med anledning av prop. 1992/93:70 Privat lokalradio
I regeringens proposition 1992/93:70 Privat lokalradio
föreslås att reklam i radio skall bli tillåten från och med
januari 1993. Tillståndet skall dels gälla nystartade lokalt
förankrade radiostationer, dels dagens närradio.
Vid beslutet om reklam i marksänd television var
samtliga riksdagspartier överens om att undersöka tekniska
och ekonomiska förutsättningar för att reklamfinansiera
radiosändningar över nya frekvenser. De politiska partierna
förutsatte också att förslag om reklam i radio skulle
förberedas av en parlamentarisk beredning liknande den
som föregick riksdagsbeslutet i TV-frågan.
Regeringens nu framlagda proposition har, enligt vår
uppfattning, så stora brister att den inte kan ligga till grund
för ett riksdagsbeslut. Orsaken till att så blivit fallet är
regeringens ovilja att i tid effektuera riksdagens beställning
från sommaren 1991 av en parlamentarisk beredning.
Bakgrunden är följande. Den av den socialdemokratiska
regeringen tillsatta frekvenstekniska utredningen lämnade
sitt betänkande i december 1991. Vid denna tidpunkt hade
det, enligt vår mening, varit lämpligt att tillsätta den
parlamentariska beredningen. Den hade då haft rimlig tid
till sitt förfogande för att analysera olika tänkbara modeller
för reklamfinansierad radio.
Det skedde emellertid inte. I stället utarbetade en
arbetsgrupp i kulturdepartementet en
diskussionspromemoria, där departementet förordade en
variant av reklamradio. Övervägande- och motivtexter i
promemorian uppgick inte till mer än några tiotal sidor.
Efter det att remissynpunkter inhämtats på förslagen i
frekvensutredningen och diskussionspromemorian, inbjöds
de politiska partierna att lämna synpunkter på den
kommande propositionen. Tre sammanträden hölls under
två veckor i september med företrädare för regeringen och
representanter för riksdagens oppositionspartier.
Med så kort anslagen tid fanns inte förutsättningar för
mer inträngande diskussioner eller möjligheter att inhämta
kompletterande faktamaterial. Regeringen har uppenbart
sett samrådet med oppositionen som en pro forma-
förpliktelse. Detta skapar inte förutsättningar för att
utveckla en samsyn i radiofrågorna, vilket vi beklagar.
Hanteringen har lett till att regeringens proposition
innehåller betydande brister. Internationella erfarenheter
av reklamradio redovisas inte. En bedömning av den
tänkbara reklammarknaden görs inte. Principresonemang
och analys av målkonflikter förekommer sparsamt. Sist men
inte minst så behandlas de frekvenstekniska frågorna
lättvindigt.
I propositionen föreslås att sändningstillstånd skall
lämnas etappvis och att utgångspunkten skall vara ett
befolkningsunderlag på 100 000 personer. Mot detta
förfarande kan flera invändningar riktas. Man kan fråga sig
vilka skäl det finns till att just ha befolkningstalet som
utgångspunkt vid en etappvis fördelning av frekvenser. Och
om man skall ha befolkningstal som utgångspunkt, varför
just 100 000 och inte 70 000? Hänsyn har inte tagits till att
det finns flera områden där det är tekniskt möjligt att gå in
vid den första etappen och där intressenter för detta finns.
Sådana exempel är Ludvika och Kalmar. En fråga man
också kan ställa sig är om det verkligen finns ett
kommersiellt underlag för tio reklamradiostationer i
Stockholm. Den avgörande frågan är dock om det över
huvud taget är nödvändigt med en etappvis
tillståndsgivning. På dessa frågor lämnar propositionen inga
svar.
Regeringens förslag om en etappvis fördelning skapar
orättvisa och ger en osund start för branschen.
Inga som helst försök till bedömningar har gjorts av
effekterna för dagspressens del vid etablering av
reklamradiostationer.
Inget massmediebeslut i modern tid har fattats på
grundval av ett så knapphändigt och bristfälligt
faktaunderlag. Med tanke på att det gäller ett beslut av
betydelse för yttrandefrihetens villkor är detta förvånande.
Riksdagen bör mot denna bakgrund uppdra åt
regeringen att skyndsamt tillsätta en parlamentarisk
utredning om reklamradio (lokalradio enligt propositionen)
i enlighet med vad vi anför i denna motion. I en sådan
utredning ges riksdagen rimliga möjligheter att inhämta
synpunkter och förslag liksom att i övrigt införskaffa ett
acceptabelt beslutsunderlag i denna viktiga fråga.
I det följande redovisar vi vår uppfattning om den
framtida radiopolitiken.
