Riksdagsledamöter -- eller bara regeringens
transportkompani?
All offentlig makt utgår från folket heter det som
bekant. Frasen placerar den valde riksdagsledamoten i
fokus för den nationella politiken. Men de stolta
formuleringarna döljer en politisk verklighet som nog alla
känner, men få är nöjda med. Vi kan se det i olika fenomen:
En allt större distansering av det politiska livet från
vardagen utanför. En ökande skepsis bland inte minst unga
människor gentemot partipolitiken. Färre och färre
människor har en personlig kontakt med en politiker.
''Expertifieringen'' av politiken, och bara det faktum att
antalet beslut är så många att inte ens de ansvariga
politikerna själva lyckas hålla reda på allt, gör att
perspektivet har förvridits.
Perspektivet måste i stället hela tiden vara den enskilde
riksdagsledamotens. Den förtroendevalda politikern, hon
som har ett väljarmandat att förvalta, människors
förtroende att motsvara och en egen övertygelse att driva.
Det är han eller hon som har ett förtroendeuppdrag, inte
partiorganisationer, kanslier, riksdagstjänstemän eller
regeringstjänstemän. Utan detta i fokus, kommer
riksdagsmannen -- och därmed folkets valde representant --
att förbli längst ner i den politiska hierarkin.
Riksdagen fattar tusentals beslut varje år. Man kan säga
att riksdagsmännen är mäktiga, men maktlösa. Vi fattar
beslut och tar formellt ansvar för oerhört mycket, men det
reella inflytandet över besluten är för var och en
försumbart.
1. Inför personval!
Att vara riksdagsman ska vara ett personligt
förtroendeuppdrag, ett sätt för väljarna att medvetet lägga
makt och ansvar för det gemensamma på någon som de har
förtroende för. Hon ska inte vara någon expert, hon
behöver inte ha någon särskild utbildning eller kompetens,
men hon ska vara förtroendeman. Hon ska kunna avsättas
om hon inte motsvarar förtroendet. Hon ska vara
redovisningsskyldig gentemot sina egna väljare, inte främst
mot media, partier eller regering.
Så borde det vara, men så är det inte i dag. De ''listval''
eller ''partival'' vi har i dag i Sverige är egentligen ovärdiga
en verklig demokrati och påminner mycket lite om hur det
borde vara. De ger väljarna mycket små möjligheter att
påverka vem som väljs till riksdagsman. Ett fåtal har
mycket stor makt. Man måste vara partimedlem för att alls
kunna påverka valsedeln, samtidigt som de allra flesta
väljare inte är medlemmar i något parti. I realiteten är det
inte ens alla partimedlemmar utan ett litet fåtal som har det
avgörande inflytandet.
Det politiska intresset riktas därför inåt mot
partibyråkratin i stället för utåt mot väljarna. Andra
egenskaper än att verkligen vara den välkända,
respektingivande och självständiga förtroendemannen blir
viktigare. Sammanträden blir viktigare än kontakter med
väljarna. Smidighet blir viktigare än självständighet.
Kompromissen blir viktigare än övertygelsen. Samtidigt
som många politiker klagar över att det är så svårt att nå ut
med sitt budskap till väljarna, undrar nog fler och fler
irriterade väljare hur man gör för att nå in med sitt budskap
till politikerna!
Den beryktade partipiskan -- där ledamöterna primärt
ges utrymme att ha en egen uppfattning i frågor som de
flesta inte tycker är så viktiga -- måste ersättas av en
väljarpiska och väljar-morot.
Annars blir partierna inte de dynamiska, moderna
forum för politisk debatt som de borde vara. I stället blir de
alltmer åldrande folkrörelser, med allt mindre folk och allt
mindre rörelse. Det är ett svek mot de väljare vi
representerar och det är i förlängningen en fara för
demokratins trovärdighet. Om demokratins institutioner
föraktas, kommer på sikt även demokratin i kläm.
Den personvalskommitté som nu arbetar måste landa på
en slutsats som innebär en dramatisk förändring och
verkliga personvalsinslag. Varje försök till kosmetiska
förändringar där det mesta förblir vid det gamla, vore ett
svek mot våra uppdragsgivare.
