18-decemberbeslutet om åtgärder för att stärka det
finansiella systemet inrymde det största
finansbemyndigande som riksdagen någonsin har givit
regeringen. Beslutet fattades under tidspress och efter
förkortad motionstid. Ett bifall till regeringens proposition
var nödvändigt för att undanröja riskerna för akuta problem
i banksystemet.
När längre tid nu står till förfogande för att analysera
beslutet finns det anledning att noga överväga dess innehåll
och verkningar. Farhågor har yppats för att ett så vidsträckt
åtagande som riksdagen har iklätt sig skulle kunna
missbrukas. Framtida preciseringar och begränsningnar av
bemyndigandet ter sig önskvärda. Jag utgår från att
regeringen själv överväger detta och vill här främst
uppmärksamma en mer principiell konstitutionell fråga som
aktualiseras av 18-decemberbeslutet.
Ett spörsmål som berördes i propositionen var vilken
form det begärda åtagandet borde ges. Föredragande
statsrådet påminde om att några remissinstanser hade
föreslagit att det borde ges stöd i en lag. Häremot genmälde
föredraganden att en lagreglering nog hade varit rimlig, om
avsikten hade varit att åtagandet skulle gälla för all framtid.
Så var emellertid inte fallet, påpekade statsrådet. Något
formellt krav på lagform fanns heller inte eftersom
åtagandet föll inom ramen för finansmakten enligt 9 kap.
RF och inte inom ramen för normgivningsmakten enligt 8
kap. RF.
Att lagform bör användas enbart för mer beständiga
beslut är knappast riktigt. Åtskilliga lagar är tidsbegränsade
till sin karaktär eller gäller rentav enskilda åtgärder.
Däremot är det helt korrekt att finansbemyndiganden enligt
gällande RF kan ges utan stöd i lag.
Frågan är emellertid om denna ordning är särskilt
ändamålsenlig. En olycklig effekt av den rådande
formlösheten är svårigheten att hålla ordning på alla de
bemyndiganden som är givna. En annan är att tolkningen
kan försvåras. När ett bemyndigande blir så rymligt som i
detta speciella fall förefaller det mig vara en klar nackdel
att lagform inte är använd. En särskild omständighet är att
bemyndigandets innebörd och omfång är av stort intresse
inte enbart för dess direkta adressat, dvs. regeringen, utan
också för många andra ekonomiska aktörer som har
förbindelser med bankerna.
Mot denna bakgrund vill jag föreslå en översyn av
utformningen av de beslut riksdagen fattar inom ramen för
finansmakten, i synnerhet 7 § och 10 § 9 kap.
regeringsformen. Konstitutionsutskottet bör överväga om
en sådan översyn lämpligen bör utföras inom riksdagen eller
om en framställning därom bör göras till regeringen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar om en översyn av utformningen av
riksdagens finansbemyndiganden i enlighet med vad som
föreslås i motionen.
Stockholm den 26 januari 1993
Daniel Tarschys (fp)