Författningsfrågor är viktiga. De former som
folkstyrelsen har, de vägar den offentliga makten tar när
den utgått från folket, kan vara avgörande för om och hur
medborgarnas vilja förverkligas.
Författningsfrågor måste alltid behandlas med
sidoblickar på samhället utanför riksdagshusets väggar och
förhållanden utanför lagbokens pärmar. Den formella
representativa demokratin är aldrig nog. Medborgarna
måste på många olika vägar driva sina politiska krav och
idéer. Det politiska inflytandet skall vara så jämlikt fördelat
som möjligt, så att olika samhällsgruppers inflytande helst
bestäms av deras numerär. Samtidigt bör medborgarna i sitt
deltagande se utöver egna intressen.
Demokratin är ett sätt att fatta beslut. Demokratin är
också ett sätt att leva.
Det finns många olika författningstekniska lösningar
som tillgodoser de formella kraven på en demokrati. Vi bör
välja dem som främjar rättvisa beslut, effektivt offentligt
beslutsfattande och stort deltagande av medborgarna.
Klassiska diskussioner i författningsfrågor gäller
huruvida den representativa demokratin bör organiseras
enligt en modell av maktdelning eller enligt en modell av en
väg för inflytande, samt om folkets valda ombud skall
åtnjuta fullständig suveränitet eller om deras
handlingsmöjligheter skall inskränkas genom
minoritetsskydd och rättighetskataloger.
Vår uppfattning, stödd på historiska erfarenheter, är att
demokratin som socialt värde måste sidoordnas friheten och
jämlikheten. Demokratin kan aldrig tillåtas upphäva
mänskliga rättigheter, demokratin måste alltid respektera
människornas lika värde och de grundläggande mänskliga
rättigheterna som de beskrivs i FN:s deklaration.
Därför anser vi att det är oerhört viktigt att författningen
garanterar grundläggande fri- och rättigheter. De
rättigheter som tillförsäkras medborgarna på detta sätt skall
emellertid vara sådana som kommer alla, inte bara några,
till del. Det utesluter att äganderätten till kapital och jord
skulle bli föremål för grundlagsskydd.
Varken minoritetsskydd mot exempelvis
skattehöjningar eller någon särskild författningsdomstol
bör införas i Sverige. Ett sådant skydd är i grunden en
inskränkning av demokratins möjlighet att fatta beslut
grundat på folkflertalets vilja. I stället anser vi på denna
punkt att den nuvarande lösningen i regeringsformen är
klok. Domstolar och andra myndigheter kan endast vägra
tillämpa lagar och förordningar beslutade av riksdag och
regeringen i uppenbara fall av grundlagsstridighet.
Detta ger de folkvalda rätten att in dubio tolka
grundlagarna, medan de inte kan gå utanför dem.
Däremot borde intresse och respekt för författningen
främjas. Det kan visserligen inte ske på den historiska
vördnadens grund, vår regeringsform är varken gammal
eller tillkommen i något stort ögonblick. Det måste ske på
grundval av idén att författningen är folkets yttersta
instruktion till de folkvalda. Därför bör en större direkt
medverkan av folket vid författningsändringar övervägas,
helst genom folkomröstningar.
Republikfrågan
Vi anser monarkin såsom fenomen vara principiellt
felaktigt och otidsenligt. Systemet manifesterar en tid utan
demokratiska inslag och tänkande.
Trots det verkar monarki som statsskick ha ett folkligt
stöd. Det är enligt vår mening därför nu felaktigt att helt
byta statsskick. Däremot bör moderniseringar av flera lagar
kring monarkin, exempelvis successionsordningen,
genomföras.
Längre mandatperioder
Vi anser att de nuvarande treåriga mandatperioderna för
parlamentariska församlingar är för korta. De ger för lite
utrymme för långsiktighet i politiska beslut, de innebär
också en olycklig fördelning mellan tid som går åt för
valrörelser och tid som går åt för å ena sidan politisk
organisering, å andra sidan politisk verkställighet. Detta är
så mycket mer olyckligt i vår tid, då massmediernas
genomslag höjt tempot på eftertankens bekostnad och
stärkt kampanjmentaliteten i politiken.
Vi kräver därför att mandatperioden för kommuner,
landsting samt riksdagen förlängs till fyra år.
Vidare anser vi att det finns nackdelar med både fasta
och rörliga mandatperioder. Med fasta mandatperioder,
som vi har i Sverige i dag, blir det mycket svårt att utlysa
nyval, särskilt i början eller slutet av en mandatperiod. Ett
politiskt dödläge kan därför bli bestående under lång tid
varvid riksdagen saknar handlingskraft. Rörliga
mandatperioder innebär emellertid också stora nackdelar.
