I bestämmelserna om statsskickets grunder i 1 kap. RF
finns bl.a. en föreskrift som säger, att den svenska
folkstyrelsen förverkligas genom ett representativt och
parlamentariskt statsskick samt genom kommunal
självstyrelse. Det har förutsetts att partier är nödvändiga
som förmedlare av folkviljan. Däremot har lagstiftaren inte
ansett sig behöva gå in på en närmare reglering av de
politiska partiernas struktur och verksamhetsformer.
Undantaget utgörs av den valtekniska definitionen av
''parti'' som upptagits i 3 kap. 7 § RF: ''Med parti avses varje
sammanslutning eller grupp av väljare, som uppträder i val
under särskild partibeteckning.''
Det bör tilläggas att under definitionen faller även lösare
grupperingar; kriterierna för juridisk person behöver inte
vara uppfyllda. Det väsentliga är den gemensamma viljan
att framträda under en beteckning.
Detta innebär att en förutsättning för att man skall
kunna tala om ett parti är att en gruppering framträder med
egna nomineringar och namnvalsedlar som man under en
valrörelse i ett bestämt val sprider bland väljarna.
Den partiella författningsreformen, innebärande bl.a.
gemensam valdag och en strävan efter ett mera tidsenligt
sammanräkningsförfarande, medförde att staten åtog sig att
framställa enhetligt utformade valsedlar. De etablerade
partierna erhöll också en betydande upplaga av valsedlar
kostnadsfritt. Samtidigt gjordes, i syfte att bl.a. tekniskt
förenkla förfarandet, lättnader i reglerna om valsedlars
ogiltighet och om tolkning av valsedlar. En sådan åtgärd var
att slopa regeln om att en valsedel för att vara giltig skulle
uppta ett giltigt kandidatnamn. Därmed skapades en
förutsättning för regeln i 6 kap. 9 § ValL om en officiell
service från statens sida i form av tillhandahållande av s.k.
partimarkerade valsedlar på postkontor och i andra
röstningslokaler. Detta skedde med hänsynstagande till
väljare som inte hade direkt tillgång till traditionella
namnvalsedlar men ändå ville deltaga i valet och stödja sitt
partis officiella lista. Möjligheten att helt för hand
förfärdiga en egen valsedel kvarstod.
Regeln om tillhandahållande av partimarkerade
valsedlar introducerades alltså i den provisoriska
lagstiftning inför 1970 års val som fick tillgripas sedan
tankarna på ett system med hålkortsvalsedlar skrinlagts.
Från början omfattade den partier som var representerade
i riksdagen. Sedan utvidgades regeln till att omfatta partier
som vid det senaste riksdagsvalet fått mer än 2,5 % av
rösterna i hela landet. Därefter sänktes erforderlig
röstandel till en procent och slutligen ändrades regeln till att
avse de två senaste riksdagsvalen.
Dessa förändringar i förening med en ökande tendens
hos olika partier och väljargrupper att uppträda på skilda
sätt i de tre valen har lett till att det i vissa fall från
valmyndigheternas sida har tillhandahållits partimarkerade
valsedlar som varit oönskade av partiet i fråga. Detta har
samtidigt resulterat i en sortering på partibeteckning vid
den slutliga sammanräkningen, vilken tett sig främmande
för den partipolitiska rörelse som framträtt i valet och ansett
sig kunna ställa anspråk på att få sig tilldelat de röster som
bestått i partimarkerade valsedlar med -- en i större eller
mindre grad -- avvikande partibeteckning jämfört med den
som partiet självt framträtt under i valrörelsen.
I 1991 års valrörelse accentuerades ytterligare här
påtalat missbruk av etablerade partiers namn.
Socialdemokratiska och moderata riksdagskandidater, vilka
återfanns på resp. partiers i laga ordning registrerade
valsedlar, uppfördes mot sin vilja på listor -- under
partibeteckningen ''Socialdemokratiska arbetarpartiet''
resp. ''Moderata samlingspartiet'' -- tillsammans med
personer företrädande åsikter som ligger fjärran från dessa
båda demokratiska partiers synsätt. Till yttermera visso
blandades dessa valsedlar i flera vallokaler med partiets
ordinarie valsedlar, allt i syfte att missleda traditionella
socialdemokratiska och moderata väljare, vilket också i inte
oväsentlig utsträckning lyckades. Det yttersta syftet bakom
aktionen var att, med alla till buds stående medel, få det
främlingsfientliga Sjöbopartiets huvudkandidat vald som
riksdagsledamot. Detta lyckades dess bättre dock inte.
Det är mot bakgrund av ovanstående inte helt oväntade
utveckling djupt beklagligt och samtidigt anmärkningsvärt
att den i flera tidigare motioner begärda ändringen av 6 kap.
9 §. ValL inte kommit till stånd, trots att den nuvarande
ordningen framstår som helt orimlig. I olika sammanhang
har det hänvisats till pågående utredningar och senast i bet.
1992/93:KU6 åberopar konstitutionsutskottet
Personvalskomitténs -- vid beslutstillfället -- ännu inte
framlagda betänkande. För att förhindra att uppenbart
missbruk av partimarkerade valsedlar i enlighet med vad
som ovan beskrives skall förekomma även i kommande val,
krävs en skyndsam förändring av vallagen. En sådan
förändring måste vara genomförd så att den kan tillämpas i
1994 års val.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
ändring av 6 kap. 9 § ValL att missbruk av partimarkerade
valsedlar undanröjs.
Stockholm den 26 januari 1993
Bengt Silfverstrand (s)
Gunnar Nilsson (s)
Bo Nilsson (s)