I en demokrati borde det vara självklart att det krävs en viljeyttring för att bli medlem i ett trossamfund. Men så är det inte i Sverige trots att det i grundlagen finns bestämmelser om religionsfrihet.
Det finns emellertid en mängd exempel på att religionsfriheten inte fungerar. Ett barn blir t.ex. automatiskt medlem i svenska kyrkan om en av föräldrarna är medlem om de är gifta med varandra. Men om modern inte är gift och inte medlem i svenska kyrkan blir inte heller barnet det även om fadern är medlem. Skulle däremot modern gifta sig med fadern blir barnet också automatiskt medlem i kyrkan. Barn med utländskt medborgarskap kan också under dessa omständigheter skrivas in i kyrkan utan att föräldrarna vet om det. Personer som får svenskt medborgarskap kan även de bli medlemmar utan att de önskar det.
Bestämmelserna om medlemskap i svenska kyrkan strider mot regeringsformens fri- och rättighetskatalog. Därför har riksdagen tvingats införa övergångsbestämmelser enligt vilka bestämmelserna om medlemskap i svenska kyrkan gäller utan hinder av 2 kap 2 § regeringsformen. Dessa övergångsbestämmelser har nu gällt i 13 år och tenderar att bli permanenta, vilket inte kan vara avsikten med sådana bestämmelser.
Riksdagen har under flera år avslagit motioner i denna fråga, trots att konstitutionsutskottet i sina betänkanden påtalat den motsättning som föreligger. Det gäller således inte bara en inomkyrklig ordningsfråga utan problemet är konstitutionellt. Det är märkligt att riksdagen under så lång tid har kunnat bortse från denna motsättning som är ovärdig en demokrati med ett allt större inslag av invånare med utländska medborgarskap och olika religionstillhörighet.
Hösten 1991 avslogs motioner om medlemskapsfrågan med hänvisning till den utredning som pågår och som enligt uppgift skulle presentera vissa resultat i januari 1992. Våren 1992 behandlade riksdagen frågan igen och då hänvisades till den parlamentariska beredningen av Ekonomi och Rätt i Kyrkan -- ERK-utredningen. Samtidigt betonades att detta är en principiell fråga som kan och bör lösas oberoende av den grundläggande frågan om svenska kyrkans relation till staten.
Det håller inte längre att år efter år hänvisa till olika beredningar eller utredningar. Riksdagen måste ge sin mening till känna utan att avvakta pågående utredning inom svenska kyrkan.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om medlemskapet i svenska kyrkan.
Stockholm den 26 januari 1993 Ingela Mårtensson (fp)