Under de senaste åren har en ökning av
underbalanserade driftbudgetar i kommuner kunnat
observeras.
Detta hindrades tidigare, om inte absolut så dock som
huvudregel, av kommunallagens rekommendation om
kommunalt förmögenhetsskydd. Denna regel försvann
emellertid från den nya kommunallagen, till synes på grund
av några mest akademiska och icke helt slutförda
resonemang om budgetbalans och redovisningssystem.
Samtidigt uttalades på ett par ställen i förarbetena att lån
till driftändamål inte längre var förbjudna. Möjligen förelåg
här någon form av sammanblandning mellan tillfälliga lån
för likviditeten och i budgeten upptagna lån för
finansiering.
Lån till driftändamål som inte har täckning av avgifter
och skatter eller andra intäkter inom driftbudget innebär
alltid att betalning av verkställd kommunal konsumtion
överskjutes till senare års skattebetalare utan att dessa, som
vid investering, får överta någon nyttighet som uppväger
skulden. De får med andra ord betala ''uppäten mat'', men
den har ätits upp av andra.
Med dagens kunskap om konsekvenserna av åttiotalets
lånekonomi finns anledning att aktualisera frågan om
kommunal upplåning. Det bör observeras att den nya
kommunallagen utarbetades under åttiotalet. En lämplig
åtgärd synes vara att utreda införandet av förbud mot lån
till driftändamål i kommuner och således införa det gamla
kravet om budgetbalans och regleringstvång för uppkomna
underskott.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kommunal upplåning för
balansering av driftbudgetar.