I motionen slås fast att demokratin ständigt måste
försvaras och förlorade demokratiska landvinningar
återerövras. I denna process måste folkrörelserna spela en
avgörande roll. Motionen visar också på hur mäktiga
ekonomiska intressen begränsar och påverkar den
parlamentariska demokratin och de demokratiska fri- och
rättigheterna. Det understryks också att demokratins
problem måste ägnas mycket uppmärksamhet i all
grundläggande utbildning. Mansdominansen i riksdag,
landsting och kommunala församlingar måste brytas.
Det är nödvändigt att vårt samhälle stärker de
underprivilegierades resurser. Samhället måste satsa
resurser på folkbildning, folkrörelser, och kultur.
Demokratin måste stärkas och utvecklas i skolan, i
bostadsområden och på arbetsplatserna. Vänsterpartiet vill
rikta uppmärksamheten på att ökade ekonomiska klyftor i
samhället, arbetslöshet och privatiseringar hotar att
försvaga demokratin.
Vänsterpartiet står kvar vid kravet på att invandrare ska
ha rösträtt i riksdagsvalen. Europakonventionen ska
införlivas med svensk rätt. Meddelarskyddet ska förstärkas
och den s.k. munkavlelagen som skyddar
företagshemligheter ska ses över så att de anställda lättare
kan berätta om missförhållanden på arbetsplatserna.
Anpassningen till EG får ej innebära att
offentlighetsprincipen sätts ur spel eller att
meddelarskyddet försvagas. Strejkrätten bör skyddas bättre
i grundlagen. Möjligheten att genomföra beslutande
folkomröstningar bör utredas.
Vi föreslår också att medborgarna ska ges bättre
möjligheter att få ett förslag till motion behandlad utan att
partierna direkt är inblandade.
Stärk demokratin
Det representativa flerpartisystemet är det bästa sättet
att fatta övergripande beslut och sammanjämka olika
intressen för att finna lösningar på gemensamma problem i
vårt samhälle.
Innehållet i besluten bestäms givetvis av hur röstetalen i
de allmänna valen fördelar sig mellan dem som nominerats
av de olika partierna men också i hög grad av
styrkeförhållandena mellan politiska intressen utanför de
parlamentariska församlingarna. Dessa styrkeförhållanden
avgörs av människors möjligheter att i vardagen verka för
sina egna politiska mål som t.ex. solidaritet och rättvisa.
De skandinaviska ländernas demokratiska system och
välfärdsmodell har starkt präglats av folkrörelserna. För att
försvara och utveckla demokratin behövs aktiva
folkrörelser. Erfarenheten visar att demokratiska
landvinningar kan förloras och demokratiska system falla.
Demokratin måste ständigt försvaras och förlorade
landvinningar återerövras. I denna process spelar
folkrörelserna en avgörande roll.
Den parlamentariska demokratin, liksom de
demokratiska fri- och rättigheterna, begränsas och påverkas
i dag av maktförhållandena i ekonomin. Mäktiga koncerner
kan sätta press på regeringar och parlament. Storföretag
bekostar och samordnar påtryckningsgrupper i syfte att
styra politiska beslut. Privata monopolbildningar och
kommersialisering av massmedierna utgör ett hot mot det
fria ordet. Ökade inslag av åsiktsreklam hotar också att
ytterligare försämra obalansen i opinionsbildningen till de
resursstarkas förmån.
Under hösten 1992 har det för alla blivit uppenbart att
en oreglerad valutahandel kan tvinga demokratiska organ
som riksbank, regering och riksdag in i en
utpressningsliknande situation. De värderingar som
valutahandlare i Sverige och utomlands har och de villkor
de ställer visar sig verka kraftigt styrande på penningpolitik
och ekonomisk politik. Möjligheterna att införa någon ny
form av politisk kontroll av valutahandel bör prövas.
Det är vår övertygelse att det representativa
styrelsesättet behöver förstärkas och kompletteras med
beslutsformer som ger ett mer direkt inflytande för
samhällsmedborgarna.
Detta kan ske i form av folkomröstningar, ökat inslag av
olika former av självförvaltning bland arbetande, boende
och brukare och av förbättrad kontakt mellan
förtroendevalda och väljare. De underprivilegierades
politiska resurser måste stärkas. Det kommunala självstyret
måste värnas, det regionala samarbetet stärkas och
demokratin byggas ut. Landsting och länsstyrelser bör slås
samman till ett länsparlament.
