När man får beskrivningar av en framgångsrik skola eller
förskola är det påfallande ofta en kulturverksamhet som
skildras. Den glädje och det allvar som barn och ungdomar
utstrålar när de uttrycker sig genom musik, sång, bild eller
andra konstnärliga språk är det starkaste skälet för att
hävda alla barns rätt att utveckla sin skaparlust.
För att ge barn goda möjligheter att möta kultur måste
insatserna göras i de miljöer där barnen dagligen vistas. Det
är vad som händer i förskolan, skolan och i det lokala
föreningslivet, som till stor del avgör vilka tillfällen barn och
ungdomar får till egna kulturupplevelser. I de flesta
kommuner finns också mer eller mindre ambitiösa planer
för hur barn- och ungdomskulturen skall främjas.
Under 1980-talet hade barn och ungdomskulturen förtur
i kulturpolitiken. Några exempel:
På teaterområdet lyftes Unga Riks, Backateatern och
Unga Klara fram. Bidragen till fria teatergrupper räknades
upp. Filminstitutet fick höjda anslag för att ta fram kopior
på filmer för skolbio och filmklubbsverksamhet, för stöd till
medieverkstäder, för pedagogiskt material om film- och
mediekunskap och för att främja lokal filmkulturell
verksamhet. En litterär klassikerutgivning för skolbruk
startades.
Via Socialdepartementet utgick omfattande bidrag för
att stimulera kulturverksamheten vid fritidshem och
förskolor. ''Kultur i skola-verksamheten'' utvidgades genom
en särskild satsning på dans. Genom ''Kulturbudkavlen''
skapades en ny modell för utveckling av ungdomars eget
skapande, främst inom teater-, dans- och musikområdet.
Sammantaget innebar dessa och andra insatser att
statens stöd till barn- och ungdomskultur ökade med några
hundra miljoner under åttiotalets senare hälft.
Många av de statliga åtgärderna syftade till att stimulera
kommunerna att utveckla genomtänkta program för barn
och ungdomars kultur. Strävandena var framgångsrika.
Kommunerna tog ett större ansvar för barn- och
ungdomskultur.
Hotbilden
I dag är läget annorlunda. Många av landvinningarna
från 1980-talets sista år är hotade.
Lärare och kulturpedagoger, artister och konstnärer,
som ägnar sig åt barn- och ungdomskulturen vittnar om att
de har allt svårare att få gehör för sina idéer. De anser att de
möter ointresse och oförståelse i de politiska
församlingarna.
Tyvärr är inte uppfattningen obefogad. Under 1990-
talets första år har barn- och ungdomskulturen hamnat i
snålblåsten. Det finns flera skäl till detta.
Den borgerliga regeringen har med några få undantag
inte tagit några initiativ på barn- och
ungdomskulturområdet. I årets kulturbudget föreslås som
främsta insats att kulturrådets fria medel för barn och
ungdom räknas upp med 3 miljoner kronor. Det är
naturligtvis välkommet, men som enda egentliga insats för
barn och ungdomskulturen framstår förslaget som håglöst.
Allra allvarligast är den nedgradering av skolans
kulturuppdrag som regeringen vill genomföra. I det förslag
till ny timplan som Läroplanskommittén nyligen presenterat
hotas kulturämnena och idrotten att nära nog raderas ut
från skolschemat.
Efter förra valet är flertalet kommuner borgerligt styrda.
I flera av dessa kommuner genomförs besparingar på barn-
och ungdomskulturen. Kulturinstitutionerna får mindre
pengar för barn- och ungdomsverksamhet. Avgifterna till
kommunala musikskolan höjs till sådana nivåer att många
barn utestängs på grund av att föräldrarna inte har råd att
betala avgiften.
Förbättra samspelet mellan stat och kommun 1980-talets
kulturpolitik för barn och ungdom byggde på
ett lyckat samspel mellan statliga och kommunala insatser.
I det borgerligt styrda Sverige leder växelspelet mellan
stat och kommun till att barn- och ungdomskulturen sitter
trångt.
När det gäller den framtida kulturpolitiken för barn och
ungdom är det enligt vår mening viktigt att förtydliga roll-
och ansvarsfördelningen mellan stat och kommun. De
utgångspunkter som den förra socialdemokratiska
regeringen angav i sitt kulturprogram för barn och ungdom
bör enligt vår mening fortfarande vara vägledande.
