Regeringen får enligt regeringsformen genom nåd
efterge eller mildra brottspåföljd eller annan sådan
rättsverkan av brott. Den får också efterge eller mildra
annat liknande, av myndighet beslutat ingrepp, avseende
enskild person eller egendom.
När synnerliga skäl föreligger får regeringen förordna att
vidare åtgärd för att utreda eller lagföra brottslig gärning
inte skall äga rum.
Bifallsprocenten i nådeärenden låg under 1980-talet på
en förhållandevis konstant nivå, dvs. mellan 10 och 13 %.
1987 uppgick bifallsprocenten till 10,5, 1988 till 10,8,
1989 till 10,3, 1990 till 10,4 och 1991 till 11,1. 1992 sker en
drastisk minskning av bifallsprocenten, som under året
uppgick till 5,8 %.
Det
har framhållits att statistiken bör tolkas med viss
försiktighet eftersom ingen analys är gjord av
sammansättningen av gruppen sökande. Bilden kan här
variera mycket mellan olika år, vilket bör ge utslag i
statistiken. Om det under ett år t.ex. funnits många sökande
med svår sjukdom som skäl för ansökan kan detta resultera
i en märkbart högre bifallsfrekvens.
I en artikel i Svenska Dagbladet för den 14 juni 1992
gjordes emellertid gällande att en skärpning av praxis skett.
Man kan säga att justitieminister Hellsvik höjt ribban
något, förklarade distriktsåklagare Yngve Rydberg som
undersökt 550 nådefall som avgjorts under de första fem
månaderna 1992. En kategori som fått betydligt svårare att
erhålla nåd är de som dömts för värnpliktsbrott, enligt
Rydberg.
Enligt Rydbergs undersökning är det främst hänsynen
till tredje man, rehabilitering, psykisk sjukdom och
kroppssjukdom, som lett till benådning.
Vid förfrågan hos justitiedepartementet har det uppgetts
att man inte känner till något uttalande från
justitieministern innebärande en striktare hållning i
nådeärenden. Det föreligger sålunda motstridiga besked
om hur praxis utvecklat sig.
Det skulle vara av stor vikt och intresse om regeringen
gjorde en redogörelse för hur nådeärendena handläggs, den
praxis som tillämpas och om någon ändring i denna skett
under 1992 m.m.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en skriftlig redogörelse och
analys av nåderegler och praxis till riksdagen.
Stockholm den 26 januari 1993
Hans Göran Franck (s)