Frekvensplanering
Radiopolitiken befinner sig i en övergångsperiod.
Frekvenstillgången sätter fortfarande en gräns för hur
många radiostationer som kan starta. Om ett tiotal år
kommer dock, genom introduktionen av digital teknik,
frekvensbristen att minska påtagligt. Tekniskt sett kommer
det att bli möjligt att låta ett mycket stort antal aktörer
starta radiostationer.
Övergången till digital teknik är inte okomplicerad.
Förutsättningar måste skapas för att infasning av nya
digitala sändningar kan ske utan att trängseln i etern ökar
och för att lyssnarna inte skall tvingas att skaffa sig dubbla
mottagarutrustningar. Av dessa skäl behöver planeringen
av det framtida frekvensutnyttjandet ske med omsorg.
Beslut som kan innebära att man överutnyttjar
frekvenserna eller försvårar för framtida nödvändig
koordination skall inte fattas nu.
Regeringen tar i sin proposition föga hänsyn till detta.
Regeringen har också underlåtit att inhämta nödvändigt
kompletterande faktaunderlag om olika frekvenstekniska
lösningar från telestyrelsen. Genom förslaget att låta
tillstånden för reklamradion löpa i åtta år finns risk för att
vi inte på bästa sätt kan utnyttja den nya digitala teknikens
fördelar.
Enligt vår uppfattning bör följande krav ställas på
frekvensplaneringen:Övergången till digital teknik bör
underlättas. Lyssnarna skall garanteras en fortsatt hög
mottagningskvalitet. Frekvenserna får därför inte
överutnyttjas.Närradion skall, utom i storstäderna där
särskilda lösningar kan behövas, garanteras tillgång till en
kommuntäckande frekvens.Sveriges Radio skall ha
förtur till digital teknik.Tillgängliga frekvenser i övrigt
upplåts för reklamradio. Varje reklamradiofrekvens får i
princip kommuntäckning.
Regeringens proposition innebär att bara den andra
punkten delvis är tillgodosedd. Förslaget till nya
myndighetsuppgifter är konstruerat så att det i realiteten
blir myndigheten som kommer att ta ställning till hur olika
intressenters önskemål på frekvenserna skall tillgodoses.
Riktlinjerna för detta bör dock i Sverige, liksom i andra
länder, fastställas av regering och riksdag.
Närradio och reklamradio
Regeringen har i propositionen övergett sin åsikt från i
våras om ett fortsatt reklamförbud i närradion. Det är
tillfredsställande. Det vore ohållbart att, i ett läge då reklam
generellt skall bli tillåten i lokala radiosändningar, utesluta
föreningslivets sändningar från möjligheterna att skaffa sig
biinkomster från reklam.
Det finns, enligt vår uppfattning, goda skäl för att låta
regelverket för närradion och reklamradion bli så likartat
som möjligt.
Den enda grundläggande skillnaden, som behöver
upprätthållas, är att i närradion skall, liksom i dag, alla
föreningar ha rätt att sända på samma villkor. Detta
förutsätter att närradionämnden i sista hand skall kunna
avgöra sändningstidens fördelning om man i en
närradioförening inte själv kan enas.
I övrigt bör närradionämnden inte ha andra
övervakande och granskande funktioner visavi närradion än
dem som den också har för reklamradion.
Av bl.a. detta skäl avvisar vi propositionens förslag om
att föreningarna i närradion inte skall få samordna sin
reklamförsäljning. Det är visserligen oklart hur
propositionens skrivningar bör uttydas på denna punkt,
men av föredragandetexten framgår att regeringen verkar
vilja ge närradionämnden en granskande uppgift härvidlag.
Riksdagen bör därför uttala att det står föreningarna i
närradion fritt att organisera reklamförsäljningen som de
själva vill. Om flera föreningar vill samordna sin
reklamförsäljning skall detta vara möjligt. Om en förening
vill sälja reklam i egen regi skall detta vara tillåtet. Om en
förening inte vill ha reklam i sina program skall givetvis
detta också vara möjligt.
I de fall föreningar överenskommit om samordnad
försäljning och tvister uppstår om reklamintäkternas
fördelning, får dessa i sista hand lösas i en civilrättslig
process. Närradionämnden skall inte ha rätt att fälla
avgörande i sådana tvister. Närradionämnden bör dock
kunna ge de sändande föreningarna råd och
rekommendationer om hur avtal om reklamförsäljning kan
utformas samt sprida kunskap om de erfarenheter som görs
i olika närradioföreningar. Därmed kan närradionämnden
mer fungera som ett serviceorgan åt närradioföreningarna.
