Vasamuseet skapades genom ett antal beslut av riksdagen och regeringen under 1980-talet. Organisatoriskt utgör Vasamuseet och Sjöhistoriska museet myndigheten Statens sjöhistoriska museer (SSHM).
Museibyggnaden uppfördes med statsmedel 1986--90. Sedan museets öppnande i juni 1990 står staten för hyreskostnaden, ca 31 mkr. I övrigt skulle museets verksamhet vara ''så långt möjligt självbärande''. I budgetpropositionen 1993/94 har orden ''så långt möjligt'' utgått. Kravet att museets verksamhet skall bära sig (med undantag för hyreskostnaderna) är alltså nu ovillkorligt.
Efter en inledning med mycket höga publiksiffror (budgetåret 1990/91 besöktes museet av 1.140.000 personer), har besökarantalet sjunkit och motsvarar för närvarande något över 700.000 personer om året. Var ''normalvärdet'', om sådant finns, ligger, är osäkert.
Vasamuseet är, även med nuvarande publiksiffror, Nordens mest besökta museum. Huvuddelen av besökarna är utländska och svenska turister. Det stora restaurerade skeppet och de internationellt ryktbara utställningarna Vasa och hennes tid gör Vasamuseet till ett fascinerande resmål. Som sådant har museet en viktig roll i marknadsföringen av Sverige som turistland.
Den synliga verksamheten (utställningar och visningar) kan med den marknadsföring som sker finansieras med biljettintäkter. Men Vasamuseets museala ansvar sträcker sig längre än så. Det unika skeppet skall bevaras för framtiden, vetenskapligt uppmätas och dokumenteras. Samma sak gäller de föremål, som under tiden på det provisoriska Vasavarvet aldrig slutligt dokumenterades.
En dataregistrering av föremålen har inletts med bidrag från Statens kulturråd. Därmed kan föremålsskatten bli tillgänglig för studier och forskning enligt de intentioner, som bland annat finns angivna i budgetpropositionen.
Kontakt med forskningen och egen informationsinsamling kring det tidiga 1600-talet håller på att bli en viktig ny inriktning i Vasamuseets arbete. Därmed sätts regalskeppet in i sitt tidssammanhang och museet kommer att spela en än viktigare roll för skolan och den högre undervisningen.
Detta är några av huvuddragen i den museala verksamhet, som måste bevaras och utvecklas för att Vasamuseet skall kunna leva upp till sitt ansvar som en del av ett svenskt centralmuseum.
I SSHM:s anslagsframställning för 1993/94--1995/96 angavs en årlig driftbudget (löpande verksamhet förutom hyreskostnad och externa bidrag) i storleken 24 mkr som nödvändig för att ovannämnda verksamheter skulle kunna bedrivas. I det fall intäkterna något år inte skulle nå upp till detta belopp, äskades ett statsbidrag för att täcka mellanskillnaden.
I budgetpropositionen för 1993/94 avvisades detta äskande. Eftersom museet har anledning befara att de nuvarande låga publiksiffrorna (dock alltså högre än något annat svenskt museums) inte inom den närmaste tiden vänder uppåt, innebär regeringsförslaget, att Vasamuseet tvingas reducera budgeten med 3,5 mkr. Därmed försvinner en planerad tvärvetenskaplig basutställning, inga vandringsutställningar produceras, visningar skärs ner, resurserna för skeppsteknisk dokumentation halveras och uppbyggnaden av ett referensbibliotek om det tidiga 1600- talet stannar upp. Vasamuseets och Sjöhistoriska museets gemensamma projekt att restaurera Sveriges enda större ångfartyg, f.d. isbrytaren ''Sankt Erik'', till sjögående skick läggs ner. ''Sankt Erik'' stängs för publik.
Även för innevarande budgetår innebär det sviktande publikunderlaget att Vasaverksamheten kommer att ge ett underskott, kanske i storleksordningen 3,5 mkr. Besparingar sker nu varhelst detta är möjligt, men de flesta av museets verksamheter kan inte avbrytas eller radikalt förändras med kort varsel: utställningar under produktion måste till exempel fullföljas.
Om museet måste återbetala ett förväntat underskott, är det väsentligt att återbetalningstiden blir lång. En kort återbetalningstid, i värsta fall ett krav att kompensera underskottet redan under nästa budgetår, skulle innebära att museets grundläggande verksamheter skulle lida skador på ett sätt som skulle bli dyrt, svårt och i några fall omöjligt att reparera.
Det redovisade läget för Vasamuseet visar, att självfinansierande museiverksamhet, i händerna på nyckfulla turismkonjukturer, är en orealistisk tanke. Samhället måste försäkra sig om att det kunskapsarv, som ett museum förvaltar, är tillgängligt för samtiden och tryggat för framtiden.
De dubbla kraven på Vasamuseet -- att både vara ett museum i ordets fulla bemärkelse och en ekonomiskt självbärande institution inom turistnäringen -- låter sig väl kombineras i goda ekonomiska tider. I nedgångstider kan organisation och verksamhet bara bantas till en viss punkt. Därefter skadas antingen den ''inre'' verksamheten så att museet inte längre kan betraktas som en seriös kulturinstitution, eller, om neddragningen sker inom den utåtriktade, publikdragande sektorn, skapas en nedåtgående spiral med allt mindre resurser för all verksamhet.
När visionen om ett Vasamuseum väl har satts i sjön så får inte orealistiska ekonomiska konstruktioner resultera i en kapsejsning. Det måste finnas en ekonomisk barlast som ger stadga också i lågkonjunkturens snålblåst och vindkantringar och som ger styrfart åt den verksamhet som Vasamuseet bedriver, nödvändig för att fullfölja själva idén med museet.
Med andra ord måste alltså mellanskillnaden mellan intäkter och kostnader för den regelbundet bedrivna verksamheten täckas med statliga medel när intäkterna inte täcker kostnaderna. Kostnaderna är som ovan nämnts beräknade till 24 mkr/år för de närmaste åren.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de ekonomiska förutsättningarna för en allsidig museal verksamhet på Vasamuseet.
Stockholm den 26 januari 1993 Ulla Tillander (c)