Stödet till kulturhistoriskt värdefulla segelfartyg
Inom myndigheten Statens sjöhistoriska museer utgör
Vasamuseet ett separat verksamhetsområde, som -- med
undantag för lokalkostnaderna -- finansieras med avgifter
och andra externa inkomster.
I proposition 1989/90:100 bil. 10 föreslog regeringen
beträffande intäkterna vid Vasamuseet att i den mån det
skulle uppkomma överskott borde medlen kunna
disponeras inom eller med anknytning till myndighetens
ansvarsområde. Statsrådet knöt därvid an till ett förslag om
stödordning för bevarande av kulturhistoriskt värdefulla
segelfartyg och fann det ''naturligt och ändamålsenligt att
viss del av eventuellt överskott från Vasaverksamheten
används för att tillgodose detta angelägna behov''.
Statsrådet påpekade dock att ''vad jag här har anfört om
användningen av Vasamuseets intäkter bygger på de
preliminära prognoser som museet har redovisat. Det ligger
i sakens natur att sådana prognoser är osäkra och att det
faktiska utfallet kan avvika på både kortare och längre
sikt''. Riksdagen beslutade i enlighet med detta.
I sin anslagsframställning för 1991/92 framförde Statens
sjöhistoriska museer som sin åsikt att det var felaktigt att
Vasamuseets inkomster skulle användas för finansiering
utanför det egna området. Resultatet av de första två åren
med Vasamuseet visade också att museet inte genererade
överskott i den omfattning som behövs för att skapa ett
reellt stöd till segelfartygen.
För budgetåret 1990/91, under Vasamuseets
uppbyggnadsskede, kunde 500 000 kronor avsättas för
ändamålet enbart därför att det fanns ännu ej förbrukade
lotterimedel avsedda för den pågående uppbyggnaden av
basutställningar. Denna avsättning gjordes på direkt
uppmaning av Utbildningsdepartementet utan att man
avvaktade bokslut för att klargöra om överskott förelåg
eller ej. För budgetåret 1991/92 redovisade Statens
sjöhistoriska museer ett överskott vid Vasamuseet om 669 000
kronor. Av detta föreslår myndigheten att 100 000
kronor avsätts för segelskutor medan resten används för att
täcka det underskott i Vasamuseets verksamhet som
beräknas för budgetåret 1992/93.
För budgetåret 1993/94 och närmast följande år
beräknar Vasamuseet en nollbudget, vilket innebär en
kraftig nedskärning av verksamheten. Detta drabbar bl a
myndighetens egna museifartyg, isbrytaren Sankt Erik och
fyrskeppet Finngrundet. Skälet till nedgången i
Vasamuseets ekonomi är den mer än beräknat stora
nedgången i besökarantalet som följer av det minskade
resandet internationellt och nationellt.
För budgetåret 1990/91 begärde 25 skutägare (enskilda
personer eller föreningar) stöd med 30 miljoner kronor och
för 1991/92 kom 19 ansökningar med begäran om stöd med
5--10 miljoner kronor. Mot bakgrund av detta måste man
konstatera att det är orimligt ur såväl Statens sjöhistoriska
museers som segelfartygägarnas synpunkt att del av
eventuellt överskott från intäkterna vid Vasamuseet skall
utgöra grunden för ekonomiskt stöd till kulturhistoriskt
värdefulla segelfartyg. Den nuvarande konstruktionen har
skapat orealistiska förväntningar hos ägarna till aktuella
fartyg, som sedan tvingas inse att inga, eller nästan inga
pengar kommer att finnas till förfogande.
Slutsatsen av vad som här har anförts blir att frågan om
hur eventuellt överskott i Vasamuseets verksamhet skall
användas bör skiljas från frågan om finansiering av bidrag
till kulturhistoriskt värdefulla segelfartyg och att annan
finansieringsform anvisas för detta inom kulturanslaget.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att finansieringen av bidrag till
kulturhistoriskt värdefulla segelfartyg inte skall ske med
användande av eventuellt överskott från Vasamuseets
verksamhet och att annan finansieringsform bör anvisas för
detta inom kulturanslaget.
Stockholm den 26 januari 1993
Ulla Tillander (c)
Inger Koch (m)
Margitta Edgren (fp)
Catarina Rönnung (s)