Våren 1992 avgick Svenska Basketbollförbundets
orförande och den kvinnliga vice ordföranden tog över.
Hon gjorde enligt samstämmiga uppgifter ett bra jobb och
lär ha varit intresserad av att fortsätta. Men valberedningen
ville annat -- enligt deras uppfattning var förbundet inte
moget att ha en kvinna som ordförande.
Detta är en illustration till att mycket återstår innan
idrottsrörelsen uppnår jämställdhet. Riksidrottsförbundet
har en hög ambition när det gäller att stärka kvinnans roll
men framförallt när det gäller styrelserepresentationen
räcker det uppenbarligen inte till. Ovanstående
ordförandeval innebär t.ex. att Svenska
Skolidrottsförbundet är det enda av 63 specialförbund som
har en kvinnlig ordförande. Andelen kvinnor i styrelserna
var ca 20% 1992.
Det finns andra exempel på att jämställdhetsarbetet går
trögt. I den 80 man starka ledartruppen till OS i Barcelona
ingick inte en enda kvinna, detta trots att ungefär en
fjärdedel av de aktiva var kvinnor. Detta är naturligtvis helt
oacceptabelt och minskar idrottens trovärdighet när det
gäller målsättningen att ge män och kvinnor samma chans.
Idrottsrörelsens jämställdhetssträvanden har alltså
hittills inte givit önskvärt resultat. Enligt vår uppfattning är
det nödvändigt att ansträngningarna påskyndas. Mot
bakgrund av att ca 40% av idrottsrörelsens totalt 2,5
miljoner medlemmar är kvinnor måste deras erfarenheter
och värderingarar ges en större chans än idag att påverka
idrottens utveckling.
Kvinnliga ledare har lättare att förstå de kvinnliga
aktivas behov och problem. Ett bra ledarskap handlar om
så mycket mer än att välja bästa träningsmetoden eller den
rätta taktiken -- en kvinnlig ledare kan nå resultat just för
att hon är kvinna.
Också när det gäller förutsättningarna för aktivt
idrottande kvarstår orättvisor på flera områden.
Fortfarande har kvinnoidrotter ofta svårt att hävda sig i
konkurrensen om träningslokaler; anläggningar för idrotter
som särskilt engagerar flickor ges ofta låg prioritet.
Utbildning av ledare och tränare spelar en central roll
när det gäller att öka jämställdheten. I idrottsrörelsens olika
utbildningsaktiviteter måste därför jämställdhetsfrågorna
ingå som ett viktigt moment.
Det stora antalet deltagare vid speciella
motionsarrangemang för kvinnor tyder på att många
föredrar idrottande där tävlingsmomentet inte är det
viktigaste. Det är en erfarenhet som idrottsrörelsen bör ta
till vara, inte minst som motvikt till att krav på prestation
och resultat i många andra idrottssammanhang blir alltmer
dominerande.
Idrotten ska enligt vår uppfattning vara en fristående
folkrörelse, riksdag och regering ska inte styra
verksamheten. Det innebär att Riksidrottsförbundet har
huvudansvaret för att jämställdhetsarbetet påskyndas. Men
idrottens stora betydelse, inte minst när det gäller
ungdomsfostran, gör det motiverat att från samhällets sida
påpeka vikten av att jämställdhetsarbetet får en sådan
omfattning att man når konkreta resultat.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om jämställdhet inom idrotten.
Stockholm den 22 januari 1993
Margitta Edgren (fp)
Ylva Annerstedt (fp)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Isa Halvarsson (fp)
Christer Lindblom (fp)
Ulla Orring (fp)
Barbro Westerholm (fp)