Industriländerna har under de senaste årtiondena haft
att kämpa med betydande problem: ökade ambitioner för
den offentliga sektorn i kombination med långsammare
tillväxt och yttre ekonomiska störningar. Länderna har
klarat dessa problem med olika framgång trots ganska
likartade utgångslägen. En viktig förklaring har visat sig
vara att länderna är olika bra på att organisera sin egen
budgetbehandling och därmed olika bra på att utforma en
statsskuldspolitik som är långsiktigt hållbar. Sverige tillhör
dock inte denna grupp länder. Näst Italien ligger vårt land
allra sämst till (för hela problembilden, se ESO-rapporten
''Statsskulden och budgetprocessen'', Fi Ds 1992:126).
Detta pekar på en mycket allvarlig brist i vår konstitution
och dess tillämpning och frågan är om vår konstitution
bäddar för stora budgetunderskott. Det förefaller så.
En viktig förklaring synes ligga i skillnader i
behandlingen i de olika i-ländernas parlament. Den svenska
riksdagens arbetssätt förefaller tyvärr i praktiken fungera
som en inbjudan till ansvarslös budgetpolitik vilket i sin tur
kan medföra högre arbetslöshet, lägre tillväxt och definitiv
risk för inflationistiska impulser. Om riksdagens ledamöter
i sina beslut kräver uppoffringar av medborgarna är det nu
alltså dags att man även kräver uppoffringar av annat än
kosmetiskt slag av sig själva i form av reformer av
riksdagens sätt att arbeta: en kraftig inskränkning av
ledamöternas förslagsrätt exempelvis genom att
talmanskonferensen ges rätt till gallring bland motionerna,
en uppryckning av riksdagens förmåga att övervaka
behandlingen av budgeten i riksdagen genom att t.ex. ge
finansutskottet en överordnad och därmed samordnande
uppgift, och att riksdagen då frigör resurser och mänsklig
kraft för utvärdering av den faktiskt förda politiken.
Förslaget: Riksdagen bör alltså stärka sin roll som
centrum för övergripande och utvärderande analys och
diskussion av den förda politiken. Riksdagen bör inte
utnyttjas för deltaljgranskning av enskilda utgiftsområden
och anslag. Budgeten bör tas eller förkastas i sin helhet i ett
beslut. Ändringar i fördelningen av resurser bör bara kunna
göras i begränsad omfattning och då inom givna ramar för
resurserna.
De förutsägbara invändningarna: ''Men'', säger
tvivlaren, ''de registrerade utgiftsökningarna är små i
förhållande till de totala utgifterna. Så var det vid
vårriksdagens slut 1992, exempelvis, eller hur?'' Denna
invändning bortser ifrån en viktig konsekvens av den unika
svenska parlamentariska processen, nämligen att
propositionerna ofta kan behöva utformas på ett gentemot
olika grupper ''insmickrande'', budgetexpansivt sätt som en
metod för varje slag av regering att gardera sig mot nederlag
i den kommande behandlingen i riksdagen; finansministern
kan inte vara så tuff i sina propositioner som han/hon skulle
kunna vara om budgeten togs eller förkastades i ett enda
beslut.
''Men'', återkommer tvivlaren, ''är inte t.ex. inskränkt
förslagsrätt en inskränkning av demokratin?'' Nej. Det vore
att förväxla riksdagsledamöternas frihet med landets behov
av stadga i beslutsfattandet. Andra länder som vi normalt
betraktar som demokratier -- t.ex. Danmark -- har inte alls
samma system som i Sveriges riksdag och ''det framgår dock
av den gjorda genomgången att man i andra utvecklade
europeiska demokratier ansett en sådan mer kringskuren
handlingsfrihet för riksdagsledamöter vara förenlig med
fundamentala demokratiska värden''. (Ds 1992:126, s 31.
Denna skrift skall ses som en bilaga till denna motion.)
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar att behandlingen av statsbudgeten
skall ändras i enlighet med vad i motionen anförts.
Stockholm den 25 januari 1993
Carl B Hamilton (fp)