I anslutning till sommarolympiaden 1992 visades ett
reportage i televisionen om antalet kvinnliga ledare i den
svenska truppen, eller rättare om avsaknaden av kvinnliga
ledare.
Trots jämställdhetsplaner och försäkringar om ett ökat
arbete för att stärka kvinnornas roll inom idrotten tycks det
svårt att bryta männens dominerande roll i idrottsvärlden.
Kvinnorna i de beslutande organen är alltför få. I
verksamheten är antalet kvinnliga ledare och tränare för
litet.
Fortfarande styrs idrottsrörelsen av män och
verksamheten är i hög grad anpassad till mäns och pojkars
villkor.
Även om ett ökat antal flickor varje år ansluter sig till
idrottsrörelsen, så visar det sig att de ofta slutar idrotta efter
några års aktiviteter. För att nå en annan utveckling måste
flickors insatser och deltagande uppvärderas. Det är dags
att radikalt förändra resurstilldelningen då det gäller
flickors och pojkars idrottsliga verksamhet.
Kvinnliga förebilder behövs! Det är viktigt att våra
ungdomar inom idrotten möts av förebilder som lär dem att
utveckla inte bara manliga utan också kvinnliga egenskaper.
Högre krav måste ställas på idrottsrörelsen för att de
skall utveckla arbetet så att fler kvinnor kommer med som
beslutsfattare, ledare och tränare. Då kan verksamheten
utformas på kvinnors och flickors villkor och ge dem ett
större utbyte av sitt idrottande.
Ekonomiska styrmedel bör användas om inte
jämställdhetsarbetet påskyndas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts angående jämställdhetsarbetet inom
idrottsrörelsen.
Stockholm den 25 januari 1993
Ingegerd Sahlström (s)
Ewa Hedkvist Petersen (s)
Marianne Carlström (s)
Ulla Pettersson (s)
Britta Sundin (s)