Statens ansvar för barn- och ungdomskulturen är
framför allt attstimulera bredd och kvalitet i utbudet för
barn och ungdomar på alla kulturområden och sprida
kunskaper om detta utbud,bidra till en struktur för kultur
i hela landet som gör kulturen lättåtkomlig för barn och
ungdomar oavsett bostadsort,ställa krav på de
statsstödda centrala och regionala institutionerna att ge
större utrymme åt barn och ungdomar i sin verksamhet,
stödja föreningslivets kulturverksamhet i former som
gynnar barn- och ungdomskulturen,uppmärksamma nya
kulturyttringar och verksamheter utanför de etablerade
organisationerna,stimulera utvecklingsarbete för barns
och ungdomars eget skapande.
Kommunerna har huvudansvaret för barn och
ungdomars lokala kulturmiljö. Det är i hög grad på
kommunerna det beror om de nationella insatserna kan få
genomslag i verkligheten. Kommunerna svarar för att
barn- och ungdomskulturen utformas så att den passar de
lokala förutsättningarna och når alla,alla barns rätt till
eget skapande gynnas,samspel mellan förskola, skola,
föreningsliv, fritidsverksamhet, kulturarbetare och
kulturinstitutioner uppmuntras,kulturens roll behandlas
i skolans arbetsplaner och i de lokala skolplanerna,
personalen inom olika barn- och ungdomsverksamheter
uppmuntras till fortbildning inom kulturområdena,
samverkan inom olika delar av förvaltningarna underlättas.
För kommunerna innebär dessa riktlinjer att de kan
verka som ''beställare'' gentemot staten. Kommunerna bör
kunna peka ut på vilka områden framtida statliga insatser är
behövliga och önskvärda.
Ge förtur åt barn- och ungdomskulturen!
Både statens och kommunernas finanser kommer de
närmaste åren att vara hårt ansträngda. Medel för barn- och
ungdomskulturen måste till stor del tas fram genom
omfördelning från andra verksamheter. De kan endast i
begränsad del betalas med nya resurser.
Vi anser att man både inom stat och kommun skall ha
som mål att ge förtur åt barn- och ungdomskulturens behov.
För de statliga kulturinstitutionerna bör gälla att de i sina
anslagsframställningar konkret skall ange vad de gör för
barn och ungdom och hur de vill utnyttja tillgängliga
resurser för att utveckla verksamheten för barn och
ungdom.
I det nya filmavtalet har på socialdemokratiskt initiativ
förts in ett åläggande för filminstitutet att öka
produktionsresurserna till barn- och ungdomsfilm. Den
stora uppräkningen av anslaget till Filminstitutet skapar
enligt vår mening goda förutsättningar för att ge barn- och
ungdomsfilmen en framträdande plats. Riksdag och
regering bör noga följa hur Filminstitutet uppfyller avtalet i
denna del.
På liknande sätt är det enligt vår uppfattning angeläget
att man i den kommunala budgetbehandlingen ger barn-
och ungdomskulturen företräde.
Om dessa riktlinjer konsekvent tillämpas i de offentliga
budgetprocesserna kommer vi trots ett kärvt ekonomiskt
läge kunna vidmakthålla och utveckla våra ambitioner på
barn- och ungdomskulturområdet.
Skolan -- vår viktigaste kulturinstitution
Skolan är vår viktigaste kulturinstitution. Skolans
kulturuppgift är trefaldig:Skolan skall förmedla
upplevelser av levande kultur.Skolan skall ge eleverna
kunskap om vår kultur, vårt kulturarv och olika
kulturyttringar.Skolan skall ge eleverna goda
möjligheter till eget skapande.
Det går inte att framhålla någon av dessa uppgifter som
mer betydelsefull än någon annan. Alla erfarenheter visar
att en framgångsrik kulturförmedling i skolan kräver ett
samspel mellan upplevelse, analys och eget
skapande.
I litteraturundervisningen är det viktigt att eleverna får
möjlighet att lära sig att förstå olika formspråk och genrer
inom litteraturen. Men lika viktigt som teoretisk
litteraturkunskap är att eleverna får läsa böcker och själva
träna sig i att uttrycka tankar och känslor i skrift.
Det kan vara olika lätt att i skolan ge plats åt både
upplevelse, förståelse och eget skapande. Bild och litteratur
är två ämnen där de praktiska förutsättningarna är goda att
låta dessa moment naturligt avlösa, återkomma regelbundet
och förstärka varandra.