En regering kan när som helst utnyttja ett fördelaktigt
opinionsläge för att skaffa sig en helt ny fyraårsperiod vid
makten. Även om historien visar att många sådana beslut
varit felbedömningar ger det regeringen ett stort övertag
över oppositionen i det parlamentariska arbetet, och ett
regeringsparti får närmast monopol på politisk planering.
Vi förordar därför en lösning med drag ur båda systemen.
Regeringen ges, som nu, rätt att kalla till nyval för
återstoden av innevarande mandatperiod. En kvalificerad
majoritet (lämpligen 2/3) av riksdagen ges däremot
möjligheten att kalla till val för helt ny mandatperiod. Detta
innebär att ny mandatperiod bara är möjlig om det
föreligger någorlunda bred politisk enighet om att ett nyval
är den bästa lösningen. Det sätts en spärr mot partitaktiskt
motiverade okynnesval, medan möjligheten att lösa en
parlamentarisk kris och samtidigt ge den nyvalda riksdagen
arbetsro kvarstår.
Skilda valdagar
Tidigare har ett värde funnits i den gemensamma
valdagen för riksdag, kommun och landsting eftersom den
koncentrerat mycket politiskt beslutsfattande till ett
tillfälle. Valdagen har traditionellt fått stor tyngd och det
har varit bra för valdeltagandet. Samtidigt har dock en
utveckling skett mot allt mer av röstsplittring. Alltfler
kommuner har fått finna sig i att lokala partier tagit säte i
kommunfullmäktige. Detta är i grund och botten en
sundhetstecken då det tyder på att de lokala frågorna blivit
allt viktigare. Idag är dessutom det kommunala sambandet
allt mindre. Kommunerna har fått allt större befogenheter
och blivit alltmer självständiga, framförallt politiskt.
Med de här skisserade förändringarna kan därför skilda
valdagar knappast undvikas. Det blir dessutom för långt
mellan valtillfällena i annat fall. Dessutom måste, om
regional och lokal självstyrelse stärks, lokala och regionala
frågor få större utrymme i valen till resp. församlingar.
Detta underlättas av skilda valdagar.
Risken med skilda valdagar är att den gemensamma
valdag som omfattar de lokala och regionala valen får en
rikspolitisk profil. Erfarenheterna från det tidigare
valsystemet och bland annat från vårt västra grannland,
Norge, är tveklöst att mycket uppmärksamhet koncentreras
till rikspolitik och rikspolitiker. Risken finns att en
gemensam kommunalvalsdag uppfattas som en
riksomfattande opinionsundersökning om förtroendet för
regeringen och dess politik. Detta är olyckligt och bör
undvikas.
Ett alternativt handlingssätt som vi här förespråkar är att
de lokala valen inte nödvändigtvis behöver äga rum på
samma dag i alla kommuner och län. Denna modell med
rullande valdagar medför förstås flera problem och frågor.
Vem ska betala och hur ska det administreras? Minskar
valdeltagandet? På plussidan kan med säkerhet noteras att
den lokala debatten centreras och blir intressant.
Med en dylik modell öppnas också vägar för en
kommunal och länsregional parlamentarism. Möjlighet till
lokala nyval kan införas. De ovan angivna metoderna för
utlysande av extra riksdagsval borde kunna implementeras
även på kommunerna så att kommunerna får ansvar för
utlysande och tidpunkt för lokalt val. För att undvika ett
okynnesutlysande av nyval bör kommunerna själva stå för
kostnaderna för valadministrationen.
Ökad möjlighet till personval
Det svenska valsystemet i dag ger mycket små
möjligheter till personval. Det finns argument för denna
nedtoning av personernas betydelse i valen. Internationella
erfarenheter av rena personvalssystem avskräcker. När
personval går före partival går också person före sak.
Ideologin suddas ut och kampanjerna slutar handla om
politik.
Vi ser emellertid stora fördelar med att -- inom det
starka partisystemets ram -- öka möjligheten för väljarna att
påverka vilka personer som skall väljas. Idérikedom och
debattglädje i politiken skulle gynnas. Politikerna skulle
också tvingas till närmare kontakt med sina väljare.
Vårt förslag vill betona betydelsen av att valsystemet
respekterar olika väljares vilja -- väljarens frihet, att
valsystemet främjar deltagande i demokratin och att
valsystemet bildar grund för en demokratisk process som
förmedlar väljarens åsikter om samhället.
Därför skall den enskilde väljaren vara suverän
när han/hon lägger sin röst. Det skall vara möjligt att ge ren
partiröst, och fullt möjligt att personrösta på av partierna
nominerade kandidater.
