Sverige har fortfarande en statlig censur av filmer för
barn, ungdomar och vuxna. Censuren omfattar dock enbart
filmer avsedda för biografvisning.
För andra medieformer gäller helt andra regler. Tryckta
skrifter (tidningar, böcker, tidskrifter) granskas inte i
förhand. Inte heller teaterföreställningar utsätts för en
sådan granskning. Tidningar och tidskrifter måste ha en
ansvarig utgivare som i efterhand kan ställas till svars om
innehållet i skriften anmäls till åtal. Böcker behöver inte ha
en ansvarig utgivare, men förlag och författare kan i
efterhand ställas inför domstol ifall innehållet exempelvis
förtalat en person på oriktiga grunder.
För etermedia, radio och TV, gäller liknande regler som
för tidningar. Någon förhandsgranskning sker inte av
innehållet i deras sändningar. Granskningen sker möjligen i
efterhand om någon gör anmälan. För Sveriges Radio och
Television finns en speciell nämnd, Radionämnden, dit
allmänheten kan vända sig med anmälningar mot inslag i
dessa företags program.
Allmänhetens pressombudsman och Pressens
opinionsnämnd är organ som granskar tidningar och andra
mediers rapportering utifrån etisk synpunkt. Deras utslag är
inte bindande, men brukar följas av journalister och
redaktioner.
För de ovan nämnda medierna gäller principen att det är
först i efterhand som innehållet kan granskas. Vill man inte
gå via Pressens opinionsnämnd eller Radionämnden måste
man använda sig av det rättsliga systemet för att väcka
tryckfrihetsåtal eller vanligt åtal mot exempelvis förtal. För
videofilmer avsedda att visas privat gäller också systemet
med efterhandsgranskning och ansvariga utgivare.
Videodistributörerna kan dock på frivillig väg låta granska
sina videofilmer för att minimera risken att i efterhand bli
föremål för eventuellt åtal.
Den enda form av kulturyttring som nu utsätts för statlig
förhandsgranskning är filmer som ska visas för allmänheten
på exempelvis biografer. I denna granskning klipps vissa
våldsscener bort och åldersgränser för visningar till
allmänheten fastställs.
Man kan med fog fråga sig om inte denna typ av
förhandsgranskning överlevt sig själv. För det första har
satellit-TV:s intåg gjort att en hel del av de filmer som
allmänheten ser inte har granskats av någon statlig censur
eftersom flera av dessa stationer är utlandsbaserade och
därmed inte lyder under svensk lag.
För det andra har den snabba utbredningen av video
gjort att många numera ofta tittar på videofilm som inte är
förhandsgranskad av den statliga filmcensuren.
För det tredje har nyhetsrapporteringen förändrats. Den
har blivit snabbare och mer inträngande. Dagligdags
serveras vi via våra TV-apparater våld, blod och övergrepp
i olika delar av världen -- bilder och reportage som många
gånger är betydligt mer skrämmande än det som återfinns i
spelfilmer.
För det fjärde utvecklas dataspel och andra
fictionformer baserat på datorer mycket snabbt.
Framförallt dataspelen, som ofta innehåller våld av olika
slag, har på kort tid blivit omåttligt populära hos barn och
ungdomar. Hur stor påverkan de har på dessa grupper är
svårt att säga, men det verkar inte helt otroligt att de kan ha
en stark påverkan, eftersom dataspelen i sitt innehåll nära
gränsar till verkligheten. Till skillnad från filmer är
åskådaren i dataspelen inte bara en passiv tittare utan deltar
aktivt i spelets händelser. Nya, än mer verklighetsanknutna
dataspel börjar nu komma in på marknaden. Genom en ny
teknik där deltagaren får en mask/dräkt som kopplas till
datorn kan han eller hon ''leva/agera'' inne i dataspelets
värld. Det blir oerhört svårt att skilja fantasi från
verklighet. Dataspel och liknande är nästan helt oreglerad
i lag vad gäller granskning eller bestämmelser om ansvarig
utgivare.
Filmcensuren kom en gång i tiden till för att, utifrån
något slags gemensam syn på etik och moral, ''skydda
folket'' från obehagliga våldsskildringar, sexskildringar
m.m. Som framgått av ovan gäller denna
''skyddsmentalitet'' nu bara en mycket liten del av de
kulturella uttrycksmedel som finns i vårt moderna samhälle.
De nya former för förmedling av bilder/texter som vuxit
fram och den nya teknikens alla möjligheter gör att en
förhandsgranskning i princip ter sig omöjlig.