De barn som får se konst och diskutera den, vågar också
i sitt eget skapande pröva nya uttrycksformer.
Även på andra områden där det krävs större
ansträngningar och kostnader finns det gott om exempel där
man lyckats förena möte med konsten, analys och eget
skapande. Det gäller till exempel teater, musik och film.
Det är en gammal pedagogisk sanning att kulturyttringar
och eget skapande bidrar till att underlätta inlärning och
förståelse av kunskapsstoffet. Ämnesundervisningen blir
begriplig och åskådlig om den stöds av kulturämnena. Egna
teckningar, utställningar, dramatiseringar är till god hjälp
för att bearbeta ett teoretiskt kunskapsstoff.
Modern forskning har visat att det krävs ett bra samspel
mellan teoretiska ämnen och praktisk-estetiska ämnen för
ett utvecklande skolarbete. Att ge kulturämnena en stark
ställning kan därför också motiveras med att de berikar
övrigt skolarbete.
Kulturämnena ger skoldagen liv och lust. De spelar en
central roll för att skolan skall klara sin fostrande uppgift.
Livsåskådningsfrågor, förståelse av de egna känslorna,
relationer mellan människor, samhällsklasser och länder
kan med hjälp av barnfilm, teater och andra konstarter
göras begripliga för den unga människan på ett sätt som inte
är möjligt i traditionell undervisning.
Vi anser att det är förvånande att regeringen gett
läroplansutredningen sådana direktiv att den sett sig
tvungen att föreslå en kraftig neddragning av timantalet i
skolan för idrott, slöjd, bild och musik.
Läroplanskommitténs förslag bör enligt vår mening avvisas i
de delar som gäller de praktiskt-estetiska ämnenas utrymme
i skolan.
Vi redovisar i en annan motion vår uppfattning om den
fortsatta beredningen av läroplans- och
betygsutredningarna. I det följande begränsar vi oss därför
till några aspekter som gäller kulturämnena i skolan.
Läroplanskommittén har haft kort tid till sitt förfogande.
Det kan förklara att åtskilliga förslag är ogenomtänkta.
Enligt direktiven skall läroplansöversynen syfta till att
förstärka språkens ställning i skolan, föreslå tidsmässiga
förstärkningar inom vissa ämnen, öka utrymmet för
elevernas tillval och samtidigt skapa förutsättningar för
skolorna att profilera sig.
Dessa önskemål på läroplanen är inte lätta att förena.
Stoffträngseln i skolan är en realitet. Om man samtidigt vill
ge mer tid för nya ämnen, profilering av skolan och öka
antalet tillval blir resultatet en olöslig målkonflikt.
Läroplanskommittén har löst målkonflikten genom att
föreslå kraftiga minskningar av tiden för bl.a. idrott, slöjd,
musik och bild. Dessa ämnen disponerar i den nuvarande
läroplanen drygt 20 procent av timplanetiden.
Läroplanskommitténs förslag innebär att tiden för praktiskt-
estetiska ämnen minskar till 14 procent.
I ett snabbt föränderligt samhälle måste givetvis
ämnesinnehållet i skolan fortlöpande omprövas. Nya
kunskapsbehov uppstår. En förnyelse av ämnesinnehållet i
skolan kan dock inte åstadkommas om man mekaniskt
lägger nya teoretiska undervisningmoment till de gamla.
Informations- och kunskapsexplosionen i dagens samhälle
leder till att kunskapsmängden inom alla ämnen är långt
större än tidigare. För alla skolämnen gäller att en sovring
av kunskapsstoffet måste ske.
Läroplanskommittén hade sannolikt lyckats bättre om
den genomfört en mer förutsättningslös analys av vilka
framtida kunskaper och färdigheter vi kan inhämta i skolan,
i arbetslivet, i återkommande utbildning -- i ett livslångt
lärande.
Utbildningsdepartementet har i dag en moderat ledning.
Detta har lett till att moderaternas syn på fasta kunskaper
och reglerat ämnesinnehåll styrt utredningens
överväganden på ett olyckligt sätt. Den moderata
kunskapssynen leder i praktiken till ett förord för det
stillastående och oföränderliga; det finns ett för en gång
givet pensum kunskaper som alla elever skall lära in efter
samma mall.
