Svenskar kan mottaga utländska ordensutmärkelser och
utlänningar kan mottaga svenska ordnar, men Sverige har
sedan 1975 behov av ett belöningssystem också för landets
egna medborgare. Världen har inte anpassat sig efter
Sverige, varför i stället en normalisering av de svenska
förhållandena är påkallad. En jämförelse med omvärlden
visar, att Storbritannien f n har tio ordnar (motsv), varav
fem engradiga, och Frankrike sex, medan Finland har två
allmänna förtjänstordnar och nio ordensliknande
specialdekorationer. Bayern har två ordnar, Belgien har tre
ordnar och sex ordensliknande dekorationer, Grekland fyra
och Portugal tio ordnar jämte det ordensliknande
militärförtjänstkorset. Österrike har -- liksom Tyskland --
såväl förbunds- som landsordnar, varför en direkt
jämförelse ej är möjlig.
I det följande görs en genomgång av hur ett reformerat
svenskt belöningssystem skulle kunna se ut.
Ordnar och medaljer bör integreras med varandra och
struktureras i olika användningsområden efter behov.
Hänsyn bör tas till såväl inhemska traditioner som
allmäneuropeisk praxis. I större utsträckning än tidigare
bör krävas särskilda förtjänster under minst ett angivet
antal år; automatiken bör poängteras mindre.
Liksom i Danmark och Tyskland kunde den lägre
riddargraden -- i vissa fall Vasatecknet -- bli en första
utmärkelse. Storkorsgraden skulle då bli mer exklusiv och
normalt inte längre vara självskriven för högre ämbetsmän.
En enhetlig instans för beslut och registrering bör skapas
i anslutning till -- helt naturligt -- Kungl Maj:ts Orden, även
om vissa utnämningar alltfort bör ske på regeringens
förslag. Konungen bör underteckna dekreten.
Ordenskontoret kan organiseras som ett Kungl Maj:ts
ordens- och medaljkansli. Alla ''officiella'' medaljer bör
inordnas i denna beslutsprocedur.
''Numerus clausus'', dvs ett begränsat antal av vissa
värdigheter, eller -- kanske av praktiska skäl -- en
årskvotering, som anknyter till ursprungliga regler, bör
övervägas. Det ''andliga ståndet'' har inte kvar den gamla
funktionen och bör avskaffas.
Olika ordnar och utmärkelser
Serafimerorden
Orden bör återfå sin ställning ''såsom belöning för dem,
vilka genom sina tjänster till Konung och fädernesland gjort
sig högst förtjänta och således blivit värdiga att bekläda
rikets högsta tjänster''. Möjligen kunde tilläggas: ''eller
eljest genom sina samhällsinsatser inom näringsliv, kultur
och vetenskap erhållit en motsvarande ställning''. Detta
skulle sannolikt medföra att alla formella krav på tidigare
rang och ordensinnehav tas bort och orden blir fristående
gentemot övriga ordnar, i så fall ett medvetet men kanske
påkallat brott i kontinuiteten. Orden bör räkna högst 32
samtida svenskar. Sveriges drottning och tronföljare är
självskrivna, medan andra arvsberättigade medlemmar av
kungahuset utnämns först vid myndig ålder.
F n är antalet utlänningar oproportionerligt stort
gentemot antalet (beräknade) svenska riddare och
ledamöter. En önskvärd avlastning kunde erhållas genom
att ett högre storkors instiftas inom Vasaorden och därmed
en form av ''mellanorden'' tillskapades.
En exklusiv ''hedersorden'' liknande den brittiska Order
of Merit och Order of the Companions of Honour, utan
rangföreskrifter, skulle väl inte fylla ett sådant behov men
måhända röna uppskattning.
Svärdsorden och militära utmärkelser
Orden bör åter förlänas för gagnande och långvarig
verksamhet inom försvarsmakten, enligt internationell
kutym med hänsyn till tjänstegrad samt Svärdstecknets och
Svärdsmedaljens ursprungliga traditioner. Med hänsyn till
officerarnas höjda pensionsålder kan kraven på
kvalifikationstid skärpas. Det kan få som effekt att en
enklare generell tjänsteutmärkelse införs enligt
internationell praxis. En medalj för särskilda
krigsmannaförtjänster (motion 1985/86:Fö321) bör införas
och frågan om huvudman för Försvarsmaktens medalj för
internationella insatser (1991) i det nya systemet prövas.
1951 års krigsdekorationskommittés förslag bör ses över
(motion 1985/86:Fö315). Som en civil krigsutmärkelse får
anses medaljen För mod och rådighet till sjöss under
farofylld tid (1940).
Tjänsteutmärkelser inkl Nordstjärneorden
Utmärkelsen ''För nit och redlighet i rikets tjänst'' har
behandlats ovan. Nordstjärneorden bör återfå sitt
ursprungliga svarta band och accentueras mera som
''belöning för medborgerliga förtjänster, för ämbets- eller
tjänstemannagärning, för vetenskaper, vittra, lärda och
nyttiga arbeten samt för nya och gagneliga inrättningar''
(stadgeändring 1955). Den skulle således få en mer
vidsträckt användning än som en ren ''tjänsteorden'',
eventuellt utökad med en förtjänstmedalj i silver (1748 års
minnesmedalj). Tjänsteutmärkelser för annan offentlig
tjänst och Svenska kyrkan (orden eller medalj) bör
övervägas (jfr motion 1987/88:A614 och A616).
Vasaorden och andra ''fria'' utmärkelser
Denna orden ''är avsedd såsom belöning för förtjänster
om jordbruk, bergshantering, konst, handel, industri,
hantverk och undervisning, för nyttiga skrifter i dessa
ämnen samt för väl förrättade allmänna värv och uppdrag''.
