Till de centrala värdena i en demokrati hör
tryckfriheten. Sverige kan berömma sig av att vara det
första landet i världen som fick en lagstadgad tryckfrihet,
genom tryckfrihetsförordningen av år 1766. Det kan också
framhållas att nu gällande tryckfrihetsförordning är den
mest liberala i världen och att den till medborgarnas
fromma ger en mycket vidsträckt frihet till opinionsbildning
och information.
Men till frihet hör också ansvar. För pressens del innebär
det att publiciteten måste utövas med hänsynstagande till
personer vilkas angelägenheter behandlas i tidningarna.
Den svenska pressen visade också tidigt att den var
medveten om detta då den som första land i världen
inrättade en Pressens Opinionsnämnd.
Statsmakterna har fäst vikt vid den självsanerande
verksamhet som bedrivits genom opinionsnämnden och
genom de etiska regler som pressens organisationer antagit.
Förslag om skärpta lagregler har tidigare avvisats med
hänvisning till att självsaneringen borde vara ett tillräckligt
korrektiv mot publicitetsskador. Men riksdagen har också
ifrågasatt om de åtgärder som vidtagits från pressens sida
är tillräckliga för att åstadkomma en god ordning på detta
område (KU 1970:41). Uttalandet gjordes med anledning
av motioner som påtalade brister i pressetiken och begärde
att åtgärder från statens sida skulle övervägas. Vid den
tidpunkten hade pressens organisationer vidtagit vissa
åtgärder för att effektivisera självsaneringen, bl.a. hade en
Allmänhetens Pressombudsman (PO) inrättats.
Under de senaste decennierna tycks de pressetiska
frågorna inte ha behandlats i riksdagen. Det innebär dock
inte att allt varit väl beställt på detta område. Enskilda
människor utsätts fortfarande för kränkande och skadande
publicitet. PO har med tiden blivit en alltmer anonym figur
och hans betydelse som talesman för enskilda personer kan
ifrågasättas. Antalet anmälningar till PO tycks också ha
minskat. F.ö. saknar befattningen sedan en längre tid
tillbaka ordinarie innehavare. Den senaste PO avgick efter
en schism med Opinionsnämnden.
Pressens Opinionsnämnds verksamhet tilldrar sig inte
heller någon större uppmärksamhet. Ett antal från
pressetisk synpunkt uppseendeväckande ''affärer'' har
förekommit utan att Opinionsnämnden reagerat. Nämnden
tycks inta ståndpunkten att pressetiken inte gäller s.k.
offentliga personer. Därmed begränsar nämnden i hög grad
sin egen roll eftersom publicitetsskador ofta drabbar just
personer som är intressanta i allmänhetens ögon.
Det skydd som Pressens Opinionsnämnd kan bereda
juridiska personer såsom företag och organisationer har
genom ändring av de egna stadgarna kraftigt begränsats.
Tidigare kunde anmälan mot en tidning göras av ett litet
företag som utsatts för oriktig och skadande publicitet, och
anmälan kunde leda till klander från Opinionsnämndens
sida. Numera tar Opinionsnämnden endast upp klagomål
som gäller rätt till genmäle. Detta är särskilt allvarligt
eftersom juridiska personer inte har laglig möjlighet att föra
talan vid domstol om ekonomiskt förtal.
Vi lever i en tid med stor arbetslöshet. Antalet
konkurser närmar sig nu 20 000 på årsbasis och ett stort
antal företag kämpar dagligen för sin överlevnad. Alla är
idag överens om att det är de små företagen som skall rädda
vårt land från en allmän depression och åter få tillväxt och
sysselsättning att öka.
Att i en sådan situation tillåta att tidningar utan någon
som helst risk för korrektiv från samhällets sida eller
skadeståndsansvar utsätter små företag för oriktig och
skadande publicitet hämmar utvecklingen. Det är att ge
vissa personer en total frihet utan något krav på ansvar
vilket är mycket ovanligt i vårt land.
Till detta kommer att som ovan redovisats pressens egen
självsanerande verksamhet har försämrats -- något som för
övrigt f.d. pressombudsmannen Lennart Groll påtalat i en
artikel i Svenska Dagbladet 20/11--92 -- och att respekten
för pressetiska regler nu i snabb takt även minskar hos
journalisterna på ''gamla hederliga'' landsortstidningar.
Jag har under det gångna året blivit uppmärksam på
rådande förhållanden i samband med en anmälan till PO
och Opinionsnämnden av en landsortstidning -- Skaraborgs
läns Tidning -- för ett osakligt påhopp på ett företag som
kämpar för sin överlevnad. Erfarenheten från detta ärende
bekräftar den brist på aktivitet från PO:s och
Opinionsnämndens sida när det gäller självsanering som
Lennart Groll framhåller i sin artikel.
Enligt min uppfattning måste vi nu få en lagstiftning som
ger små företag och organisationer möjlighet att få åtal
väckt och skadestånd utdömt för förtal. Jag föreslår därför
att en utredning tillsätts för detta ändamål.
Denna utredning bör också följa upp utvecklingen som
ovan angivits vad avser pressens självsanerande
verksamhet. Jag tror inte att det går att undvika en laglig
reglering även på detta område och att en statlig
pressombudsman tillsätts.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behov av utredning och eventuell
lagstiftning på pressetikens område.