Vår skolsyn är en annan. Ungdomsskolan har fler
uppgifter än att ge eleven kunskaper för arbetslivet. Den
skall ge unga människor en chans att utveckla och pröva sin
förmåga på många områden. Den skall ge eleverna tillfälle
att utveckla en egen livshållning. Av dessa skäl måste
teoretiska och praktiska moment blandas i undervisningen,
kunskapsinhämtande varvas med kulturupplevelser och
inlärning med personlighetsutveckling. Bara den skola som
på detta sätt ger eleverna en allsidig fostran, kommer att
lämna från sig mogna elever som kan göra självständiga val
i livet.
De statliga bidragen till skolan ges nu i form av ett
generellt anslag till kommunerna. Många av de regler som
tidigare var förknippade med bidragen har avvecklats.
Kommunerna har fått en större frihet att planera den egna
skolorganisationen. Uppgifterna för de statliga
skolmyndigheterna har begränsats. I en del kommuner har
kulturnämnden uppgått i fritidsnämnden och skolstyrelsen
ersatts av en barn- och ungdomsnämnd.
Minskad statlig styrning och en friare kommunal
nämndorganisation har varit en förändring som samtliga
partier önskat. För att fördelarna med den borttagna
regleringen för skolan skall kunna tas tillvara krävs dock att
varje kommun tydligt redovisar sina ambitioner och planer
för barn- och ungdomskulturen. För nationella myndigheter
som skolverket och kulturrådet blir en viktig uppgift att
utvärdera om skolan uppnår sina kulturmål.
Socialdemokraterna framhävde i regeringsställning
skolans betydelse som kulturinstitution. Kultur-i-skola-
projektet ledde till att många skolor förde in kulturen i nya
spännande former i skolarbetet. På högstadiet fick
kulturämnena större betydelse genom möjligheterna till
dubbla tillval. I gymnasieskolan -- där de praktisk-estetiska
ämnena tidigare hade en begränsad plats -- kan efter
gymnasiereformens genomförande eleverna välja treåriga
estetiska program, en tvåårig estetisk linje eller en tvåårig
musiklinje.
En del av dessa skolreformer har främst betydelse för de
specialintresserade eleverna. Vi behöver nu åter markera
att kulturämnena skall ha en framträdande plats i alla
skolors verksamhet.
I samband med att nya läroplaner fastställs bör skolans
kulturmål preciseras. Vi har ovan angett några
utgångspunkter för hur detta bör formuleras. Vi anser också
att skolverket och kulturrådet bör få i uppdrag att
fortlöpande utvärdera skolans kulturverksamhet, att
utarbeta referensmaterial och att sprida kunskaper om hur
kulturen kan lyftas fram i skolarbetet.
Regeringen föreslår i budgetpropositionen att
kulturrådets utvecklingspengar ökar med 3 miljoner kronor
för barn och ungdom. Vi anser att summan är otillräcklig.
Vi föreslår därför att kulturrådets anslag för kultur i skola
ökar med 6 miljoner kronor utöver vad regeringen
föreslagit.
Inom ramen för denna anslagsökning bör kulturrådet
fullfölja dans-i-skolan-projektet. Hittills har genom statliga
stödinsatser dansen introducerats som ett reguljärt inslag i
skolundervisningen i ett fyrtiotal kommuner. Bidraget är ett
stimulansbidrag och förutsätter att kommunen själv tar över
hela ansvaret för dansen i skolan när verksamheten efter
några år etablerats. Kulturrådet bör pröva om inte denna
modell kan vara lämplig för att ge andra konstarter en
bättre förankring i skolan.
Svenska rikskonserter svarar sedan länge för
musikpedagogisk utveckling för skolungdom och
amatörmusiker. Amatörverksamhet på musikområdet
spänner över ett vitt fält -- klassisk musik, jazz, rock,
körsång, folkmusik och folkdans. Behoven skiftar och
förändras år från år.
För att ge Rikskonserter bättre möjligheter att samspela
med musikskolor och amatörorganisationer föreslår vi att
anslaget till Rikskonserter höjs med 2 miljoner kronor.
Femårsprogram för fria teater-, musik- och dansgrupper
De fria grupperna har en central betydelse i kulturlivet.
De fria gruppperna har svarat för förnyelse av teatern,
musiken och dansen. De har vunnit en ny publik för
scenkonsten genom att spela på mindre orter och utanför
institutionernas scener. Flertalet barnteaterföreställningar
sätts upp av fria grupper.
Inom samlingsnamnet fria grupper ryms ett antal
teaterproducenter av delvis mycket olika slag. Vissa
ensembler är jämförelsevis stora och har egna lokaler,
andra ensembler är mindre och utnyttjar de scener som
finns att tillgå.
