För att ett aktivt kulturliv skall kunna främjas och för att
kulturen skall vara tillgänglig för alla krävs att den statliga
kulturpolitikens medel också fördelas på ett sådant sätt att
målen i kulturpolitiken kan uppnås. I detta ekonomiska
läge är det utomordentligt positivt att kulturanslagen
kunnat tryggas. Det är synnerligen angeläget, inte minst i
sådana tider som vi nu upplever, att man nu tar fasta på
krafterna i kulturlivet som pekar fram mot framtidstro och
kreativitet. Inte minst gäller detta för regioner i landet där
arbetsmarknadsläget är dystrare än på länge.
Eftersom ramen för insatser på kulturområdet i stort sett
är oförändrad slås man omedelbart av att tillgängligt
reformutrymme nästan uteslutande förlagts till den
nationella kulturinstitutionerna i Stockholm och övriga
storstadsregioner. Vi skall i detta sammanhang endast peka
på några områden såsom bildkonst och arkivverksamhet.
Motsvarande förhållande råder även inom andra områden
som teater, dans och musik.
Bildkonst
Under avsnittet Bildkonstområdet framhåller
föredragande statsråd följande i prop. 1992/93:100 bil. 12 (s.
37).
I arbetet med konst och konstbildning deltar många
parter. Karaktäristiskt är att verksamheten drivs med en
hög grad av självständighet och integritet. En fast
samverkanstruktur existerar inte. För statens del är det
angeläget att medverka till en ökad yttrandefrihet för
konstnärer, att stimulera tillkomsten och exporteringen av
konst.
Längre fram under samma avsnitt anmäls att regeringen
hösten 1992 givit projekteringsuppdrag för en ny- och
ombyggnad av Moderna museet och Arkitekturmuseet.
Projekteringskostnaden har beräknats till 45 milj.kr och
byggkostnaden torde röra sig om drygt 300 milj.kr.
Den samverkansstruktur som inte existerar enligt
föredragande statsråd finns det emellertid ett embryo till
genom vad som anförs i kulturrådets anslagsframställning i
form av ett nytt bidrag till s.k. samverkansmuseer fr.o.m.
budgetåret 1993/94. Kulturrådet föreslår en bidragsnivå på
2 milj.kr inledningsvis, med en successiv uppräkning till 6
milj. kr vid treårsperiodens utgång. (s. 171). Detta förslag,
som både berör Bildmuseet i Umeå och Rooseum i Malmö,
hänskjuts dock till ett större utredningsarbete och vissa mål-
och strukturfrågor avseende det statliga och
statsunderstödda museiväsendet. En sådan åtgärd kan med
hänsyn till sakläget och föredragandes egen argumentering
inte vara ett rimligt tillvägagångssätt. Enligt Statens
kulturråd har ovan nämnda museer ''samlingar eller
verksamhet som bedöms vara av riksintresse och av
betydelse för en större region''. Härigenom kan dessa
museer få delvis nya roller som samverkansmuseer.
I rapporten ''Kultur i hela landet'' (DS 1989:36) föreslogs
bland annat ökat stöd till regional konstverksamhet och
nybildade konstmuseer. I sitt remissyttrande pekade
Statens konstmuseer (SKM) särskilt på de förutsättningar
som finns för att utveckla Bildmuseet till ett konstmuseum
för norra Sverige. Här finns en betydande konstdeposition
från SKM men inte tillräckliga lokaler för att visa samlingen
och bygga upp en bra konstpedagogisk verksamhet.
''Problemet är här inte bristen på konst, utan bristen på
lokaler'' (SKM).
Bildmuseets styrelse tog tidigt kontakt med SKM för att
diskutera ett samarbete, och så småningom formulerades
ett förslag till samverkansavtal mellan de två
institutionerna. Det omfattar först och främst utökade
konstdepositioner för att kompensera frånvaron av
offentliga konstsamlingar av historisk dimension norr om
Gävle i en landsdel där man nu har gjort stora satsningar på
estetiska utbildningar på högskolenivå. Vidare skall
samverkan i utställningsproduktion, en bildterminal
anknuten till SKM:s centrala bildarkiv samt vissa
tillsynsuppgifter för konst i statlig ägo ingå i avtalet.