2. Färre ledamöter -- större möjligheter!
Sverige har orimligt många riksdagsledamöter, där varje
ledamot har orimligt litet inflytande. Det leder till flera
problem. Många ledamöter blir naturligtvis onödigt dyrt,
vilket i sin tur leder till att varje ledamot har orimligt dåliga
resurser till sin hjälp i sitt arbete och det blir ständiga bråk
om vad riksdagen får kosta i fråga om löner.
Riksdagsmännen är många och behandlas därefter. Man
kan utan att överdriva säga att riksdagens ledamöter står
längst ner i den politiska hierarkin, och så känner nog
många också. Vi är som en skolklass som bevakas av lärare
och rektorer. Detta bekräftas också av de informella
karriärstegar -- statusmässigt och lönemässigt -- som finns i
statlig förvaltning. Att vara chef i ett riksdagen eller
regeringen underställt verk betraktas av många som
betydligt ''finare'' än att vara en av många relativt anonyma
riksdagsmän. Åtminstone betalas det betydligt bättre.
Det stora antalet riksdagsmän leder också naturligt till
den felaktiga tron att varje riksdagsman ska vara ''expert''
på sitt område. Den är en mänsklig reaktion för att klara sig
i ett system som inte tillåter några förtroendemän utan bara
användbara experter. Men i längden kan inte
riksdagsmännen betraktas som en ''resurs'' åt kanslier,
partier eller regeringskonstellationer. I längden är det inte
fler experter vi behöver utan fler ansvariga förtroendemän.
''Expertifieringen'' gör mentala tjänstemän av
förtroendevalda politiker. Politikerrollen, det genuina
politiska ledarskapet, nonchaleras och alla blir sin egen
rådgivare och utredningssekreterare.
Demokrati mäts naturligtvis inte i antalet riksdagsmän,
utan i kvaliteten i kontakterna mellan väljare och valda.
För att ändra detta bör antalet riksdagsledamöter
halveras och deras personliga resurser byggas ut kraftigt. I
många länder är det självklart att en parlamentariker inte
främst är en utredningsekreterare eller telefonsvarare. I
stället ges hon möjligheter att både i riksdagen och i
valkretsen få hjälp med allt som gör kontakterna med
väljarna så enkla och så bra som möjligt. Samtidigt som
antalet halveras bör därför varje riksdagsman få personlig
tillgång till en politisk assistent i riksdagen och en i
valkretsen. Därutöver slopas alla ''gratis'' resor och andra
materiella förmåner och ersätts med ett rejält tilltaget årligt
belopp för den politiska verksamheten, för väljarkontakter
och för kampanj. Hur sedan riksdagsmannen prioriterar
mellan datorer, utlandsresor, ytterligare sekreterare,
omvalskampanjer och annat är naturligtvis upp till henne
själv.
Ett naturligt -- men inte nödvändigt -- inslag är att
ledamöter i samma parti avsätter delar av resurserna till det
gemensamma riksdagskansliet där de effektivt kan dela på
viktig kompetens som är partigemensam.
3. Modernisera riksdagsarbetet!
Riksdagens arbete är mycket formellt. Allt har sin gilla
gång, varje utskott behandlar sina ärenden i den lunk som
är fastställd. Samtidigt klagar många över att riksdagen
sällan är centrum för den verkliga politiska debatten i
Sverige. De tunga politiska debatterna och utspelen sker
ofta någon annanstans. Riksdagen blir alltmer en formell
arena och plattform, allt mindre ett centrum för
förtroendevalda att förvalta det genuint gemensamma åt
väljarna. Regelbundna små förändringar i riksdagens
debattregler ändrar inte på detta faktum.
Riksdagen jobbar i dag förfärande likt sina egna
arbetsformer för 100 år sedan. Visst görs stora och små
förändringar då och då. Men något reellt försök att föra in
riksdagen i ett modernt informations- och tjänstesamhälle
har inte gjorts. Datasystem och ficktelefoner kan inte dölja
det faktum att avståndet mellan riksdagens valda politiker
och väljarna bisarrt nog är större, om än av ett annat slag
nu.
