsgrupper.
För att stärka forskarutbildningen och ge denna en så
hög klass som möjligt är det i ett litet land som Sverige
nödvändigt att arbeta nationellt. Inom nätverket finns för
närvarande ca 25 forskarstuderande i olika discipliner.
Inventering och erfarenheter pekar på många doktoranders
problematiska situation och behov av kontakter och utbyte
med kollegor med motsvarande intressen. Nätverket och
seminarieverksamheten fyller därför en viktig funktion som
kreativ miljö för nästa generation av folkbildningsforskare.
För spridandet av forskningsresultat har förberedelser
gjorts för utgivande av en egen skriftserie.
På kort tid har Nationella programmet för
folkbildningsforskning -- Mimer -- blivit mönsterbildande i
Norden. Stort intresse för dess arbetssätt har visats även
från andra delar av Europa. Av en nybildad europeisk
sammanslutning av forskare inom vuxenutbildning och
folkbildning -- ESREA -- har Mimer ombetts ansvara för en
internationell forskningskonferens på temat ''Popular Adult
Education and Social Mobilization in Europe''. Denna
konferens ägde rum på Valla folkhögskola, Linköping, i
augusti 1992.
Nuvarande resurser är helt otillräckliga för att ens
bibehålla nuvarande verksamhetsvolym, än mindre att
utvidga den. Dessutom föll en betydande del av det statliga
anslaget till folkbildningsforskning bort i samband med
nedläggningen av skolöverstyrelsen, vilket ytterligare
understryker behovet av en förstärkning inom
forskningsområdet folkbildning.
För att programmet skall fylla sin uppgift, och motsvara
de förväntningar som föregående riksdagsbeslut skapat,
fordras att det byggs ut till en från början föreslagen
omfattning. Universitetet i Linköping begär i sin
anslagsframställan medel till en stegvis utökning med 1
administrationsassistenttjänst, 2 forskarassistenttjänster, 1
tjänst för bibliotekarie/dokumentalist samt, när
programmet är utbyggt, 1 högskolelektor i humaniora.
Kostnaden har beräknats till 10 605 000 kronor för
treårsperioden (1993/94 -- 2 480 000 kr,
1994/95 -- 3 425 000 kr,
1995/96 -- 4 700 000 kr).
Nuvarande anslag: 1 miljoner
kronor. Vi föreslår att anslaget för
nästkommande budgetår höjs med 1,5 miljoner kronor.
Ungdomsforskning
De satsningar som gjordes i 1990 års forskningspolitiska
proposition på ungdomsforskning har inneburit att en mer
mångfacetterad forskning har uppnåtts. Det är av stor vikt
att denna mångfald kan behållas och även i fortsättningen
stödjas.
Inte minst i perspektivet av det europeiska samarbetet
är det viktigt med ett internationellt utbyte och samarbete.
Det kan t.ex. gälla utbyte av gästforskare eller kontakter
mellan våra forskare och de nätverk som nu skapas i övriga
europeiska länder.
Forskning, i form av gemensamma forskningsprojekt,
bör bedrivas bl.a. om de stora förändringar som nu snabbt
äger rum i Europa, t.ex. ungdomars förändrade
värderingar.
Det arbete som nu pågår kring utveckling av
ungdomsforskningen inom Europarådet bör Sverige även
fortsättningsvis medverka i. Insatserna kan intensifieras
genom fortsatt stöd till de initiativ som tagits genom den
förra forskningspolitiska propositionen.
Barn- och ungdomsdelegationen har i sitt arbete inför
den forskningspolitiska propositionen uppmärksammat
behovet av forskning inom flera olika områden bl.a.
forskning kring normöverförandet -- från vuxna till
ungdomar, mellan olika ungdomar/ungdomsgrupper samt
från media till ungdom. En intressant aspekt är hur normer
överförs till andra generationens invandrarungdomar, från
deras föräldrar och från det nya samhället. Forskning kring
subkulturer är fortfarande ett eftersatt område. Endast ett
fåtal empiriska studier kring subkulturer i
ungdomsgrupperna har ännu kommit till stånd.