Man kan fråga sig om det idag också finns någon
gemensam etik och moral som kan ligga till grund för en
statlig förhandsgranskning. I ett samhälle med välutbildade
och självständiga människor skiljer sig uppfattningarna
starkt om vad som är etiskt respektive oetiskt eller vad som
är moraliskt respektive omoraliskt. En del tycker att
skildring av ett samlag på film är djupt omoraliskt, medan
andra rycker på axlarna och tycker att det inte är något
märkligt att man visar en sådan scen. Vi menar att den
förändring som skett i människors medvetanden och sätt att
tänka gör att något slags gemensam etik och moralsyn vad
gäller bilder/kulturella uttryckssätt idag är omöjlig att
formulera. Den viktigaste grunden för en statlig
förhandsgranskning har därmed fallit.
De nya former för förmedling av bilder/text/upplevelser
som blivit en del av vårt moderna samhälle är till stor del
lagmässigt oreglerade. För en del blir svaret då att kräva att
även dessa ska inordnas under någon form av statlig
censur/förhandsgranskning. Så långt som att kräva
förhandsgranskning av böcker, teaterföreställningar,
dansföreställningar m.m. vågar man inte gå. Däremot när
det gäller bilder i form av filmer och eventuellt dataspel
finns tankar om förhandsgranskning och censur.
Dessa funderingar väcker en rad frågor. Är det praktiskt
möjligt att förhandsgranska alla dessa kulturella yttringar?
Som vi ser det skulle det kräva en mycket kostsam och
omfattande statlig myndighet. Och i princip skulle det i
dagens öppna samhälle vara näst intill omöjligt att göra en
heltäckande förhandsgranskning.
Den andra mer principiella fråga som väcks är om det i
en demokratisk och öppen stat är lämpligt med
förhandsgranskning/censur? Vårt svar på den frågan är nej.
En förhandsgranskning bygger på att staten utser
någon/några som utifrån sitt tänkande och tyckande i
moral- och etikfrågor ska bestämma vad andra ska få se/inte
se. Vi tror för det första att dagens välutbildade och
självständiga människa själv kan avgöra vad han eller hon
vill respektive inte vill se/höra. För det andra tror vi att det
idag är nästintill omöjligt att fastställa vad en gemensam
etik och moralsyn bland medborgarna består i.
Det tredje, men kanske viktigaste skälet, berör
demokratins funktionssätt. Det finns alltid risk att en statlig
förhandsgranskning/censur ''silar'' bort sånt som kan vara
väsentligt för medborgarna att få del av. Att makten kan
välja vad som är lämpligt för medborgarna att se och höra
är, som vi ser det, skadligt för demokratin. Medborgarna i
en demokratisk stat bör ha fri tillgång till all den
information/kulturella yttringar som finns i Sverige och
internationellt för att sedan själva kunna välja vad som är
intressant eller berikande för honom eller henne. Ett sådant
förhållningssätt är det som bäst garanterar en väl
fungerande demokrati med aktiva och kunniga
medborgare.
För det fjärde måste man fråga sig varför vissa
informationsmedel/kulturella yttringar ska
förhandsgranskas och varför andra (böcker, teater m.m.)
inte ska utstå denna censur. Om de som förespråkar
censur/förhandsgranskning vore konsekventa skulle de låta
sina krav omfatta alla dessa, inte bara de som förmedlas via
exempelvis film.
Som vi ser det har den statliga förhandsgranskningen av
film helt spelat ut sin roll. De praktiska förutsättningarna i
form av gemensam moral- och etiksyn, den nya tekniken
och de nya formerna för information/kulturyttringar är idag
helt förändrade och omöjliggör i sig en statlig
förhandsgranskning. De principiella skälen mot att
förhandsgranska en viss form av kulturyttring och att
degradera den enskilde medborgaren till en ''mindre
vetande varelse'' talar också starkt emot alla former av
förhandsgranskning/censur.
Ett system baserat på att i efterhand granska filmer,
böcker, video, teater etc tycker vi är att föredra.
Granskningen ska då endast ske för att klarlägga om det har
framförts fakta som är oriktiga eller förtal av
enskilda/grupper som inte har någon riktig grund. För att
värna yttrandefriheten måste ett system med
efterhandsgranskning innehålla ett mycket starkt skydd för
media, bokutgivare, teatrar, författare m.fl. Bevisbördan
bör som idag ligga på den som väcker åtal eller gör en
anmälan.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
natt riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om avskaffande av den statliga
förhandsgranskningen av film.
Stockholm den 25 januari 1993
Kent Carlsson (s)
Ulrica Messing (s)