Teaterkostnadsutredningen har visat att de fria
grupperna fortfarande lever under knappa ekonomiska
villkor. De senaste årens minskade kommunala bidrag har
ökat den ekonomiska otryggheten. Skolor, fritidsgårdar och
föreningar har i dag mindre möjligheter att beställa
föreställningar. Flera fria grupper har det senaste året lagts
ned eller upphört att spela.
Vi krävde förra året att de statliga bidragen till de fria
grupperna under en femårsperiod skulle räknas upp med 5
miljoner kronor per år, totalt alltså med 25 miljoner kronor.
Staten bör kunna förutsätta att kommuner och landsting
bidrar med minst lika mycket.
Den borgerliga riksdagsmajoriteten avslog vårt yrkande.
Vi beklagar detta. Följden av det borgerliga ointresset har
blivit att ett stort antal fria grupper nu hotas av nedläggning.
För att skapa ett andrum för de fria grupperna är det nu än
angelägnare att staten garanterar en etappvis uppräkning av
bidragen enligt den modell vi föreslagit. Inte minst med
tanke på barn- och ungdomsteatern är detta angeläget.
Konstruktionen av ett nytt stöd till de fria grupperna bör
utformas så att en tydlig skillnad görs mellan olika ändamål
för stödet. En uppgift för ett nytt stöd bör vara att stärka de
grupper som är verksamma utanför storstäderna och ge nya
regionalt förankrade grupper chans till etablering. En andra
uppgift bör vara att stödja unga artister och konstnärligt
nyskapande. En tredje uppgift bör vara att främja barn- och
ungdomsteatern för vilken de fria grupperna i dag spelar en
central roll.
Regeringen föreslår i årets budgetproposition att den
framtida ansvarsfördelningen mellan Svenska riksteatern
och länsteatrarna utreds. Utredningen skall analysera om
det ekonomiskt och konstnärligt är motiverat att föra över
en del av Riksteaterns uppgifter på länsteatrarna och de fria
grupperna.
Vi anser att det är ologiskt att särskilt utreda
Riksteatern, när utredningen skall behandla villkoren för
all teater utanför storstäderna. Vi anser därför att
teaterutredningen bör få i uppdrag att göra en samlad
bedömning av vilka ambitioner som skall gälla för
samhällets stöd till Riksteatern, länsteatrarna och de fria
grupperna. Utredningen bör få en parlamentarisk
sammansättning.
När det gäller barn- och ungdomsteater har Sverige
länge varit framstående. En viktig uppgift för
teaterutredningen måste därför vara att skapa
förutsättningar för en fortsatt vital barn- och
ungdomsteater.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ansvarsfördelningen mellan stat
och kommun för barn- och ungdomskulturen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förtur för barn- och
ungdomskulturens behov,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att de statliga
kulturinstitutionerna och Filminstitutet skall redovisa sina
insatser för barn och ungdom,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om de praktisk-estetiska ämnenas
betydelse i skolan,1
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om Skolverkets och Kulturrådets
utvärdering av skolans kulturverksamhet,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten att precisera skolans
kulturuppdrag,1
7. att riksdagen beslutar att till Bidrag till
utvecklingsverksamhet inom kulturområdet till en ny
anslagspost benämnd Kultur i skola för budgetåret 1993/94
anvisa 6 000 000 kr.,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en fortsättning av dans i skolan-
projektet,
9. att riksdagen beslutar att till Bidrag till Svenska
Rikskonserter för budgetåret 1993/94 för utvecklingsarbete
i enlighet med vad i motionen anförts anvisa 2 000 000 kr
utöver vad regeringen föreslagit eller således 71 664 000 kr,
10. att riksdagen beslutar att till Bidrag till fria teater-,
dans- och musikgrupper för budgetåret 1993/94 anvisa 5 000
000 kr utöver vad regeringen föreslagit eller således 62
756
000 kr,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförs om en översyn av det offentliga stödet
till fria grupper,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att den parlamentariska
teaterutredningen skall beakta barn- och ungdomsteaterns
behov.
Stockholm den 26 januari 1993
Åke Gustavsson (s)
Maja Bäckström (s)
Berit Oscarsson (s)
Anders Nilsson (s)
Leo Persson (s)
Ingegerd Sahlström (s)
Björn Kaaling (s)
Monica Widnemark (s)