Regalskeppet Vasa bärgades under åren 1956--1961.
Bärgningen utgjorde det första skedet i Vasamuseets
historia. Redan i det skedet blev regalskeppet en
världssensation.
Det andra skedet gällde konservering och utgrävning --
inför en växande internationell publik.
Det tredje skedet har gällt skapandet av det nuvarande
Vasamuseet och dess utställningar och publika verksamhet.
Detta skede är i stort sett slut och museet står inför att
prioritera uppbyggnaden av en normal museal funktion
enligt riksdagsuppdraget man fått.
Uppdraget gäller sådana ting som att bevara och vårda
regalskeppet, men också att genom dataregistrering göra
föremålsbeståndet tillgängligt för en större allmänhet. Det
gäller också en rad forskningsuppgifter kring regalskeppet
och dess tid som är den bas på vilken museets framtida
verksamhet skall vila. Så även bildarkiv och bibliotek, detta
också avgörande delar av verksamheten vid ett museeum,
som förväntas kunna verka i ett folkbildande sammanhang
och på lång sikt.
Naturligtvis har Vasamuseet, liksom andra museer,
uppdraget att i utställningar och annan publik verksamhet
erbjuda sina kunskaper till allmänheten.
Detta senare uppdrag har under den tredje
uppbyggnadsfasen -- själva museibygget -- kommit till ett
sådant utförande att publiksiffrorna ligger skyhögt över
andra svenska museers. Även internationellt sett är
Vasamuseet en välbesökt institution. Inte minst har museet
blivit en av landets viktigaste turistattraktioner. Man kanske
rent av skulle våga sig på att säga den viktigaste.
Det finns naturligtvis problem när det gäller
finansieringsformen. Vasamuseet har haft i uppdrag att vara
självbärande så långt möjligt. Detta har i årets
budgetproposition ändrats till att vara ett absolut krav. I
verkligheten betyder detta att Vasamuseet blir avhängigt av
allmänna konjunkturer på ett sätt som ger en ryckighet i
hanteringen och förhindrar såväl korttids- som
långtidsplanering. I en sådan ekonomisk berg- och dalbana
riskerar vissa verksamheter att slås ut.
Museal verksamhet är ett samhällsuppdrag med
kulturpolitiska mål. Det förtjänar att påpekas att museer
liksom bibliotek, arkiv m.m. fungerar som
folkbildningsinstitutioner, både i sina uppenbart publika
delar som utställningar och evenemang och i sin långsiktiga
kunskapsuppbyggande verksamhet.
Alla museer står dessutom just nu i en ny situation där
datamedier i alla dess former för första gången i historien
gör det möjligt att göra museernas dolda kunskaper
tillgängliga både för publik i museet och för intresserade
utanför institutionen som t.ex. skolor.
Det tycks ansvarslöst att i dagens situation behöva
acceptera att de museala basfunktionerna vid landets mest
välbesökta museum och största internationella
turistattraktion slås ut av konjunkturers längre eller kortare
dalgångar.
I rådande dalgång -- då museets intäkter inte förslår, är
det museets basfunktioner som slås ut, flera av dem torde
bli svåra att återupprätta. Alternativet är att kraftigt minska
publiktillgängligheten varvid man tappar publikintäkter.
Det måste dessvärre sägas att den moderata
kulturpolitikens kommersiella inställning försätter museet i
en ''rävsax'' där det gäller Mammon och turisterna eller
riksdagens uppdrag och folkbildningen inklusive den
museala verksamheten.
Vi motionärer anser att detta är en djupt allvarlig fråga.
Skall museet ha kvar sitt uppdrag som museum, måste
någon form av rambudget skapas så att Vasamuseet kan
fungera på samma sätt som andra museer, utan att för den
skull tvingas avstå från den publika service besökarna
uppskattar och vant sig vid att finna på det flaggskepp som
museet är.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om problemet gällande finansiering
av kostnader för Regalskeppet Vasas museala
basfunktioner.
Stockholm den 26 januari 1993
Maja Bäckström (s)
Eva Johansson (s)