En av kulturpolitikens viktigaste uppgifter är att låta
''tusen blommor blomma'' och vattna dem alla. De skall få
växa upp, blomma och vissna.
Kulturen anses av många statsvetare vara den näst
universitet och flygförbindelser viktigaste tillväxtfaktorn;
detta p.g.a. den kreativitetsstimulans som ett aktivt
kulturliv utgör.
Svensk kulturpolitik har i stor utsträckning handlat om
att utdela stipendier och inkomstgarantier åt äldre
kulturskapare, som bör kunna klara sig på egen hand om
deras kulturinsatser är värdefulla nog.
Det är de unga konststuderande som i första hand bör få
en möjlighet att vidareutveckla sin talang och att etablera
sig i det svenska kulturlivet. Parallellerna är stora mellan
vetenskapligt arbete och kulturskapande.
För de forskarstuderande finns möjligheten för de mest
lovande att efter avlagd grundexamen erhålla sin
försörjning via doktorandstipendier, under den tid de
etablerar sig som forskare. Först efter doktorsexamen har
de att leva på marknadens villkor.
Det är angeläget att skapa en liknande möjlighet för
blivande konstnärer. Enligt min mening bör man pröva en
modell med en motsvarighet till doktorandstipendierna att
fördela bland de utexaminerade från exempelvis konst- och
musikhögskolorna. Därigenom skapas möjlighet för en
konstnärlig elit att i samverkan med sin högskola utveckla
sitt konstnärskap och etablera sig i konstlivet. För
exempelvis författare och poeter kan stipendierna fördelas
via juryer.
Medel till dessa stipendier bör kunna hämtas via
omfördelning från anslagen till stipendier och
inkomstgarantier, och från anslagen till de stora
institutionerna.
Det är angeläget att möjligheten till ''doktorand''-
stipendier för blivande konstnärer snarast utreds.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ''doktorand''-stipendier på det
konstnärliga området.