Nuvarande förbud i närradiolagen, att föreningarna bara
i begränsad omfattning får sända program som inte
exklusivt producerats för den egna verksamheten, bör utgå.
För närradion -- liksom vi kommer att föreslå nedan för
reklamradion -- bör gälla regeln att minst 70 % av
sändningstiden bör bestå av material som är producerat för
den egna verksamheten. I övrigt bör för närradion, liksom
för reklamradion, gälla att sändningarna får innehålla
utifrån inköpta program.
Tillståndsregler för reklamradion
I propositionen anförs att regelverket för reklamradion
skall utformas så att självständiga, lokalt förankrade
radiostationer främjas. Vi instämmer i denna målsättning,
men anser att de föreslagna reglerna inte kommer att främja
målet. Så som förslaget till regler utformats finns inget som
hindrar att reklamradiostationerna utvecklas till
relästationer för centralt producerade program och att
sändningarna samordnas i nätverk.
I propositionen föreslås att minst 30 % av
sändningstiden skall utgöras av egenproduktion. Vi anser
att detta krav är skäligen meningslöst. Nivån är så låg att
en reklamradiostation som utnyttjar en självspelande CD-
automat under natten klarar villkoret.
Vi anser att det är rimligt att, liksom man gjort i Finland,
kräva att minst 70 % av programmen bör produceras vid
reklamradiostationen.
En sådan regel innebär inte någon spärr mot visst
nätverkssamarbete. Det kommer att finnas goda
möjligheter att komplettera sändningarna med inköpta
riksnyheter, frågesporter, underhållningsprogram och
andra program, som kan förväntas locka lyssnare.
Den viktigaste funktionen med en 70-procentregel är att
den hindrar att reklamradion blir en underordnad
distributör av centralt producerade program. Varje
radiostation måste skaffa sig egen personal för att klara den
egna programproduktionen. Regeln gynnar uppkomsten av
självständiga reklamradioredaktioner som tar ansvar för det
egna programurvalet. Därmed skapas garantier för att
reklamradion verkligen kommer att bidra till att öka
mångfalden i radioutbudet.
I propositionen föreslås att tillstånd för reklamradio
skall ges för åtta år och att alla tillstånd skall löpa ut vid
samma tid. I förslaget till lagtext står det också att en
tillståndsinnehavare bör kunna räkna med automatisk
förlängning av tillståndet om inte det sändningsområdets
geografi förändras.
Föredragandetext och lagförslag är på denna punkt
oklara. Som lagrådet framhållit står inte lagförslaget i
samklang med den i föredragandetexten uttalade
ambitionen att en förutsättningslös prövning av regler och
villkor för reklamradion skall ske när praktiska
erfarenheter vunnits. Lagrådet konstaterar att, såsom
propositionen i övrigt utformats, det är klart att ingen
tillståndsinnehavare kan räkna med att få en automatisk
förlängning. Enligt vår mening är det därför onödigt att
lagtexten innehåller formuleringar som kan ge falskt sken
av att så är fallet.
Vi anser även att det är olämpligt att tillståndsperioden
blir så lång som åtta år. Eftersom både frekvenstekniska och
mediepolitiska skäl kan leda till att reglerna för
reklamradion kan behöva omprövas tidigare, bör
tillståndsperioden begränsas till sex år.
För ägarsammansättningen av reklamradiostationerna
föreslås i propositionen att dagspressföretag inte får ha ett
bestämmande inflytande i en reklamradiostation och att
ingen finansiär får ha ett dominerande inflytande i mer än
en reklamradiostation. Innebörden av bestämmelserna är
att dagstidningar kan vara delägare i en reklamradiostation,
men att de inte får ha ett dominerande inflytande.
Vi anser att ägarbegränsningar kan ha fog för sig för att
motverka makt- och ägarkoncentration inom
mediebranschen. Det är därför också rimligt att lagen
motverkar att en och samma finansiär skaffar sig ett
dominerande inflytande över flera radiostationer. I
kombination med de föreslagna urvalskriterierna vid
tillståndsgivningen torde dock reglerna vara otillräckliga för
att effektivt motverka mediekoncentration och motverka
uppkomsten av nätverk.
Reklamregler
I propositionen föreslås att högst tio procent av
sändningstiden per dygn får innehålla annonser och att
annonserna skall markeras med en särskild signatur.
Vi delar regeringens uppfattning att det är önskvärt att
det klart och tydligt framgår vad som är annonser och att
det skall framgå i vems intresse reklamsändningen sker.
Däremot anser vi inte att det behövs en särskild
övervakning av annonsernas omfattning i tid.
