Från centerpartiet har vi under en lång följd av år krävt
en reformering av styrelseformerna på det regionala planet.
Det grundläggande motivet för detta är att den sedan länge
gällande ordningen är djupt otillfredsställande ur
demokrati- och effektivitetssynpunkt. Den försvårar
decentralisering av beslutsfunktioner och motverkar
möjligheterna till självständiga, samordnade initiativ i de
olika regionerna.
De skäl vi anfört för en reform har blivit allt angelägnare
att tillgodose. Med den omfattning den offentliga
verksamheten nu har är det mycket viktigt med en rationell,
demokratisk organisation även på det regionala planet. Det
är också av stor vikt att organisationen är sådan att den
möjliggör en reell decentralisering från den centrala statliga
nivån.
I anslutning till det förväntade EG-samarbetet betonas
ofta den växande betydelse olika regioner kan komma att få
som självständigt agerande enheter inom nationsgränserna
och för samarbetet över dessa gränser. De styrelseformer
och de kompetensfördelningar som nu finns i regionerna är
inte ägnade att underlätta och stimulera en sådan
samverkan.
Den grundläggande bristen är att det inom länen sedan
gammalt finns en uppdelning av ansvaret för länets
angelägenheter på en lång rad organ. De viktigaste av dessa
är landstinget och länsstyrelsen. Men därutöver finns det en
rik och svåröverskådlig flora av samarbetsorgan. För olika
verksamheter finns det vidare regionindelningar av skilda
slag som inte följer länsgränserna. En del av dessa regioner
innebär en uppdelning inom länen, andra omfattar större
områden och innefattar flera län.
Det utmärkande för länen är således, att det i dessa
inte -- som i primärkommunerna -- finns något samlat forum
för debatt och beslut. Uppgifterna är spridda, men
samtidigt är också de olika organens verksamheter ofta
invävda i varandra på ett sätt som gör styrelsesystemet näst
intill obegripligt för en bredare allmänhet och som medför
mycken byråkrati och stora effektivitetsförluster.
Det finns inga försök till en rationell analys som grund
för den nuvarande ordningen. Det har bara blivit så genom
en kombination av historisk tradition och en rad delbeslut
under årens lopp.
De förändringar i organisation och uppgiftsfördelning
som riksdagsmajoriteten beslutat om under senare år har
dessutom enligt vår mening haft en helt felaktig riktning.
De har bl a medfört att länsstyrelsen, det staliga organet,
fått allt vidare uppgifter inom områden som naturligen
borde ligga inom ett folkvalt organs kompetens. Denna
utveckling innebär följaktligen ökad och inte minskad
statlig styrning i regionala politiska frågor. Detta är en
utveckling som bör brytas.
Behovet av en reformering är således av olika skäl stort
och påträngande. Målsättningen för reformarbetet måste --
som vi så många gånger tidigare framhållit -- vara, att ett
folkvalt regionalt organ, ett länsparlament, får det samlade
ansvaret för regionens utveckling på alla de områden, där
det krävs initiativ och politiska beslut och verkställighet av
dessa beslut. Det innebär, att länsstyrelsens, andra statliga
länsorgans och landstingens uppgifter -- i den mån de inte
kan decentraliseras till kommunerna -- överförs till
länsparlamentet och de organ som kommer att sortera
under detta.
Med en länsdemokrati av detta slag kommer också nya
möjligheter att öppnas för en omfattande decentralisering,
inte bara från riksdag och regering utan också från centrala
ämbetsverk.
Regionerna kommer att få större självständighet och
ökad bestämmanderätt över de egna angelägenheterna.
Därmed kommer också medborgarnas engagemang för den
egna regionen att öka. Förutsättningarna för debatt, insyn
och ansvarsutkrävande blir helt andra än de nu är. Detta är
en stor vinning ur demokratisynpunkt.
