Kulturmiljövårdens olika verksamheter spelar en
mycket stor roll för att motverka historielöshet i vårt land.
Begreppet kulturvård innebär att den byggda miljön ses i
det tvärvetenskapliga perspektiv som sätter den
kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen i sitt sammanhang.
Genom att bevara och sprida kunskap om detta kulturarv,
bidrar kulturmiljövården till människornas förståelse av sitt
samhälle och de tidigare generationer som byggt det. I
begreppet ligger också att den byggda miljön ses som en
resurs att ta tillvara i den fortsatta samhällsutvecklingen, i
akt och mening att bidra till människornas livskvalitet. Den
europeiska integrationen motiverar att såväl vårt specifika
kulturarv -- lokalt, regionalt och nationellt -- som det arv vi
delar med Europa i övrigt ges bästa tänkbara
förutsättningar att skänka identitet och kunskap även åt
kommande generationer.
Kulturvården och dess olika verksamhetsgrenar är
numera av relativt stor omfattning och bör i största möjliga
utsträckning integreras i det övriga samhället.
Verksamhetens volym är vidare så stor och
kostnadskrävande, att den i flera avseenden motiverar
rationaliseringsåtgärder. De rationaliseringar som inom en
snar framtid måste genomföras, bör ta sin utgångspunkt
bl.a. i stark mål- och relevansstyrning, samt avsevärt
minskad administration -- särskilt på central nivå. De
faktiska behoven i samhället måste styra verksamheten. De
avsevärda statliga anslag som har avsatts på central nivå når
uppenbarligen inte ut i rimlig utsträckning.
De principer man hittills följt när det gäller
anslagsbevillning bör ses över främst i tre avseenden:
1. Det mesta av resurserna för ''operativ'' verksamhet
bör ej kanaliseras till central nivå utan till kommunal eller
landstingskommunal nivå (t.ex. läns/regionsmuseer).
Sådan verksamhet skulle i avsevärd utsträckning med fördel
kunna läggas ut på entreprenad och konkurrensbaserad
produktion (t.ex utställningar, utgrävningar,
konserveringstekniskt arbete och antikvarisk planering)
Detta kommer förhoppningsvis att innebära fördelar
både när det gäller kostnadseffektiviseringar,
kvalitetshöjning och geografisk spridning och förbereda för
en öppnare Europamarknad.
2. FoU-resurser inom kulturvården skulle bättre komma
landet till gagn genom att i högre utsträckning än idag
fördelas till universitetsväsendet. Öppna avtalsbaserade
samarbetskonstruktioner mellan högskoleenheter och
andra berörda offentliga organ samt med det privata
näringslivet skulle ytterligare förstärka detta. Därigenom
skulle såväl högre kvalitet som bättre kostnadseffektivitet
sannolikt uppnås.
Den ringa forskningsandelen av kulturvårdens
verksamhet stimulerar knappast till vidareutveckling. Det
finns hittills praktiskt taget inga spridningseffekter från
kulturvården i form av forskningsföretag eller
arbetsskapande avknoppningsföretag inom näringslivet.
3. Inom kulturvårdssektorn saknas en
sammanhängande, trovärdig och begriplig policy för att nå
ut till medborgarna, vilket bidrar till en dålig avkastning på
de insatta resurserna.
Vidare kan man konstatera att det knappast finns något
näringsliv eller någon arbetsmarknad att tala om av
kulturvårdande slag vid sidan om samhällets institutioner.
Den typ av avknoppningsföretag, t.ex. farmakologisk
industri som sjukvården gett upphov till, finns
överhuvudtaget inte med museerna och de antikvariska
organen som bas.
Universitets- och högskolevärlden har en svag relation
till den samhälleligt-operativa kulturvårdande sektorn,
både inom traditionellt musealt-antikvariskt orienterade
ämnesområden och i ännu högre grad inom exempelvis
samhällsvetenskap, ekonomi, naturvetenskap och teknik.
Det är angeläget att bryta denna negativa utveckling och
finna former för en bärkraftig kulturvård som bättre
utnyttjar kunskapspotentialen som finns spridd i hela
landet. En försöksverksamhet bör därför etableras,
lämpligen i Göteborg på grund av dess särställning med
Institutionen för kulturvård vid Göteborgs universitet.
En pilotverksamhet bör snarast startas, som innebär att
initiera, etablera och bygga upp ''Kulturvårdsuniversitetet
Väst'' genom lämpade riktade åtgärder inom Göteborgs
Universitet, Chalmers Tekniska Högskola och vissa berörda
högskolor och sektorforskningsinstitut i den västsvenska
regionen. Modell för en sådan konstruktion kan vara s k
Health Science Universities.
I anslutning till ett sådant kulturvårdsuniversitet bör det
ske en etablering och vidareutveckling av löpande
utbildningsprogram på högskolenivå, gymnasienivå samt
som fort- och vidareutbildning både för anställda och
arbetslösa på samtliga kompetensnivåer. Bl.a. bör ett
''kulturvårdsgymnasium'' inrättas med innovativ inriktning
och nära koppling till dels kulturvårdsuniversitetet, dels
näringslivet i Göteborgsregionen och övriga Västsverige.
Vidare bör riktade insatser mot småföretagare
genomföras, särskilt orienterade mot behoven i den
berörda sektorn för att stimulera etablering av expansiva
verksamheter av marknadsbaserad karaktär. Även övriga
etablerade företag bör i görligaste mån integreras i ett
sådant stimulerande program, bl.a. för att möjliggöra
vidareutveckling av lämpade sektorer av
tillverkningsindustrin.
Slutligen bör särskilda insatser riktas mot
vidareutveckling eller nyetablering av företag med
anknytning till kulturvårdsfältet, underhållstekniska
områden och verksamheter baserade på turistnäringen.
Sammantaget avses de angivna insatserna stimulera en
samverkan enligt modellen utbildning -- forskning --
produktion. Ett sådant verksamhetsnät bör ha som
huvudsyfte att tillgodose Göteborgs och den västsvenska
regionens egna behov. Dessutom bör det utgöra en attraktiv
utvecklingsmodell som genererar produktion,
arbetstillfällen, utbildning och utveckling med avsättning i
ett betydligt större område. Primärt avser det gälla
Skandinavien och Europa men även Östeuropa och
Baltikum.
Modellen syftar till att fungera som ett nav för innovativ
vidareutveckling och att bli en ''exportartikel'' för mässor,
konferenser och kunskapsexport.
Organisationen måste därför ha så stor internationell
öppenhet som möjligt vad beträffar omvärldsuppfattning,
kunskaps- och produktutveckling samt
nätverksuppbyggnad.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av decentralisering av
resurser för kulturvårdande verksamhet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en sammanhängande,
trovärdig och begriplig policybildning för den
kulturvårdande verksamheten,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inrättande av
Kulturvårdsuniversitet Väst.1
Stockholm den 26 januari 1993
Ingrid Näslund (kds)
Harry Staaf (kds)
Lennart Fridén (m)
Kent Olsson (m)
Erling Bager (fp)
Ingela Mårtensson (fp)
Rune Thorén (c)
Marianne Andersson (c)
1 Yrkande 3 hänvisat till UbU