Det sistnämnda bör också avse riksdagen. Riddartecken
belönar i första hand insatser på riks- och regionalplanen,
Vasatecken på det lokala planet, medan Vasamedaljen --
8:e storleken i guld bör också i framtiden vara en
extraordinär utmärkelse -- kan användas för kommunala
uppdrag, insatser inom hembygdsvård m m i stället för ''För
medborgerlig förtjänst''. Den senare medaljen bör utdelas
främst i sina ursprungliga större storlekar för mera
betydelsefulla uppdrag. Egna företagare bör belönas, om
de uppbyggt ett bra företag från grunden till en viss
betydenhet.
''Illis quorum'' bör betraktas som en ''fri'' utmärkelse och
inte användas för offentlig tjänst eller offentligt uppdrag.
Denna liksom Vasaorden kan avlastas med vissa
''näringsmedaljer'' (se ovan), dit också t ex ''För omsorgsfull
renvård'' (1897) kan räknas.
Utmärkelser för insatser utomlands
Enligt norsk förebild (motion 1987/88:K816) bör inrättas
en särskild orden för svensk eller utländsk medborgare, som
utomlands gjort personliga insatser för Sverige eller svenska
intressen. Den skulle överta Nordstjärneordens nuvarande
program och blå-gula band och kunna användas vid
statsbesök och för diplomater, ev också svenska vid
utrikestjänst. En utlänning bör tilldelas denna orden
normalt som en ''förstahandsutmärkelse'', övriga endast för
särskilda fackinsatser. Till detta utdelningsområde ansluter
sig också Nordstjärnemedaljen och medaljen ''För
förtjänster om utrikesförvaltningen'' samt i viss mån
''Konungens medalj'' (se ovan).
Utmärkelser för konstnärlig gärning och liknande
Medaljen ''Litteris et artibus'' (1852 el 1853) och Prins
Eugen-medaljen (1945) för svenska och nordiska utövare av
Bildande konst eller konsthantverk (högst sex per år) är
båda exklusiva utmärkelser. Också Vasaorden och Illis
quorum kan förlänas för sådana insatser. Utomlands -- bl a
i Bayern, Frankrike, Spanien, Tyskland och Österrike -- är
det inte ovanligt med särskilda ordnar för vetenskap och
konst eller ''kulturförtjänstordnar''. De är antingen
exklusiva som ''Pour le mérite'' eller utdelas mer generellt,
rent av inom undervisningsväsendet. De motiveras av en
önskan att framhäva denna sektors betydelse. Den
försvinner annars lätt i en allmän förtjänstorden.
Akademimedaljerna bör också nämnas i detta
sammanhang.
Medaljer för livräddning eller humanitär gärning
Medaljen ''För berömliga gärningar'' och dess latinska
version -- för utlänningar -- har redan nämnts. Särskilda
omständigheter anses råda inom sjö- och luftfarten, vilket
kan motivera speciella utmärkelser (jfr motion
1987/88:T608) och eventuellt en specialmedalj inom
Vasaorden (motion 1984/85:1964).
För särskilt gagnande nationell eller humanitär
verksamhet förlänas den sedan 1975 bärbara Prins Carl-
medaljen (1946). Serafimermedaljen hade tidigare en
liknande karaktär, ofta lokalt förankrad.
Övriga medaljer
I en inlaga den 11 oktober 1973 till riksmarskalkämbetet
fäste statens vägverk uppmärksamheten på det stora antal --
ett hundratal -- ''halvofficiella'' medaljer, som efter
vederbörligt ''nådigt'' tillstånd fått förses med Konungens
bild för utdelning av olika organisationer och institutioner.
Detta ''missförhållande'' hade dock redan trettio år tidigare
påtalats av sedermera riksantikvarien Bengt Thordeman
(SvD 15/12 1942), som föreslog något rådgivande organ för
tillståndsgivning och utformning. 1973 löstes frågan så, att
''förslagen ingivas och prövas hos Kungl Maj:ts orden, som
skulle tillhandahålla medaljerna''. Av dessa medaljer ingår
44 bland de inalles 116 medaljer och förtjänsttecken, som
utdelas av enskilda organisationer eller militära förband,
och som i det senare fallet får bäras enligt
överbefälhavarens senaste (1990) föreskrifter om
utmärkelsetecken till uniform (jfr motion 1987/88:Fö720).
I ett reformerat belöningssystem måste också sådana
''officiösa'' tillstånd omprövas och vissa enstaka
utmärkelser rent av ''förstatligas''. Likaså måste dessa
ärenden sortera under en sakkunnig instans och inte
delegeras till en militär myndighet med helt andra uppgifter.
Ett ordens- och medaljväsende behöver inte bli kostsamt
för det offentliga, enär huvudkostnaden för orden/medaljen
kan tas ut av den som förlänas den.
De historiska traditionerna har efterhand fått en
starkare betoning och behovet av ett mer nyanserat
offentligt belöningssystem -- än det som nu gäller -- har i
samband härmed gjort sig tydligare påmint. Det ökande
internationella umgänget utvisar också att praktiskt taget
samtliga övriga länder i Europa har ett officiellt
ordensväsende som omfattar även det egna landets
medborgare. Även utmärkelser av annat slag inom
särskilda branscher och samhällssektorer förekommer
rikligare utomlands än hos oss.
Det finns, enligt vår mening, således anledning att
närmare utreda om det nuvarande belöningssystemet fyller
samhällets behov av att på ett tillfredsställande sätt kunna
hedra personer som gjort särskilt förtjänstfulla insatser.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en översyn av och
förslag till ett reformerat offentligt belöningssystem.
Stockholm den 22 januari 1992
Henrik S Järrel (m)
Birger Hagård (m)
Rune Rydén (m)