Kulturrådet uttrycker tidigt intresse för
samverkansplanerna: de visar på nya vägar för ett
ansvarsmuseum att utöva sitt regionala ansvar och bör
motverka den koncentration av statliga konstsamlingar och
konstinstitutioner till Stockholm som redan råder och blir
ännu mer markerad med ett nytt modernt museum.
Bildmuseet är en enhet inom Umeå universitet och har
sina lokaler i en byggnad intill Västerbottens museum som
äger fastigheten. Genom en överenskommelse med
Stiftelsen Västerbottens museum beslutades i fjol om en
utbyggnad för att kunna visa deponerad konst och göra det
möjligt för Bildmuseet att ingå i det skisserade samarbetet
med de statliga konstmuseerna. Stiftelsen är byggherre och
projekteringen är nu inne i ett slutskede. I mars 1993
beräknas byggnationerna komma igång.
Finansieringen av de 24 milj.kr som utbyggnaden
beräknas kosta sker dels med stöd från Boverket och
länsarbetsnämnden i Västerbotten, dels genom betydande
investeringsbidrag från Umeå kommun och Västerbottens
landsting samt från Bildmuseets huvudman Umeå
universitet.
En förutsättning för de breda lokala engagemangen är
definitivt den uppbackning som projektet har fått av
Kulturrådet och rådets uppfattning att driftkostnaden för
Bildmuseets nya samverkansfunktion är en statlig
angelägenhet.
Eftersom frågan om den nya samverkansmuseerna enligt
regeringens förslag skall hänskjutas till en särskild
utredning om stödformer till landets museer finns det en
uppenbar risk för en kraftig försening av starten för
samverkansmuseerna. Planering och produktion av
utställningar har redan påbörjats och kommer under
hösten -93 och våren -94 att vara särskilt kostnadskrävande.
Två konstpedagoger bör anställas tidigt för att kunna delta
i den pedagogiska planeringen och gestaltningen. I maj skall
det nya Bildmuseet öppnas.
Mot denna bakgrund bör riksdagen redan nu med
hänsyn till beslutet om byggandet av ett nytt modernt
museum kunna anvisa 2 milj.kr i enlighet med kulturrådets
förslag till samverkansmuseerna i Umeå och Malmö. Detta
kan ske genom t.ex. en minskning av anslaget B 10.
Bidrag till Svenska riksteatern, Operan och
Dramatiska teatern, med 2 milj.kr.
Arkivverksamhet
I
budgetpropositionen redogörs även för
ställningstagandena till frågan om utbyggnad av
arkivdepåer. Vissa smärre justeringar av
landsarkivorganisationen föreslås i storstadsregionerna.
Beträffande organisationskommitténs förslag till statliga
arkivdepåer var flera tunga remissinstanser, däribland
UHÄ och Kommunförbundet kritiska till att arkivfrågorna
för norra Sverige inte fått en tillfredsställande lösning.
Alltsedan universitetets tillkomst har den bristfälliga
arkivsituationen i Umeå påtalats. De långa resvägarna till
regionens båda landsarkiv i Härnösand och Östersund,
liksom till de centrala arkiven i Stockholm, har i stigande
grad blivit ekonomiska och praktiska hinder för
utbildningen och forskningen. De anslag som tilldelas
universitet och olika forskningsprojekt tar i mycket ringa
utsträckning hänsyn till detta förhållande. Risken är
uppenbar att forskning om intressanta skeenden inte alls
kan fullföljas. Från ett norrländskt perspektiv är detta
ytterst beklagligt.
