Riksantikvarieämbetets roll vid restaurering av kyrkor
Riksantikvarieämbetet (RAÄ) är ett av våra mer anrika
ämbetsverk, i sitt slag ett av de äldsta i Europa. Ämbetet
driver sina frågor med stor medvetenhet och sakkunskap.
Ansvaret är stort och maktpåliggande. Många positiva
resultat har uppnåtts genom ställningstaganden och initiativ
från Riksantikvarieämbetet. Detta har medverkat till den
allt starkare medvetenhet som nu gör sig gällande hos allt
fler svenskar om vikten av att bevara kulturhistoriskt
värdefulla miljöer och byggnader.
Konsekvenserna av RAÄs handlande, som utgår från en
''bevarandeinställning'', är dock inte positiva i alla
hänseenden. Tyvärr har effekten blivit att ämbetets attityd
samtidigt blivit negativ också till goda förändringar.
Riksantikvarieämbetet har bland sina ''traditionella
åligganden'' det kulturhistoriska ansvaret för flertalet
kyrkor tillhörande Svenska kyrkan och dessas vård. Det
gäller kyrkor från tiden före år 1940. När församlingarna
och pastoraten framställer önskemål om att få sina
gudstjänstrum funktionellt disponerade och utrustade möts
de oftast av ett nej från ämbetet. I många fall tas inga eller
mycket litet hänsyn till församlingens rättmätiga krav,
särskilt vad gäller liturgisk disposition och krav på
funktionella förändringar, speciellt kring högaltaret.
I och med att Svenska kyrkan vad gäller byggnadsvård
ej har egen sakkunskap i byggnadsfrågor, blir RAÄs
bedömningar och värderingar oemotsagda på detta
beslutsplan, vilket innebär att en dialog i dessa frågor aldrig
uppstår på riksnivå. Varje tid har olika behov och anspråk,
något som också i rimlig mån måste tillgodoses, om
församlingarnas möjligheter att verka inte avsevärt skall
försvåras.
Att, som nu diskuteras, decentralisera RAÄs
beslutsfunktion till länsplanet är ingen god lösning av
problemet. Vare sig riksantikvareämbetets lokalombud
(länsstyrelserna och länsmuseerna) eller stiften har nu
tillräcklig sakkunskap för att göra de bedömningar som
krävs.
Förutom att utöva kontroll och tillsyn bedriver
Riksantikvarieämbetet också forskning och utveckling av
äldre byggtekniker och metoder. Man meddelar också
anvisningar gällande kyrkornas och andra kulturhistoriska
byggnaders skötsel och vård. Emellertid har det med åren
visat sig att man tyvärr har mycket svårt att föra ut sina
erfarenheter och kunskaper. Alltför mycket akademiskt
värnande om egna landvinningar präglar det interna
agerandet. Bristerna när det gäller att sprida information
kring forskningsprojekt och erfarenheter är uppenbara,
vilket naturligtvis är till förfång för vården av aktuella
byggnader ute i landet. De personer och företag som
utanför RAÄ arbetar med byggnadsminnesvård saknar
kontakter och möjlighet att med RAÄs forskare diskutera
de många problem som finns. Så har det t ex varit mycket
tyst kring den gestaltningsmässiga återuppbyggnaden av
Katarina kyrka och de diskussioner som lett fram till den
absoluta rekonstruktion som nu genomförs utan större
hänsyn till dagens gudstjänstliv.
En övergripande målsättning för RAÄs framtida
verksamhet borde vara, att med en öppnare attityd
samarbeta med lokala krafter samt att på ett frimodigare
sätt sprida kunskaper och ta initiativ till diskussioner och
kompetenshöjning bland dem som arbetar med
kulturhistorisk bebyggelse och miljö.
Regeringen bör därför ges i uppdrag att i samråd med
Svenska kyrkan utreda hur en bättre ordning för samråd
och beslut vid kyrkorestaureringar skall uppnås, så att ett
modernt gudstjänstliv inte onödigt försvåras. Likaså bör
säkerställas att RAÄs forskning samt teknik- och
metodutveckling sprids till den krets av engagerade
arkitekter och konsulter som runt om i landet arbetar med
byggnadsminnesvård.
Vidare tycks Riksantikvarieämbetet nu ha för avsikt att
bygga upp en egen projekteringsavdelning med uppgift att
genomföra restaureringsprojekt på konsultliknande basis.
Om denna ambition gällde enbart ruiner och enstaka
musealt bevarade byggnadsverk vore tanken rimlig.
Emellertid avser man uppenbarligen nu att utveckla en egen
projekterande byrå för att ta hand om restaureringsprojekt
av större volym och mängd. En sådan ordning hotar
rättssäkerheten då RAÄ som granskande myndighet i så fall
samtidigt skulle konkurrera med fristående konsulter, vars
levebröd utgörs av de projekt som genereras av Svenska
kyrkan och över vilka RAÄ utövar tillsyn och kontroll.
Med anledning härav bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna att Riksantikvarieämbetet inte
samtidigt och i konkurrens med enskilda konsulter kan
agera projektbyrå parallellt med att utöva tillsyn och
kontroll av samma projekt.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär att den i samråd
med Svenska kyrkan utreder hur en bättre ordning för
samråd vid kyrkorestaureringar skall uppnås,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om rättssäkerheten om
Riksantikvarieämbetet samtidigt agerar utförare och
granskare av byggnadsprojekt.
Stockholm den 20 januari 1993
Ylva Annerstedt (fp)