Det är nu drygt ett år sedan den nya kommunallagen
trädde i kraft. När det gäller organisation, arbetsformer och
beslutsprocessen i övrigt har kommunallagen blivit lösare
och överlämnar i högre grad åt kommunerna och
landstingen att själva besluta, t.ex. fri nämndsorganisation,
vidgade delegeringsmöjligheter, lösare ekonomiska
styrformer etc.
Redan innan den nya kommunallagen hade antagits av
riksdagen fanns i många kommuner och landsting planer på
omfattande organisatoriska förändringar, både av behovet
att effektivisera och förnya verksamheten men också av
ekonomiska skäl.
Kommun Aktuellt redovisade i januari 1992 resultatet av
en enkät som besvarats av 265 kommuner (93 %). 188
kommuner uppgav att antalet förtroendeuppdrag skulle
minska. 162 av kommunerna preciserade antalet till att 7 655
uppdrag och 512 nämnder skulle försvinna. I
enkäten ställdes en fråga om syftet med förändringarna.
Ord som ''effektivitet'' och ''ekonomi'' nämndes 119 gånger.
Det kan jämföras med sammanlagt 11 markeringar för
''demokrati'' och ökat ''medborgarinflytande'' och 2
markeringar för ''brukarinflytande''.
31 kommuner angav att de redan beslutat att helt gå över
till den nya beställar-utförarmodellen, ytterligare ca 30
kommuner angav att de helt eller delvis avsåg att gå över till
denna modell.
Denna modell innebär att man skiljer den producerande
verksamheten från den styrande beställardelen av
organisationen. De förtroendevalda blir beställare som
skall göra upp kontrakt med den egna administrationen.
Risken med denna organisation är att det politiska
ansvaret blir otydligare.
Men även den nya kommunallagen bygger fortfarande
på principen att de förtroendevalda har ansvaret för hela
verksamheten. Demokratin kräver klarhet om vem som har
ansvaret.
Personligen anser jag att något måste göras för att
tydliggöra det politiska ansvaret. De senaste årens
utveckling mot målstyrning har minskat handlingsutrymmet
för de förtroendevalda och ökat befogenheterna för de
anställda tjänstemännen. Den nya organisationen med
långtgående delegation till tjänstemännen samt uppdelning
i beställare och producenter är en främmande fågel i den
kommunala verksamheten.
Under våren 1991 -- innan riksdagen fattade beslut om
den nya kommunallagen -- framförde många synpunkter,
där de befarade att den nya kommunallagen, tillsammans
med en för kommunerna ekonomiskt besvärlig situation,
utgjorde en risk för att demokratin skulle få stå tillbaka för
allehanda effektivitetskrav.
Statsvetaren Agne Gustavsson var en av de mest
framträdande debattörerna. Bland annat varnade han för
de negativa följder för demokratin och effektiviteten som
målstyrning, bolagisering och uppluckring av
kommunalrätten leder till. Den s.k. beställare-
utförareorganisationen ansåg han kommunalrättsligt
mycket diskutabel och att en sådan sönderdelning av
förtroendemannarollen i praktiken omöjliggjorde
utkrävandet av politiskt ansvar.
Jag själv och några riksdagkollegor deltog i debatten
före beslutet, där vi redovisade ett antal farhågor, inte för
att vara negativa mot kommunerna utan för att värna den
kommunala demokratin.
Året som gått, visar det att vi hade fel i våra farhågor?
Tyvärr måste jag säga nej.
Vad som har hänt är i stället att den kommunala
demokratin i många kommuner håller på att monteras ner.
Med hänvisning till den dåliga ekonomin skärs den
kommunala verksamheten ner, den gemensamma sfären
krymper. Med hänvisning till behovet av en effektivare
beslutsapparat har antalet nämnder och styrelser minskat.
Allt färre medborgare får nu vara med i beslutande
församlingar. Med hänvisning till behovet av nya
styrformer, bättre kostnadskontroll och ökad valfrihet
införs beställare-utföraremodeller eller checksystem.
Kommunerna har stora ekonomiska problem inte minst
på grund av att den borgerliga majoriteten i år dragit in 7,5
miljarder samt det lagstadgade skattestoppet. Det
resulterar i en snabb och häftig krympning av antalet
anställda i kommunerna.
Kommunförbundet har i januari i år redovisat en enkät
som besvarats av 197 av landets 286 kommuner. Den visar
att minst 50 000
jobb i kommunerna försvinner till slutet av 1994.
Kommunerna skall spara och skära ner utgifterna med nära
7 %. De största besparingarna drabbar skolan,
barnomsorgen, gator och fritidsverksamhet. Minskade
skatteinkomster och sänkta statsbidrag tvingar fram
besparingarna.
I min motion med anledning av den nya kommunallagen
skrev jag följande:
I dag och troligen några år framöver ser vi en svag
ekonomisk tillväxt och kan inte heller öka den offentliga
sektorns relativa andel. Offentlig verksamhet måste inför
framtiden utvecklas i takt med hur ekonomin i övrigt
förändras. Att möta behov och problem genom
omfördelning, vilket blir slutsatsen, är ett långt mer
arbetsamt sätt än att fördela en växande kaka! Det kräver
ett brett politiskt pedagogiskt opinionsarbete, dvs. många
människor måste engageras i politiken så att politikerna inte
upplevs som ''dom'' sittande långt från verkligheten.
Angående diskussionen om att göra politikern till en
renodlad beställare finns det skäl att se upp med den nya
tidens beställarorganisation. Det finns risk för att
kommunpolitikernas ansvar för helhetssyn och långsiktigt
god planering, hushållning med resurser etc. blir lidande.
Jag återupprepar detta även i denna motion eftersom jag
anser att synpunkterna i dag är än mer giltiga.
Färre politiker och mindre antal styrelser och nämnder
behöver inte automatiskt betyda mindre demokrati, det
handlar också om hur de förtroendevalda utövar politiken.
Det som är mycket viktigt och som behöver utökas är
kontakten mellan politikerna och medborgarna.
Den nya beställar- och utförarorganisationen, som i
praktiken innebär att tjänstemannagrupper förhandlar med
varandra, har bl.a. inneburit att kontakten mellan
medborgare och politiker minskat. Det finns också en risk
för brist på helhetssyn; varje resultatenhet ser till sitt eget
bästa. Dessutom är organisationen så uppdelad att det krävs
dubbelkompetens, vilket gör att denna varken blir billigare
eller effektivare. Därutöver skapas administration på
vägen.
På senare tid har antalet kommuner som infört eller vill
införa någon form av kundvalssystem ökat, vanligast är
skolpeng, checkar eller kuponger. Riskerna för ökad
segregation vid exempelvis införande av skolpeng är
betydande.
Regeringen tillsatte i februari 1992 en parlamentarisk
kommitté med uppgift att föreslå åtgärder för att stärka den
lokala demokratin. Kommittén har ett flertal direktiv att
följa; jag anser att en fördjupning behöver ske vad avser
beställare-utförareorganisationens inverkan vad gäller det
politiska ansvaret och demokratin samt en utvärdering
avseende riskerna för ökad segregering vid införande av
checksystem och skolpeng.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att det inom den parlamentariska
kommitténs uppdrag bör göras dels en utvärdering av
beställare-utförareorganisationerna i kommunerna vad
avser inverkan på det politiska ansvaret samt demokratin,
dels en utvärdering av checksystemet och skolpengen vad
avser riskerna för ökad segregering.