Landets kulturhistoriska museer har under lång tid varit
en väsentlig arbetsplats för personal med arbetshandikapp
av något slag. Statligt bidrag utgår för lönekostnaderna.
Praxis i detta avseende utvecklades under och omedelbart
efter andra världskriget, då ett stort antal flyktingar anlände
till Sverige med handikapp i bl.a. språkligt hänseende, men
i många fall med framträdande vetenskaplig meritering
inom det kulturhistoriska området.
Museerna etablerade konstruktiva relationer till den
tidens arbetsmarknadsstödjande myndigheter, varigenom
även en rad andra arbetsplatser inom kansli, vaktmästeri
och verkstadssidan kom att besättas med och utvecklas
genom lönebidragsanvisad personal.
Länsmuseerna har härigenom haft en väsentlig social
funktion, samtidigt som institutionernas
utvecklingsmöjligheter i många fall förbättrats utöver den
nivå, som anslagen från museernas huvudmän medgivit.
Samtidigt som avgörande arbetsinsatser utförts av den
anvisade personalen har några problem varit påtagliga, i
första hand följande:vikariatsersättning har inte utgått
vid sjukdom,möjligheterna till återbesättning vid
pensionering har varit växlande,vartefter kompetens och
tjänstbarhet utvecklats hos den anvisade personalen skapas
ett behov, som inte med säkerhet kan uppfyllas med
ordinarie lönemedel,museerna har för sin fortlevnad
blivit beroende av samhällets resurser till
arbetsmarknadsstöd och social omsorg i en utsträckning,
som saknar motsvarighet i annan offentlig förvaltning.
Dessa problem är givetvis mest påtagliga vid museer med
stor andel lönebidragsanvisad personal. Till denna kategori
hör Kalmar Läns Museum, som har en av landets högsta
relativa andelar anvisad personal. Museer med denna
struktur blir också med självklarhet utomordentligt sårbara
vid varje förändring i befintligt underlag för statsbidrag.
Vid tillkomsten av statligt lönebidrag för s.k.
arkivarbete enligt ovan uppgick bidraget till 100 procent av
lönekostnaderna. En första förändring genomfördes 1980--
81 genom att bidraget minskades till 90 procent. Denna
förändring hade självfallet negativa konsekvenser för
museer med stor andel anvisad personal. Den andra -- och
betydligt allvarligare förändringen -- var införandet av
flexibla lönebidrag med början 1991. Museerna saknade i
stor utsträckning beredskap för denna förändring, vars
sociala, ekonomiska och verksamhetsmässiga konsekvenser
ännu inte är fullt klarlagda.
I budgetpropositionen föreslår regeringen en
omfördelning av medlen för museernas statliga lönebidrag
från arbetsmarknadsdepartementet till
kulturdepartementet. Förslaget ger därmed uttryck för
samma grundsyn, som länsmuseerna framfört i flera år och
i olika sammanhang, nämligen att det statliga stödet bör
utgå i direkta anslag genom kulturdepartementet och inte
fördelas på andra grunder.
Budgetpropositionens begränsning av omfördelning till
50 procent av lönesumman innebär dock snarast en värre
situation för museerna än den föreliggande principen med
flexibla bidrag, som kan utgå till ett högre procenttal. Med
de sparbeting, som åvilar museerna under överskådlig tid,
torde mycket få av institutionerna ha resurser att fullt ut
återbesätta lönebidragstjänsterna vid personalavgång eller
andra vakanser. Det incitament som propositionen anger till
anställning av arbetshindrad personal torde därmed utebli.
Behovet av sysselsättning för personal med visst
arbetshandikapp är givetvis oberoende av konjunkturer och
av stödsystemens storlek och uppbyggnad. Dagens djupa
lågkonjunktur innebär, även efter det att vi kommit in i en
annan konjunkturcykel, att många personer med även ringa
arbetshinder ej kan återgå till fast arbete på den öppna
arbetsmarknaden. Med nuvarande och det i
budgetpropositionen föreslagna lönebidragssystemet
kommer inte kulturinstitutionerna att ha ekonomiska
möjligheter att återbesätta lönebidragsfinansierade tjänster
efter pensionsavgång, än mindre utöka antalet
lönebidragsanställda. Förslaget kan därför få oönskade
konsekvenser samtidigt som de kulturpolitiska effekterna
kan bli mycket allvarliga.
Jag föreslår därför att det statliga lönebidraget till
anställda med visst arbetshinder vid regionala
kulturinstitutioner, exempelvis länsmuseer, fastställes till en
bidragsnivå om 90 procent, vilken tidigare varit gällande.
De ökade kostnader detta kan medföra bör finansieras
genom omfördelning inom kulturdepartementets
anslagsområde.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att lönebidragsnivån till anställda
med visst arbetshinder vid regionala kulturinstitutioner
fastställs till 90 %,
2. att riksdagen beslutar att finansieringen skall ske
genom omfördelning av resurser inom
Kulturdepartementets anslagsområde.
Stockholm den 25 januari 1993
Bertil Danielsson (m)