Skälet till detta är att reklammängden i radio till skillnad
från i TV är självreglerande. Om reklamen förekommer för
frekvent stöter den bort lyssnare. Erfarenheter från
utlandet pekar dessutom på att det är svårt att sälja reklam
för mer än 5--7 % av sändningstiden. I ett inledningsskede
förefaller det därför möjligt att avstå från en reglering av
reklamens omfattning i tid under dygnet. Därmed befrias
myndigheten från en tämligen tungrodd bevakningsuppgift.
Om gjorda erfarenheter ger vid handen att striktare regler
för reklamens omfattning kan behövas, kan riksdagen
ompröva regelverket i denna del.
Propositionen föreslår att förbud för s.k. åsiktsreklam
inte skall gälla för radioreklam. Åsiktsreklam är för
närvarande förbjuden i marksänd TV. Vi anser att reglerna
för radio och TV på denna punkt skall vara likartade. Det
är inte möjligt att i längden motivera skillnaderna mellan de
två medierna.
Vi anser att ett förbud mot åsiktsreklam är principiellt
motiverat. Åsiktsreklam i etermedierna leder till ett
förytligande av det politiska samtalet, vilket inte är till gagn
för den demokratiska processen. Till detta kommer att
etermediereklam är dyrbar. Åsiktsreklam gynnar partier
och organisationer som är ekonomiskt starka och
missgynnar åsiktsriktningar som förfogar över mindre
resurser.
Urvalskriterier vid tillståndsgivning
Regeringen föreslår att tillstånd för reklamradio skall
ges efter en öppen auktion. Om fler än en sökande finns till
samma sändningsområde skall tillståndet gå till den som vill
erlägga den högsta årliga avgiften. Förslaget motiveras med
att detta ger tillståndsgivaren ett enkelt urvalskriterium att
hålla sig till.
Enligt vår uppfattning är det olyckligt att möjligheten att
erhålla tillstånd på detta sätt görs beroende av den sökandes
ekonomiska styrka. På många orter i landet kommer antalet
tillgängliga frekvenser för reklamradio att vara begränsat
till en eller två, och det är då inte rimligt att de sökande skall
tvingas till dyrbara åtaganden bara för att kunna komma
ifråga. Ett urvalsförfarande som ensidigt betonar
betalningsförmågan kan också locka fram investerare som
inte vill ge radiostationerna en lokal förankring, utan syftar
till att samordna fler radiostationer i nätverk.
För att framhäva att reklamradion skall vara lokalt
förankrad, anser vi också, att länsstyrelserna bör vara den
myndighet som fördelar tillstånden. Länsstyrelsen bör
också ha i uppdrag att i aktuella fall kunna undersöka om de
sökande är villiga att samverka kring ett tillstånd. Eftersom
flera sändningsområden kommer att ha ett litet
befolkningsunderlag, kan en samverkan kring tillstånd vara
realistiskt med hänsyn till möjliga reklaminkomster.
Vi anser därför att ett urval av de sökande bör kunna ske
i enlighet med följande principer:Alla sökande som har
en godtagbar finansiering skall betraktas som likvärdiga.
Med godtagbar finansiering menas att varje sökande skall
disponera minst 500 000 kr vid sändningsstarten.Om det
finns flera sökande till ett och samma tillstånd skall
länsstyrelsen undersöka förutsättningarna för ett
samgående. Sökande som är villiga att samverka skall ha
förtur.Om samgående inte är aktuellt, skall tillståndet
ges till den som bedöms ge mest utrymme åt lokal
rapportering och bevakning. Om flera tillstånd delas ut på
en ort skall länsstyrelsen eftersträva ett samlat radioutbud
på sändningsorten, som kan förväntas tillgodose olika
smakriktningar.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår förslaget till lokalradiolag,
2. att riksdagen avslår förslaget till lag om ändring i
radiolagen (1966:755),
3. att riksdagen antar förslaget till lag om ändring i
närradiolagen, (1982:459) med de ändringar som följer dels
av ett avslag på förslaget till lokalradiolag, dels av att även
närradioföreningar bör få rätt att sända reklam,
4. att riksdagen avslår förslaget till lag om ändring i lagen
(1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetens och
yttrandefrihetens områden,
5. att riksdagen begär att regeringen skyndsamt tillsätter
en parlamentarisk utredning om reklamradio (lokalradio
enligt propositionen) i enlighet med vad som anförts i
motionen,
6. att riksdagen avslår förslaget om ytterligare
medelsanvisning till Närradionämnden på 500 000 kr.
Stockholm den 16 november 1992
Åke Gustavsson (s)
Maja Bäckström (s)
Berit Oscarsson (s)
Anders Nilsson (s)
Leo Persson (s)
Ingegerd Sahlström (s)
Björn Kaaling (s)
Monica Widnemark (s)