Naturhistoriska riksmuseet, nordisk jonmikrosond
De nordiska länderna står i begrepp att gemensamt
skaffa ett avancerat analysinstrument, en jonmikrosond
med mycket hög känslighet och upplösning, för geologisk
forskning. Den blir en av de mest avancerade i världen och
öppnar helt nya möjligheter för kartläggning av
berggrundens utveckling i Norden. Forskarna kan i detalj
studera mineralers och metallers tillväxt och få ny och ökad
kunskap om den geologiska mekaniken, dvs. hur berggrund
bildas och omvandlas.
Exempel på tillämpad forskning är möjligheten att
studera hur malmer bildas, vilket är en förutsättning för en
effektiv prospekteringsverksamhet. Detaljstudier av hur
mineralkorn sitter bundna i bergarterna kan vara avgörande
för hur anrikningen av malmer skall optimeras.
Förutsättningarna för effektivare industriella
mineraltillämpningar ökar.
Kunskap om berggrundens omvandling och
deformationsmönster ökar förmågan att kartlägga
förkastningar och sprickor. Därmed erhålls en bättre grund
för bedömning av förvaringsplatser för radioaktivt avfall. I
det globala perspektivet är det av värde att möjligheterna
växer att förstå, och därmed kanske förutse, jordbävningar
och vulkanutbrott.
Med detta nya analysinstrument kommer de nordiska
länderna att befinna sig i den absoluta internationella
forskningsfronten inom geo-området.
Medel för anskaffning av instrumentet, ca 18 miljoner
kronor, har säkerställts genom Forskningsrådsnämnden och
motsvarande organ i Danmark, Finland och Norge samt
Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse. Instrumentet skall
placeras på Laboratoriet för isotopgeologi vid
Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm. Ett nordiskt
vetenskapligt råd skall styra verksamheten. Driften skall
finansieras genom dels årliga bidrag från Danmark, Norge
och Finland till de löpande kostnaderna, dels två tekniska
tjänster som Sverige svarar för.
Naturhistoriska riksmuseet har i sin anslagsframställning
för projektets räkning begärt ett belopp av sammanlagt 770
000 kr för de två tjänster som utgör Sveriges andel av
driften. Med hänvisning till den i budgetpropositionen
aviserade museiutredningen har regeringen i
forskningspropositionen anmält att någon ändring av
museets anslag för forskning inte bör företas innan
resultatet av denna utredning föreligger. På denna helt
irrelevanta grund kan hela NORDSIM-projektets
genomförande äventyras.
Vi föreslår att anslaget till Naturhistoriska riksmuseet
ökas med 770 000 kr utöver regeringens förslag.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen för budgetåret 1993/94 till anslaget B 37
Forsknings- och utvecklingsverksamhet inom
kulturområdet, Statens kulturråd, för forskning om
amatörverksamhet, anvisar 1
500
000
kr utöver regeringens förslag,2
2. att riksdagen för budgetåret 1993/94 till anslaget E 6
Universitetet i Linköping, filosofiska fakulteten, Nationella
rådet för folkbildningsforskning, för forskning om
amatörverksamhet, anvisar 1
000
000
kr utöver regeringens förslag,1
3. att riksdagen för budgetåret 1993/94 till anslaget B 5
Forskning inom skolväsendet, för forskning om kultur i
skolan, anvisar 730
000
kr utöver regeringens förslag,1
4. att riksdagen för budgetåret 1993/94 till anslaget E 6
Universitetet i Linköping, filosofiska fakulteten, Nationella
rådet för folkbildningsforskning, anvisar 1
500
000
kr utöver regeringens förslag,1
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ungdomsforskning,1
6. att riksdagen för budgetåret 1993/94 till anslaget B 37
Forsknings- och utvecklingsverksamhet inom
kulturområdet, Naturhistoriska riksmuseet, för
jonmikrosond, anvisar 770
000 kr utöver regeringens förslag.2
Stockholm den 15 mars 1993
Åke Gustavsson (s)
Maja Bäckström (s)
Berit Oscarsson (s)
Anders Nilsson (s)
Leo Persson (s)
Ingegerd Sahlström (s)
Björn Kaaling (s)
Monica Widnemark (s)
1 Yrkandena 2--5 hänvisade till UbU
2 Yrkandena 1 och 6 hänvisade till KrU