En förutsättning för demokratins bibehållande och
utveckling är att det finns människor, som är beredda att
avstå från komfort och egen vinning för att i stället ägna sig
åt det allmänna för en kortare eller längre tid av sitt liv. Då
måste också det allmänna, stat, landsting och kommun,
vara berett att kompensera dem för det materiella bortfallet
av vad de eljest skulle kunna få i sin civila gärning, med
andra ord ge en hygglig betalning för fullgörandet av det
politiska arbetet. Om detta har också rått en
samstämmighet mellan de politiska partier, som bär upp
den svenska demokratin.
Det har av naturliga skäl alltid varit besvärande för
politiskt valda förtroendemän att fatta beslut om sina egna
arvoden. Det gäller också riksdagsledamöter. De har i detta
hänseende också varit -- inte onaturligt -- särskilt känsliga
för olika påhopp i massmedierna med anklagelse för att sko
sig. Massmediernas representanter, som ju i regel inte
kännetecknas av vare sig helhetssyn, realism eller förståelse
för politikers problem -- och sällan för någon känsla för
dessas demokratiska uppdrag -- har inte bidragit till att lösa
problemen. De har tvärtom försvårat dem och bär därmed
också ett ansvar för demokratins problem i dagens Sverige.
De bär en stor del av skulden för att det i dag kan vara svårt
att få kompetenta personer att ställa upp till omval för
politiska förtroendeuppdrag. Självfallet gäller detta också
nyrekryteringen.
Sannolikt lever en stor del av den svenska allmänheten i
en total villfarelse om svenska riksdagsledamöters
ersättning för utförandet av det politiska uppdraget. Många
torde tro att det rör sig om hundratusentals kronor,
''fallskärmsavtal'' och massor av olika förmåner. De vägrar
sannolikt att tro, att det rör sig om ett arvode på 23.500 kr,
usla pensionsförmåner och inga egentliga förmåner alls --
att färdas kostnadsfritt från bostaden till riksdagen upplevs
knappast som en stor förmån.
Riksdagen hade äntligen kommit fram till ett system
beträffande arvodets storlek, som var automatiskt och inte
krävde detta eländiga ställningstagande vart och vartannat
åt. Men det varade inte länge. Redan 1989 skulle
riksdagsledamöternas arvoden frysas. Ingen hade ju
förutsett, att de grupper som riksdagen ganska vettigt ville
jämföras med plötsligt fick en riktigt rejäl lönehöjning -- de
hade ju släpat efter så länge. Men detta fick naturligtvis inte
komma riksdagsledamöterna till del. Därför en frysning,
som har bestått sedan dess. Fegheten torde bestå. Det torde
vara svårt och förbli svårt att samla en majoritet för att
besluta om att den ordning skall tillämpas, som man en gång
var rörande överens om. Kanske kan det sägas att
demokratins problem i Sverige i viss mån står i direkt
proportion till viljan och förmågan att stå för vad man en
gång efter ingående prövning har kommit fram till.
Något särskilt yrkande behövs inte på denna punkt.
Bevisbördan åvilar så att säga dem, som inte vågar låta den
en gång beslutade lagen gälla, dvs. de som kräver att 1989
års arvodesstopp för riksdagsledamöter skall fortsätta att
gälla.
Detta, liksom en del av de pensionsbestämmelser som
beslutats, får dock dessutom konsekvenser för alla de
riksdagsledamöter, som nu är pensionerade och hade trott
att de skulle kunna få åtnjuta åtminstone en viss
kompensation för de uppoffringar, som de gjort för att i
stället ägna sig åt ett politiskt värv, som samhället i varje fall
sagt sig uppskatta.
Tidigare ansågs statsanställda, som tog på sig ett politiskt
uppdrag under en viss tid, vara särskilt gynnade. Kanske var
det så. De fick uppbära en del av sin ''vanliga'' lön också
under tiden som de fungerade i riksdagen. Så småningom
blev det tvärtom! I dagens läge är de riksdagsledamöter som
kommer från en statlig tjänst i sin ''civila'' gärning särskilt
missgynnade.
I flertalet fall är det fråga om en individuell lönesättning.
Den som är riksdagsledamot och därmed tjänstledig från
det ordinarie arbetet hör självfallet inte till dem, för vilka
någon facklig organisation slåss för en löneuppflyttning.
Det betyder, att vederbörande -- ju längre tid han/hon är
politiskt verksam -- halkar efter i lönehänseende. Och en
vacker dag är pensioneringen där. Och pensionen baseras
på lönen, som inte har följt med, eftersom vederbörande
har varit tjänstledig för fullgörande av ett politiskt uppdrag.
Till följd av det politiska engagemanget blir alltså pensionen
lägre än vad den annars kunde ha blivit. Det finns många
sådana exempel bland dem, som tidigare varit verksamma i
riksdagen.
Kanske för att undvika den här situationen finns det
dock en klausul, som berättigar en tidigare riksdagsledamot
till en maximal ersättning av 16 procent av
riksdagsarvodet -- efter 12 fullgjorda riksdagar! Denna
blygsamma ersättning har förutsatts skola utgå till alla
berättigade. Så har dock ej blivit fallet för de tidigare
statsanställda. För den egne företagaren eller den tidigare
privatanställde uppstår aldrig några problem. Men för den
tidigare statsanställde ställs krav på samordning av hans
pension som statstjänsteman och som riksdagsman. Med
tanke på att riksdagsarvodet alltid varit så lågt -- ett av de
lägsta i Europa -- tar i regel statstjänstemannapensionen
helt över den eventuella riksdagspensionen. Men de 16
procenten? Ja, även de vill man helt orimligt ''samordna'',
varför i realiteten den f.d. riksdagsledamoten måste
beklaga, att han/hon inte i stället ägnade sina sista
förvärvsår åt att slåss för en löneuppflyttning.
Detta var uppenbarligen inte vad riksdagen avsåg skulle
hända. Den inträffade situationen måste rättas till. Det bör
därför stipuleras, att samtliga tidigare riksdagsledamöter --
allt från 12 års ledamotskap och nedåt i en fallande skala
enligt nuvarande bestämmelser -- skall uppbära ett
pensionstillskott, som uppgår till 25 procent av
riksdagsarvodet, oavsett övriga pensionsbestämmelser.
Uppräkningen till 25 procent från 16 procent hänger
självfallet samman med den sedan så länge frusna höjningen
av arvodet för riksdagsledamöter och bör dessutom på ett
bättre och mer rättvist sätt ge kompensation för den långa
tiden i det allmännas tjänst.
Hemställan
Med hänvisning till vad som ovan sagts hemställs
att riksdagen beslutar att som särskilt pensionstillskott till
tidigare riksdagsledamot skall utgå maximalt 25 % av
riksdagsarvodet enligt nuvarande regler för tjänstgöring
utan sammankoppling eller samordning med eventuellt
övriga pensionsförmåner.