Det explosionsartade utbudet av videofilmer har
medfört att barn ser mycket mer på TV och video. Det sker
i hög utsträckning utan att vuxna deltar i vare sig tittandet
eller i förklarande resonemang i efterhand. Från inte minst
sociala myndigheter, Hem och skola-föreningar och
polisens sida har man kunnat iaktta en klar försämring av
barns och ungdomars känsla för att värna om varandra.
Undersökningar från flera kommuner i landet visar att en
ökad labilitet och oro kan spåras som en direkt följd av vissa
videoutbud. Många unga människor får en felaktig
verklighetssyn som leder till oanade och tragiska
konsekvenser. Det må vara knytnävsslag eller sparkar som
i filmen inte ger effekter, men som i det verkliga livet får
fruktansvärda konsekvenser. För många som inte kan hålla
isär dessa skilda situationer har konsekvenserna blivit
förödande med misshandel och till och med dödsfall som
resultat.
Föräldrarna har huvudansvaret för barnen; så är
naturligtvis också fallet när det gäller att skydda barnen från
skada p.g.a videovåld. Vi menar inte att samhället skall ta
över föräldraansvaret, men med politiska beslut bör vi ändå
underlätta för föräldrarna att ta detta sitt föräldraansvar.
Det kan vi göra bl.a. genom att begränsa spridningen av de
allra grövsta avarterna av videofilmer medelst en generell
förhandsgranskning.
Mitt i vår välfärd finns det barn som växer upp i social
misär. Många barn vistas i missbrukarmiljöer, där båda
föräldrarna är så utslagna på helgerna att de varken orkar
engagera sig i barnen eller TV-ns avstängningsknapp. De
mest utsatta barnen har också visat sig vara de mest sårbara
när det gäller skador på grund av videovåld.
Sociala hänsyn måste få ta över i avsikt att skydda
svagare part. Så är det t.ex. på en rad områden alltifrån
agaförbud, stränga trafikregler till påbjudande krav om
jämställdhet och god yttre miljö. Situationen beträffande
videovåld är densamma.
Den mycket långtgående jämställdhetslagen till skydd
för t.ex. kvinnor i arbetslivet och förbud mot diskriminering
borde också kunna vara tillämplig på detta område med
tanke på den förnedrande kvinnosyn som så ofta kommer
till uttryck i det förrådande videoutbudet. I riksdagen har
flera gånger framställts krav om hårdare tag mot sexuella
trakasserier. Dessa avarter förefaller små i förhållande till
den förnedrande och perversa kvinnosyn som möter tittaren
av många videogram. Representanter från kvinnojourer
och ROKS kan också berätta hemska historier om vad
kvinnor får utstå i sina hem, när deras män skall testa vad
de sett i våldsvideofilmerna.
Det är angeläget att komma bort ifrån ett utbud av
pornografiska scener eller sadistiska aktiviteter som
uppenbart skapar stor ångest hos barn, som både psykiskt
och fysiskt lever ganska oskyddade och ofta i socialt utsatta
miljöer.
FN-konventionen om barns rättigheter förpliktar också
Sverige att skydda barn mot ''information och material som
är till skada för barnets välfärd''. En sådan
programförklaring förpliktar också våra lagstiftare att inte
sörja enbart för barnens materiella välfärd; den psykiska
hälsan kräver också sina skyddsnät.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förhandsgranskning av
våldsvideo i avsikt att hejda/ hindra det förråande
videoutbudet.
Stockholm den 25 januari 1993
Isa Halvarsson (fp)
Elver Jonsson (fp)
Barbro Westerholm (fp)
Erling Bager (fp)