Motion till riksdagen
1992/93:Kr259
av Ulla Tillander (c)

Vasamuseet


Vasamuseet skapades genom ett antal beslut av
riksdagen och regeringen under 1980-talet. Organisatoriskt
utgör Vasamuseet och Sjöhistoriska museet myndigheten
Statens sjöhistoriska museer (SSHM).
Museibyggnaden uppfördes med statsmedel 1986--90.
Sedan museets öppnande i juni 1990 står staten för
hyreskostnaden, ca 31 mkr. I övrigt skulle museets
verksamhet vara ''så långt möjligt självbärande''. I
budgetpropositionen 1993/94 har orden ''så långt möjligt''
utgått. Kravet att museets verksamhet skall bära sig (med
undantag för hyreskostnaderna) är alltså nu ovillkorligt.
Efter en inledning med mycket höga publiksiffror
(budgetåret 1990/91 besöktes museet av 1.140.000
personer), har besökarantalet sjunkit och motsvarar för
närvarande något över 700.000 personer om året. Var
''normalvärdet'', om sådant finns, ligger, är osäkert.
Vasamuseet är, även med nuvarande publiksiffror,
Nordens mest besökta museum. Huvuddelen av besökarna
är utländska och svenska turister. Det stora restaurerade
skeppet och de internationellt ryktbara utställningarna Vasa
och hennes tid gör Vasamuseet till ett fascinerande resmål.
Som sådant har museet en viktig roll i marknadsföringen av
Sverige som turistland.
Den synliga verksamheten (utställningar och visningar)
kan med den marknadsföring som sker finansieras med
biljettintäkter. Men Vasamuseets museala ansvar sträcker
sig längre än så. Det unika skeppet skall bevaras för
framtiden, vetenskapligt uppmätas och dokumenteras.
Samma sak gäller de föremål, som under tiden på det
provisoriska Vasavarvet aldrig slutligt dokumenterades.
En dataregistrering av föremålen har inletts med bidrag
från Statens kulturråd. Därmed kan föremålsskatten bli
tillgänglig för studier och forskning enligt de intentioner,
som bland annat finns angivna i budgetpropositionen.
Kontakt med forskningen och egen
informationsinsamling kring det tidiga 1600-talet håller på
att bli en viktig ny inriktning i Vasamuseets arbete. Därmed
sätts regalskeppet in i sitt tidssammanhang och museet
kommer att spela en än viktigare roll för skolan och den
högre undervisningen.
Detta är några av huvuddragen i den museala
verksamhet, som måste bevaras och utvecklas för att
Vasamuseet skall kunna leva upp till sitt ansvar som en del
av ett svenskt centralmuseum.
I SSHM:s anslagsframställning för 1993/94--1995/96
angavs en årlig driftbudget (löpande verksamhet förutom
hyreskostnad och externa bidrag) i storleken 24 mkr som
nödvändig för att ovannämnda verksamheter skulle kunna
bedrivas. I det fall intäkterna något år inte skulle nå upp till
detta belopp, äskades ett statsbidrag för att täcka
mellanskillnaden.
I budgetpropositionen för 1993/94 avvisades detta
äskande. Eftersom museet har anledning befara att de
nuvarande låga publiksiffrorna (dock alltså högre än något
annat svenskt museums) inte inom den närmaste tiden
vänder uppåt, innebär regeringsförslaget, att Vasamuseet
tvingas reducera budgeten med 3,5 mkr. Därmed försvinner
en planerad tvärvetenskaplig basutställning, inga
vandringsutställningar produceras, visningar skärs ner,
resurserna för skeppsteknisk dokumentation halveras och
uppbyggnaden av ett referensbibliotek om det tidiga 1600-
talet stannar upp. Vasamuseets och Sjöhistoriska museets
gemensamma projekt att restaurera Sveriges enda större
ångfartyg, f.d. isbrytaren ''Sankt Erik'', till sjögående skick
läggs ner. ''Sankt Erik'' stängs för publik.
Även för innevarande budgetår innebär det sviktande
publikunderlaget att Vasaverksamheten kommer att ge ett
underskott, kanske i storleksordningen 3,5 mkr.
Besparingar sker nu varhelst detta är möjligt, men de flesta
av museets verksamheter kan inte avbrytas eller radikalt
förändras med kort varsel: utställningar under produktion
måste till exempel fullföljas.
Om museet måste återbetala ett förväntat underskott, är
det väsentligt att återbetalningstiden blir lång. En kort
återbetalningstid, i värsta fall ett krav att kompensera
underskottet redan under nästa budgetår, skulle innebära
att museets grundläggande verksamheter skulle lida skador
på ett sätt som skulle bli dyrt, svårt och i några fall omöjligt
att reparera.
Det redovisade läget för Vasamuseet visar, att
självfinansierande museiverksamhet, i händerna på
nyckfulla turismkonjukturer, är en orealistisk tanke.
Samhället måste försäkra sig om att det kunskapsarv, som
ett museum förvaltar, är tillgängligt för samtiden och
tryggat för framtiden.
De dubbla kraven på Vasamuseet -- att både vara ett
museum i ordets fulla bemärkelse och en ekonomiskt
självbärande institution inom turistnäringen -- låter sig väl
kombineras i goda ekonomiska tider. I nedgångstider kan
organisation och verksamhet bara bantas till en viss punkt.
Därefter skadas antingen den ''inre'' verksamheten så att
museet inte längre kan betraktas som en seriös
kulturinstitution, eller, om neddragningen sker inom den
utåtriktade, publikdragande sektorn, skapas en
nedåtgående spiral med allt mindre resurser för all
verksamhet.
När visionen om ett Vasamuseum väl har satts i sjön så
får inte orealistiska ekonomiska konstruktioner resultera i
en kapsejsning. Det måste finnas en ekonomisk barlast som
ger stadga också i lågkonjunkturens snålblåst och
vindkantringar och som ger styrfart åt den verksamhet som
Vasamuseet bedriver, nödvändig för att fullfölja själva idén
med museet.
Med andra ord måste alltså mellanskillnaden mellan
intäkter och kostnader för den regelbundet bedrivna
verksamheten täckas med statliga medel när intäkterna inte
täcker kostnaderna. Kostnaderna är som ovan nämnts
beräknade till 24 mkr/år för de närmaste åren.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om de ekonomiska förutsättningarna
för en allsidig museal verksamhet på Vasamuseet.

Stockholm den 26 januari 1993

Ulla Tillander (c)