Den förändrade organisation och de nya uppgifter för
det folkvalda länsorganet, som vi föreslår, förstärker vårt
vid upprepade tillfällen framförda förslag om skilda
valdagar. I framtiden bör således inte bara verksamheten i
primärkommunerna utan också valen till ett livaktigt och
betydelsefullt länsparlament ge ett fullödigt underlag för en
egen kommunal och regional valdag.
Våra förslag har tidigare utgått från den geografiska
regionala indelning som nu finns. Detta gäller alltfort. Det
skulle vara olyckligt om en nödvändig reformering av
organisation och kompetensfördelning inom länen i onödan
skulle försenas av segslitna stridigheter om hur en ny
regionindelning skall se ut.
Detta utesluter dock inte, att en översyn av den
regionala indelningen görs och att förändringar kommer till
stånd i vissa delar av landet för att nå en bättre
överensstämmelse än nu mellan t ex näringsliv,
kommunikationer och utbildningsvägar och den regionala
indelningen. Goda skäl har t ex framförts för att göra Skåne
till ett län. Ett utredningsarbete vad gäller ny organisation i
Västsverige har genomförts.
Centerpartiet har länge varit ensamt om att
kontinuerligt driva länsdemokratifrågan.
Vi kan nu med tillfredsställelse konstatera, att
centerpartiets mångåriga arbete lett till en omfattande
debatt och en allt bredare uppslutning kring de principer,
som partiet angett i länsdemokratifrågan. Så har t ex
enskilda landsting och landstingsförbundet som helhet över
partigränserna gjort uttalanden och framställningar, som
väl stämmer överens med vad centerpartiet länge föreslagit.
Vidare har på nytt en rätt omfattande offentlig
utredningsverksamhet kommit till stånd. En särskild
utredare har dels analyserat indelningen i Västsverige och
kommit med vissa förslag till förändringar (SOU:1992:66),
dels gjort en perspektivstudie vad gäller den offentliga
verksamhetens regionala uppbyggnad och lagt fram olika
alternativ för en framtida struktur (SOU:1992:23).
I augusti förra året tillsatte civilministern en
parlamentarisk regionberedning (Dir 1992:86) och
tillgodosåg därmed ett krav som centerpartiet tidigare
framställt i motioner till riksdagen. Beredningen skall bl a
behandla de ovan nämnda utredningarna och
remissinstansernas reaktioner på dessa. I övrigt har
beredningen fått ganska vida och öppna direktiv, som
dessutom -- vad gäller själva utredningsuppdraget -- är
synnerligen kortfattade.
Enligt vad man kan utläsa av de kortfattade riktlinjerna
för beredningens arbete skall den behandla såväl
indelningsfrågor som kompetensfrågor. Något förord för
länsdemokratimodellen finns dock inte angivet i direktiven.
Detta anser vi vara en stor brist. Risken är uppenbar, att
beredningen liksom den ovan nämnda enmansutredningen
kommer att presentera olika alternativ.
Därmed är inte mycket vunnet. Det kan endast leda till
behov av nya utredningar och till att den viktiga
länsdemokratifrågan ytterligare förhalas. Vad som enligt
vår mening är ange- läget är i stället, att beredningen
koncentrerar sina resurser på att presentera ett
genomarbetat förslag om länsdemokrati.
Utöver vad som ovan sagts om vikten av att
länsdemokratin genomförs kan tilläggas, att det troligen
kommer att bli ytterligt svårt att få gehör för förändringar
av den regionala indelningen, om dessa enbart skall ha till
syfte att tillskapa större statliga administrativa enheter.
Detta har t ex framkommit helt klart i samband med
remissbehandlingen av utredningen om
indelningsändringar i Västsverige.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om länsdemokrati och om
inriktningen av regionberedningens arbete.
Stockholm den 21 januari 1993
Bertil Fiskesjö (c)
Christina Linderholm (c)
Bengt Kindbom (c)
Stina Eliasson (c)
Anders Svärd (c)