Det finns åtminstone tre goda skäl att avskaffa det
statliga, kommunala och landstingskommunala partistödet
i Sverige.
Det första skälet är strikt ekonomiskt. Med ett statligt
budgetunderskott som närmar sig 200 miljarder kronor
finns det ingen anledning att inte spara de 500 miljoner som
det sammanlagda offentliga partistödet utgör 1993. Med
alla de prioriteringar som görs i statsbudgeten finns det
ingen anledning att frita stödet till partierna.
Det andra skälet är symboliskt men hänger ihop med det
första. Att avskaffa det statliga partistödet och stifta en lag
som inte tillåter kommunerna att ge bidrag till politiska
partier ger mer än bara sparade pengar. Det är inte ens
primärt besparingar i kronor och ören som är viktiga. Det är
i stället den symboliska innebörden att politiker och partier
visar att man menar allvar med kraftiga besparingar i de
offentliga budgetarna. Att avskaffa de offentligt
finansierade partistöden vore att sända en signal till väljarna
att även vi inser att vi måste förändra våra vanor. Att inte
heller partier kan leva vidare i tron att pengar är givna från
ovan utan krav på motprestation. Det vore att leva som man
lär.
Dessa båda skäl är välkända och vanliga argument mot
partistödet. Det tredje skälet är av en annan karaktär och
har inte sin utgångspunkt i krav på besparingar. I stället
handlar det om partistödets konserverande verkan på
partierna och deras verksamhetsformer.
De svenska partierna är 100-åriga skapelser formade av
en helt annan tid än den vi i dag lever i. De -- liksom alla
andra större organisationer och företag som skapades runt
1900 -- präglas av den inneboende tröghet och ovilja till
förändring som ger en falsk känsla av trygghet i det
bestående. Skillnaden mellan partierna och andra gamla
organisationer är att när det gäller t.ex. företag tvingar
marknaden fram kontinuerliga förändringar, ibland små
och ibland dramatiska. Viljan att överleva på marknaden är
starkare än viljan att allt skall förbli vid det man är van vid.
För partierna finns inte motsvarande marknadskraft som
tvingar fram de nödvändiga men ibland smärtsamma
förändringarna. Visst har vi konkurrens mellan partierna
men till skillnad från en kommersiell marknad är partilivet
i val vart tredje år ett renodlat nollsummespel och risken för
att nya partier skall dyka upp på scenen har under hela 1900-
talet varit mycket liten. Kontentan har blivit partier som
inte behöver vara så lyhörda och känsliga för på vilket sätt
människorna utanför partierna skulle vilja att politiska
partier fungerar.
Vi tror att partistödet i detta perspektiv har varit direkt
förödande. Det har frikopplat partiernas finansiering från
människornas uppskattning och partiernas förmåga att
engagera människor i sitt arbete. På senare år har detta
blivit ett alltmer uppenbart problem. Att våra svenska
partier upplever en kris som traditionella folkrörelser
förnekas av få människor. Tiden har helt enkelt sprungit
förbi det unga seklets skapelser. Och partistödet gör att
incitamenten till förändringar är mycket små.
Det tredje skälet till att avskaffa partistödet är alltså
omsorgen om vitala, dynamiska partier som förmår att
fånga upp nya generationer människor i ett politiskt
engagemang. Och att kanalisera den ideella kraft som finns
hos så många människor men som allt färre väljer att ge
utlopp för inom partiernas ram. Utan partistöd hade alla
partier tvingats att ställa sig frågan hur de skall arbeta för
att människorna som de vänder sig till skall tycka att det är
mödan värt att engagera sig. De kommer att tvingas till en
sund ''marknadsanpassning'', över gamla och förlegade
verksamhetsformer och hela tiden söka sig till det som
intresserar nya generationer.
Utan denna sökprocess kommer partierna att stelna i sin
ram, bli ett tomt skal som kallas ''folkrörelse'' men som
varken rymmer särskilt mycket folk eller rörelse. Detta --
inte det naturliga att partier förändras -- är en fara för
demokratin. Då blir nämligen politiken en angelägenhet för
det krympande fåtal som orkar engagera sig i vad de många
tycker är gammalt och mossigt.
Sammantaget leder detta till att det offentliga
partistödet måste avskaffas. I den mån politiken skall vara
offentligt finansierad skall pengarna gå till enskilda
politiker, beroende av sina väljare för återval. Statligt,
landstingskommunalt och kommunalt partistöd avvecklas
successivt under 1990-talet. På så vis möjliggörs en långsam
anpassningsprocess till annan finansiering. Målet bör vara
att det politiska livet år 2000 står på egna ben.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om avskaffandet av det statliga,
landstingskommunala och kommunala partistödet.
Stockholm den 26 januari 1993
Ulf Kristersson (m)
Henrik Landerholm (m)