På olika sätt har univeritetet sökt övervinna dessa
hinder. Ett av dessa försök har varit att ge forskningen
databuren åtkomst till vissa arkivserier i anslutning till
Demografiska databasen i Haparanda/Umeå.
Ett annat försök har varit det utvecklingarbete vid
universitetet som ledde fram till bildandet av SVAR, Svensk
arkivinformation, i Ramsele. I egenskap av tidigare
huvudman har rektorsämbetet i Umeå livligt instämt i de
olika arkivutredningarnas återkommande betoning av
SVAR som resurs för att genom mikrofilmning ge
arkivmaterialet ökad tillgänglighet för forskningen och
kulturlivet.
Ett tredje väsentligt försök utgör forskningsarkivet i
Umeå. Sedan 1984, då huvudmannaskapet för SVAR
övergick till riksarkivet, har nämligen Umeå universitet
sökt aktivt praktisera hur informationsförsörjning från
arkiven skulle vidareutvecklas på moderna medier. Ett
större anslag från FRN har skapat utrustning och resurser
för denna ökande praktik från forskarnas sida.
Dessa insatser av Umeå universitet överensstämmer väl
även med arkivdepåkommitténs förslag (SOU 1991:31),
Statens arkivdepåer. En utvecklingsplan till år 2000. I
kommitténs uppdrag ingick ''att pröva lämpligheten av att
utbyggnaden av landsarkivens depåbehov tillgodoses
genom etablering av nya landsarkiv.'' Härvid skulle hänsyn
tas till möjligheterna att samverka med andra
arkivhuvudmän, vilket grundligt beaktats av den lokala
arkivplaneringen i Umeå.
Vare sig arkivdepåkommittén eller regeringen har
tillräckligt beaktat användaraspekten och forskningens
faktiska situation, som blivit allt värre. Än fler svårigheter
har tillkommit både genom de orimligt stora kostnaderna
vid postbefordran av arkivlån och genom att äldre material
dessutom allt oftare överhuvudtaget inte längre lånas ut
från arkiven av förslitnings- och säkerhetsskäl.
Hänvisningar till att forskarna själva skall bekosta särskild
mikrofilmning eller kopiering i större omfattning är en lika
stor orimlighet som de snabbt växande kostnaderna för
resor till och arbetsdagar vid de statliga arkiven. Det redan
filmade materialet som SVAR tillhandahåller är visserligen
av flertalet forskare starkt frekventerat och det mest
oundgängliga, men det utgör samtidigt endast några
procent av de samlade handlingarna i våra arkiv. Det får på
inga villkor bli allenarådande och styrande för valet av
forskningens inriktning på olika problemområden. Det
filmade materialet behöver hela tiden kompletteras med
övriga stora arkivbestånd.
Arkivfrågan förblir därför olöst i Umeå, om inte en lokal
arkivmiljö kan skapas med stöd av statliga medel och i
samgående med övriga arkivbildare inom kommunen och
länet. En statlig arkivdepå med fullmakt att i erforderlig
omfattning låna arkivmaterial för pågående forskning och
utbildning måste bli ett ofrånkomligt minimum och kärnan
i ett lokalt arkivcentrum. En kraftig förstärkning av
forskningsarkivet och dess förvärvsanslag utgör likaledes en
helt nödvändig insats och grund för denna verksamhet.
Vi anser därför att förslaget om ett utbyggt
forskningsarkiv i Umeå ingående bör provas inom ramen
för de ytterligare förändringar av landsarkivorganisationen
som aviseras av föredragande statsråd (s. 108).
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om anslag till de s.k.
ansvarsmuseerna i Umeå och Malmö genom en
omfördelning av pengar från anslaget B.10, Bidrag till
Svenska riksteatern, Operan och Dramatiska teatern, till
anslaget B.34. Bidrag till regionala museer,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av ett utbyggt
forskningsarkiv i Umeå genom förändring av
landsarkivorganisationen.
Stockholm den 25 januari 1993
Britta Bjelle (fp)
Margitta Edgren (fp)