Formellt är naturligtvis regeringen underställd riksdagen
i meningen att regeringen vilar på riksdagens förtroende.
Men i realiteten är det ofta precis tvärtom -- regeringen styr
riksdagen. Stark tradition och många och svaga enskilda
riksdagsmän gör kontrollen och styrningen av regeringen
omöjlig. Riksdagen anpassar sig lydigt till vad regeringen
gör. En proposition läggs, den bakas in i ett fast etablerat
utskottsmönster, där avvikelser tillhör ovanligheterna.
Därefter hålls en mer eller mindre pliktskyldig debatt och
votering som alla i förväg känner till utgången av. Detta är
både oseriöst och ovärdigt. Vi föreslår i stället att
regeringens propositioner läggs direkt i kammaren och att
förslagen diskuteras där först, innan de går till utskotten för
detaljarbete. På det viset kan stora och viktiga frågor
debatteras i stort först. Därefter börjar detaljarbetet för det
fåtal som sköter just respektive fråga i utskottet.
På motsvarande vis föreslår vi att alla regeringens
propositioner skall presenteras i riksdagen först och i
princip behandlas på samma sätt som budgetpropositionen.
Naturligtvis kan riksdagen välja att inte debattera ett
okontroversiellt ämne. Men riksdagen bör först få
informationen.
På detta vis kan varje riksdagsman delta på den nivå som
är rimlig för en kvalificerad lekman och förtroendeman; det
handlar om principerna och intrycken från samhället
utanför politiken, inte om att prestera den mest exakta
lagtexten eller att gräva ner sig i de minsta detaljerna.
Kommer vi inte ifrån detaljfixeringen i politiken, kommer
vi heller aldrig att kunna veta vad vi röstar om. Att politiskt
i riksdagen besluta om detaljer på det sätt vi gör i dag gör
att många ledamöter faktiskt inte har en aning om vad de
egentligen just har beslutat. Det är inte seriöst gentemot
väljarna.
Att debattera först och detaljarbeta sedan, gör också att
man på ett bättre sätt kan diskutera frågor som ''saknar''
utskott. Verkligheten är till skillnad från riksdagen inte
indelad i 16 definierade utskott. Människor utanför
politiken måste känna igen sig i den politiska debatten om
de skall ha förtroende för sina ombud.
I samband med att man ger varje riksdagsman en större
handlingsfrihet genom större resurser och ett eget ansvar
för hur dessa bäst kommer till politisk nytta, bör
huvuddelen av det direkta stödet till partikanslierna i stället
utgå direkt till ledamöterna. I stället kan enskilda
riksdagsmän samarbeta om gemensamma resurser. Det är
inte partier, utan enskilda riksdagsmän, som sitter i
riksdagen. Den uppenbara värdegemenskap och det
gemensamma intresse man kommer att ha i form av hög
kompetens, kommer naturligt att uppmuntra samarbete
inom partierna -- och kanske någon gång även över
partigränserna.
Utskottens möjlighet att följa upp de beslut som
riksdagen fattar är ett erkänt problem. I dag fattar
riksdagen beslut, men har mycket svårt att granska
konsekvenserna av sina beslut. Denna uppföljning -- och
seriösa granskning av regeringens sätt att verkställa
riksdagens beslut -- är inte en uppgift enbart för KU eller
revisorerna. Utskottens kompetens och kraft måste därför
byggas ut. Detsamma gäller förutsättningarna att
genomföra verkliga utskottsförhör. Där behövs
professionell kompetens som inte varje riksdagsman
nödvändigtvis har.
På dessa tre områden -- personval, ledamöternas
resurser och förändring av arbetsordningen i riksdagen --
vill vi se förändringar. En del beslut förutsätter
propositioner från regeringen, annat kan riksdagen självt
besluta om.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen och
talmanskonferensen till känna vad i motionen har anförts
om riksdagsledamöternas ställning.
Stockholm den 26 januari 1993
Ulf Kristersson (m)
Kent Carlsson (s)
Henrik Landerholm (m)
Martin Nilsson (s)