Proportionaliteten i valsystemet
Det har under de senaste åren förts en diskussion om
behovet av starka regeringar. De många mindre partierna
som vid de två senaste valen kommit in i riksdagen har
bedömts utgöra en fara för handlingskraftiga majoriteter i
riksdagen. Vi delar detta synsätt samtidigt som vi ser en fara
i att flera av de stora partierna drivit frågan med väl stor
omtanke om just denna aspekt av författningsfrågan. Även
mindre partier måste ha rätt att framföra sina väljares
åsikter. Ett sätt att kombinera dessa båda synsätt vore en
trappa mellan exempelvis tre och åtta procent där mandat
tilldelas vid tre procent men inte i full utsträckning förrän
vid åtta procent. Ett sådant valsystem bör utredas vidare.
Politikens funktionssätt
Det finns anledning att även ändra en del av de
spelregler som gäller för politiska organs funktionssätt.
Kring detta och mer specifikt kring riksdagens arbetsformer
ber vi dock att få återkomma i en annan motion.
Starkare regional självstyrelse
I takt med den ökande internationaliseringen finns ett
behov av starkare regionala instanser. Idag fungerar såväl
landsting som länsstyrelser som någon slags kraft för att ta
tillvara regionala intressen. Tyvärr dock ofta utan
framgång. Diskussioner förs nu kring en annan indelning.
Regionala förbund bestående av kommuner från flera län
samarbetar idag i en informell form med riktning mot en
mer fast regionbildning. Orsakerna är förstås flera, men den
frustration som finns över otillräckligheten i nuvarande
system går inte att ta miste på.
Det är därför nu angeläget att länsstyrelserna och
landstingen förs samman till en länsregional instans med
främsta syfte att driva länets intressen samt gemensamma
angelägenheter, såsom exempelvis större
sjukvårdsinrättningar, inom olika sammanhang. Styrande
för denna beslutsnivå bör ett folkvalt länsparlament vara.
Länsstyrelsernas roll som statlig regional instans är
sedan länge överspelad. I stället bör de nya
länsparlamenten överta dessa funktioner. Det ter sig inte
mer underligt än att kommunerna idag de facto utför visst
statligt myndighetsutövande (exempelvis miljö- och
hälsoskyddsnämnderna). Därför bör också
landshövdingsämbetet avskaffas. Länen får naturligtvis
välja en främsta företrädare, men då bör de besluta om
detta själva -- inte regeringen.
Starkare lokal självstyrelse
Medan vi anser att större enheter främjar den regionala
demokratin -- och innebär en faktisk maktspridning
eftersom vi får fler politiska centra i landet -- är vi
övertygade om att den lokala självstyrelsen vinner på
decentralisering.
Vi ser två skäl till detta:
De nuvarande kommunerna är så stora att de för de
flesta människor sträcker sig långt utanför den egna
närmiljön. Det finns ingen grund för en känsla hos
kommunmedlemmarna av att kommunala beslut handlar
om den egna vardagen. För de flesta människor finns det
ingen politisk beslutsnivå som kan sägas ligga på deras egen
nivå.
Det tidiga 1970-talets kommunreform motiverades
främst av att stora kommunala investeringar för
uppbyggandet av den gemensamma sektorn fordrade stora
enheter och brett skatteunderlag. I dag handlar
kommunalpolitik om att utveckla och förbättra befintlig
verksamhet och att prioritera inom denna. I detta arbete är
närheten viktigare än storleken.
Det är viktigt att decentraliseringen av lokal självstyrelse
inte blir uniform. Olika lokala förhållanden, inbegripet
olika åsikter hos människorna, måste bestämma hur den
skall gå till.
Kommun- och stadsdelsnämnder bör bli vanligare och få
större ansvar. I många fall kan det vara befogat att dela
kommuner och ge tidigare kommundelar det fulla ansvaret.
Är det bara enstaka gemensamma anläggningar som
motiverat gemensam kommun är kommunalförbunden en
framkomstväg för att bibehålla dessa. När ökat ansvar läggs
på kommunerna, och kanske på mindre kommuner, är det
viktigt att dessas beroende av medlemmarnas skattekraft
minskar. En starkare utjämning mellan olika kommuner
måste ske, och därvid måste det tas mer hänsyn till behov.
Däremot bör de anslag som tillförs kommunerna inte vara
knutna till vissa ändamål, utan bara kompensera olikheter i
struktur och finansiell styrka.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär att en
författningspolitisk utredning tillsätts,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om längre mandatperioder,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om personval,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om samordnad regional förvaltning,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skilda valdagar,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att kommuner och landsting
(länsparlament) bör ges rätt att själva bestämma tidpunkt
för val,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om parlamentariska styrelseformer i
kommuner och landsting.
Stockholm den 25 januari 1993
Martin Nilsson (s)
Kent Carlsson (s)
Ulrika Messing (s)