Turismnäringen är ett alltför ofta underskattat inslag i
svenskt näringsliv. Det är uppenbart svårt att vinna
förståelse för dess betydelse, inte minst inom beslutande
politiska församlingar på olika nivåer. Alltför tanklöst
förknippas turismnäringen måhända med lata dagar och
fritt liv. Och alltför lättvindigt låter man synen på turismen
präglas av detta. Eller är det så att man över huvud taget
uppfattar produktionen inom en utpräglad servicenäring
som turismen vara av mindre betydelse. Redan detta att
turismnäringen, dess utveckling och dess frågor har så svårt
att väcka behörig uppmärksamhet i jämförelse med andra
näringar i samhället är alltså ett intressant spörsmål i sig.
Som många emellertid vet och som fler skulle kunna ta
till sig är turism mycket mer än exempelvis sol och bad.
Kanske en motsvarighet till det i Norge använda uttrycket
''reiseliv'' skulle säga mer och ge ett bättre uttryck för den av
FN knäsatta, mycket vida definitionen av begreppet turism.
Ibland har uttrycket besöksindustri använts i stället för t.ex.
turismnäring för att ge en mer rättvisande bild av denna i
samhällsekonomin viktiga företeelse.
Turismnäringen uppfyller alla krav som kan ställas för
att få en mer än ytlig politisk behandling. Den har stor
betydelse för sysselsättningen, särskilt för kvinnor, vilket i
och för sig har både för- och nackdelar. Den har i flera
landsändar, från storstad till glesbygd, stor betydelse för
regional utveckling och bör i flera trakter betraktas som en
basnäring. I BNP-termer tål turismen därför väl en
jämförelse med mer klassiska och mer omhuldade
näringsgrenar.
Inte minst förbisett är turismnäringens betydelse för
exporten och bytesbalansen. Inte så att det går att föreställa
sig att vi någonsin skulle kunna få betalningsströmmarna att
vara lika stora ut som in, därtill är vi själva bl.a. ett alltför
resande släkte. Men inte desto mindre är exporten av
Sverigeturismen (således resande till Sverige) sådan att den
måste väcka respekt åtminstone bland oss själva. Det är
vanligt och rättvisande att jämföra den med exporten både
av skogsprodukter och av bilar, som det ju talas betydligt
oftare om. Och det kan vara värt att anteckna att den
turistiska exporten räknat per capita har noterats överstiga
vad t.ex. ett klassiskt turistland som Italien kan
tillgodoräkna sig.
Den internationella marknaden för turism och resor är
stor och den är växande även om, förhoppningsvis
tillfälliga, recessioner hejdar denna utveckling. Och det är
gietvis av utomordentlig betydelse för svensk ekonomi att
alla möjligheter till en ökad export tas till vara, även från
den utgångspunkten att Sverige är mindre väl känt över
världen än vi med normal självcentrering föreställer oss,
och att vi inte besitter naturliga förutsättningar för all slags
turism, men väl för vissa kvalificerade slag.
Liksom i så många andra fall när det handlar om svensk
export av tjänster och varor kan inte heller exporten av
turism blomstra utan att det finns en stor och väl etablerad
hemmamarknad med goda produktionsresurser i fråga om
anläggningar, transportnät och, kanske särskilt viktigt, väl
utbildade och engagerade människor att möta. Det behövs
ju också väl etablerade vägar för information och
marknadsföring. Och det är helt nödvändigt för en god
utveckling på sikt att forskningen inom området turism och
resande ges rimliga förutsättningar att öka den nu
bristfälliga kunskapsunderbyggnaden. Ansträngningar att
öka exporten av tjänster utomlands är i det närmaste
fåfänga utan samtidiga ansträngningar att både kvantitativt
och kvalitativt utveckla hemmamarknaden, dvs. helt enkelt
förutsättningarna för oss själva att vilja och kunna resa i
landet.
Ett av skälen till att turismnäringen inte vinner
erkännande på samma självklara sätt som andra kan vara
att den i jämförelse med dessa andra är synnerligen
heterogen. Det finns mycket små och mycket stora företag,
det finns företag och organisationer där offentliga,
kommersiella och ideella intressenter samarbetar i flera
olika former. Det finns företag och arbetsplatser som i
närings- resp. sysselsättningsstatistiken räknas till andra
områden inom industri och näringsliv. Och det finns företag
som inte inräknas i turismnäringen men som är helt
beroende av turismen. Det synes självklart att man både
kan se turismnäringens specifika, splittrade uppbyggnad
och ändå inse dess vikt och betydelse och att man därav
också förstår att det behövs ett statligt engagemang som inte
enbart inskränker sig till det som sker på de utländska
marknaderna.
Under föregående riksmöte diskuterades turismen
företrädesvis som en fråga om Turistrådets vara eller inte
vara: om det berättigade i ett engagemang från statens sida
för turismens utveckling eller om turismnäringen borde
lämnas att ensam klara sina och turismens problem. Det var
snarast fråga om realisering av politiska grundsatser av mer
principiellt slag. Och vi beklagar att beslutet i stället inte
kom att grundas på en närmare diskussion om det saken
egentligen bort gälla, turismen och turismnäringens roll i
vårt samhälle och vad som betingar en positiv utveckling
både av inhemsk och inkommande turism. Det skulle
sannolikt kunna ha gett beslutet ett annat innehåll där
staten inte frånhänt sig ett fortsatt ansvar i likhet med
förhållandet i andra länder. Det skulle då inte heller lett till
en fullt så egendomlig byråkratisk konstruktion som den
som nu efter en del vändor så smått börjat fungera.
Vi anser att svensk turismnäring bör vinna ett än
tydligare erkännande från bl.a. statsmakterna än hittills.
Ett vidgat statligt ansvarstagande särskilt för utveckling av
den inhemska turismen, och särskilt för den turistiska
infrastrukturen (till vilken vi exempelvis räknar forskning
och utbildning) är nödvändigt inte minst som villkor för
framgångar på exportmarknaden.
Sådana framgångar kan inte nås utan betydligt ökade
kunskaper om hur dessa marknader kan vinnas. Lämpligen
kan Styrelsen för Sverigebilden ges i särskilt uppdrag att
engagera sig i en sådan kunskapsutveckling.
På nationell nivå behöver turismen, besöksnäringen, ett
turistpolitiskt handlingsprogram. Ett program som ger
klarare strukturer och möjligheter för utveckling och
investeringar.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utvecklingen av svensk
turismnäring.
Stockholm den 26 januari 1993
Nils T Svensson (s)
Lennart Nilsson (s)