Fri motionsrätt i riksdagen -- avskaffande av allmänna
motionstiden
Riksdagsledamöternas rätt att väcka förslag till
riksdagen är kringgärdad av många och delvis
svårtillämpade regler.
Särskilda regler finns om motionsrätt med anledning av
propositioner som regeringen avlämnar till riksdagen och
med anledning av händelse av större vikt. Särskilda regler
gäller också när behandlingen av en proposition har
uppskjutits till nästa riksmöte, när en proposition har
återkallats och när riksdagen har kallats till urtima
riksmöte.
Endast under femton dagar om året föreligger fri
motionsrätt -- under den allmänna motionstiden i januari.
Om motionsrätten å ena sidan är begränsad i åtskilliga
hänseenden så gäller å den andra att motionsyrkanden som
har fått väckas är garanterade beredning i utskott och slutlig
behandling i kammaren. För alla behörigen väckta
riksdagsärenden gäller samma beredningstvång.
Det finns en koppling mellan beredningstvånget och
inskränkningarna i motionsrätten. Om det hade funnits en
möjlighet att på ett enkelt sätt avvisa motionsyrkanden i
utskotten eller annorstädes, hade det inte behövts några
inskränkningar i motionsrätten.
Inskränkningarna i motionsrätten är alltså motiverade
av att behandlingen av motioner inte skall alltför mycket
inkräkta på annat riksdagsarbete, i första hand på
behandlingen av regeringens propositioner.
Ännu i början av 1970-talet fanns en rimlig balans
mellan propositioner och motioner. Härefter har emellertid
skett en dramatisk förändring. Antalet motioner, inte bara
under allmänna motionstiden, har ökat år efter år och är nu
på en nivå, som har blivit betungande för riksdagen.
Utskottsberedningen av de tiotusentals motionsyrkanden,
som allmänna motionstiden producerar, tar en
oproportionerligt lång tid i anspråk. Om ett
riksdagsutskotts effektivitet skulle bedömas efter den tid
som nedläggs på arbete som leder till konstruktiva
riksdagsbeslut, så är det helt klart att mycket utskottsarbete
numera är ineffektivt.
Frågan om att på något sätt komma till rätta med
rådande förhållanden har under senare år allt oftare
diskuterats. Förslag har förts fram om att ytterligare
begränsa motionsrätten eller att göra inskränkningar i
beredningstvånget. Hittills framförda förslag av sådan
innebörd har dock avvisats av principiella skäl och har
förklarats inkräkta på riksdagsledamöternas förslagsrätt på
ett oacceptabelt sätt.
En väg att nedbringa antalet motioner skulle -- hur
märkligt det än kan låta -- kunna vara att gå motsatt väg,
dvs. att ta bort alla inskränkningar i motionsrätten!
Riksdagsledamöterna skulle få väcka motioner om vad som
helst när som helst!
Tankegången är denna: Under den allmänna
motionstiden förväntas riksdagsledamöterna framlägga sina
förslag för hela det kommande året, i stort som i smått. Som
bekant har förväntningar en förmåga att bli
självuppfyllande. Nu gäller det att föra fram alla goda
tankar från väljare, från partidistrikt, från kommuner i
valkretsen och från landstinget. Motioner från föregående
år plockas fram och dammas av. Om den gamla motionen
har hunnit behandlas av riksdagen eller inte spelar ofta
ingen roll. Samma motion väcks år efter år. Sedan är det
bäst att för säkerhets skull väcka motioner i
propositionsärenden som regeringen har aviserat. Man kan
ju inte veta om propositionen verkligen kommer, och om
den kommer så vet man inte vad den tar upp för frågor. Det
finns också andra skäl att motionera. Den ene av två
partikamrater i samma valkrets kanske har väckt ett stort
antal motioner. Då känner den andre sig tvungen att visa att
han inte är mindre aktiv!
Vad händer om den allmänna motionstiden avskaffas?
Ja, det är naturligtvis svårt att veta men en sak är klar: Det
psykologiska klimatet skulle bli helt annorlunda. Troligen
skulle ledamöterna vänta med att lämna in motioner till
dess motionsämnet kändes aktuellt. Man behövde inte
lämna in några motioner ''för säkerhets skull''. Man kunde
följa upp sina gamla motioner bättre. Trycket utifrån skulle
minska. Sammanfattningsvis finns mycket som talar för att
antalet motioner skulle minska väsentligt.
En annan påtaglig vinst skulle vara att allt ''kineseri''
kring övrigt motionsavlämnande skulle försvinna.
De ständigt återkommande tvisterna huruvida ett
motionsyrkande ligger inom ramen för en proposition
skulle försvinna liksom tvister huruvida en händelse är av
''större vikt'' och av den anledningen kan föranleda
motionsrätt. Alla regler om förkortad och förlängd
motionstid, om motionsrätt vid inledningen av ett riksmöte
och om motionsrätt med anledning av återkallad
proposition skulle slopas. Detta skulle sammantaget
medföra en påtaglig förenkling av den administrativa
hanteringen av motioner.
En viktig fråga är naturligtvis vad en fri motionsrätt
skulle betyda för utskottsarbetet. En positiv effekt är
förhoppningsvis att utskotten skall få mer tid till andra
angelägna ärenden. Det skall dock inte förnekas att en helt
fri motionsrätt kan skapa nya problem. Jag skall försöka
belysa några sådana.
När en avlämnad proposition har anmälts och bordlagts
i kammaren får riksdagsledamöterna för närvarande
samtidigt besked om när motioner senast kan lämnas med
anledning av propositionen. Utskottet kan å sin sida planera
för behandlingen av propositionen med vetskap om att inga
andra motionsyrkanden behöver beaktas än sådana som har
framställts före motionstidens utgång. I ett läge med fri
motionsrätt uppkommer svårighet för ledamöterna att veta
hur lång tid de har på sig för att väcka motioner för att vara
säkra på att motionen skall tas upp till behandling samtidigt
med propositionen.
För utskottet blir problemet hur man skall betrakta nya
motioner som dyker upp under pågående beredningsarbete.
Lösningen på dessa problem är att utskottet i förväg
tillkännager när det avser att behandla propositionen och
att det vid behandlingen av propositionen endast kommer
att ta med motionsyrkanden som har framställts före viss
dag. Så lär det fungera i Finland, som inte har någon
inskränkning i motionsrätten såvitt gäller s.k. lagmotioner.
En komplikation i sammanhanget är att ett utskott,
genom att tillkännage en snabbehandling av en proposition,
härigenom kan i praktiken förkorta motionstiden på ett sätt
som eventuellt kan väcka missnöje. Denna fråga bör kunna
lösas genom någon form av samråd.
En annan komplikation är att utskotten inte såsom nu
redan i början av februari kan överblicka det kommande
årets arbete. Planeringen av utskottsarbetet får läggas upp
på ett nytt sätt. Detta får dock betraktas som ett
initialproblem och kan inte vara av någon avgörande
betydelse på längre sikt.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fri motionsrätt för
riksdagsledamöterna.