Olika skikt i samhället upplever sig i dag inte ha
likvärdiga möjligheter att i en demokratisk process påverka
samhällsutvecklingen. Det kan gälla t.ex. lågutbildade,
ungdomar, invandrare och kvinnor. Därför är det av
fundamental betydelse för folkstyret att vi även i
fortsättningen ägnar demokratins problem mycket
uppmärksamhet i all grundläggande utbildning. Skolan
måste också utveckla demokratiska arbetsformer där elever
tillsammans med skolans anställda ges möjlighet att
utveckla ett demokratiskt arbetssätt. De förändringar som
skolan nu står för får inte innebära att demokratiska
arbetsformer trängs tillbaka. Elevens hela utveckling måste
vara skolans mål.
Det måste vara en central del av demokratin att skydda
minoriteters rätt. En politisk majoritet får aldrig
undertrycka en etnisk minoritet. Rasism och
främlingsfientlighet måste bekämpas. Invandrare bör få
rösträtt i riksdagsvalen enligt samma regler som i
kommunaloch landstingsvalen.
Kvinnors underordning i vårt samhälle framträder
tydligt i arbetslivet. Men det är män som oftast har makten
i de politiska och religiösa församlingarna. Kvinnors
erfarenheter måste bättre tas tillvara.
Glesbygdsmyndighetens försöksprojekt i fem kommuner på
temat ''Omsorgs- och demokratiprojektet'' är en viktig del i
arbetet för att ändra maktförhållandena i de politiska och
parlamentariska församlingarna. Mansdominansen i
riksdag, landsting och kommunala församlingar måste
brytas. Målet bör vara att valda församlingar till hälften
består av kvinnor. I senaste riksdagsvalet minskade
kvinnornas andel av riksdagen.
Ett demokratiskt samhälle präglas av mer än allmän
rösträtt. Vi behöver alla självförtroende för att kunna höja
våra röster för de idéer vi tror på. Snabba
samhällsförändringar gör det viktigt att kunna tillägna sig
kritisk information. Kunskaper kan vinnas med erfarenhet
men kunskap finns också att hämta på bibliotek, i
studiecirklar, i fortbildning, på folkhögskolor och i
kulturella erfarenheter. Konstnärliga upplevelser och
möten med andra kulturer ger viktiga helhetsupplevelser.
Verklig demokrati och jämlikhet förutsätter att vi vågar
byta en del av vår materiella tillväxt mot en kulturell
tillväxt. Det är nödvändigt att vårt samhälle stärker de
underprivilegierades politiska resurser. Därför måste
samhället satsa resurser på att ge generös stimulans till
folkbildning, folkrörelser och kultur -- därför måste
samhället också värna om demokratin i skolan, i
bostadsområden och på arbetsplatser.
Framsteg och bakslag för demokratin
Genomförandet av den nya valordningen och
avskaffandet av ståndsriksdagen på 1860-talet innebar att
det privata ägandet blev den viktigaste faktorn vid
bestämmandet av rösträtten. Förmögenhet och inkomst
blev avgörande för rösträtt och valbarhet. Obesuttna
grupper som arbetare, lägre tjänstemän och småföretagare
var fortfarande i stort sett utestängda från det politiska
livet. De båda kamrarna kom under det närmaste halvseklet
att domineras av hemmansägare, grosshandlare och högre
ämbetsmän. Men kraven på allmän och lika rösträtt började
växa. Det socialdemokratiska partiet var den första större
politiska organisation som ställde sig bakom detta krav.
Den allmänna och lika rösträtten lyftes fram som det
främsta kravet i partiprogrammet. Liberaler och
socialdemokrater blev de pådrivande krafterna för den
allmänna rösträtten.
Det socialdemokratiska vänsterpartiet, som bildades
1917, satte i sitt första program den allmänna och lika
rösträtten för män och kvinnor som första punkt. Detta
parti krävde också i sitt program fullständig yttrande-,
tryck-, församlings- och demonstrationsfrihet. Man höll
strikt på religionsfriheten och skolans ideologiska och
religiösa opartiskhet. Man värnade rättsstaten, freden,
frihandeln, ''världsspråket'' och den internationella
solidariteten. Det nuvarande vänsterpartiet kan med viss
rätt sägas knyta an till det ursprungliga vänsterpartiets
ideologiska hållning i och med efterkrigstidens uppgörelser
med kominterntraditionen.
Den dåtida högern utvecklade ett påtagligt motstånd
mot den allmänna och lika rösträtten. Under trycket från de
tyska och ryska revolutionerna och rädsla för generalstrejk
insåg emellertid även högern att ytterligare steg mot
förstärkt demokrati måste tas. Vid den urtima riksdagen
1918 förklarade dåvarande högerledaren Hjalmar
Hammarsköld:
Jag tror inte på demokratins förmåga att lyckliggöra ett
folk, allra minst den sortens demokrati, som det här blir
frågan om och som sannolikt ganska fort kommer att leda
till massvälde.
-- -- -- Det beslut som riksdagen nu står i begrepp att
fatta, innebär att makten lägges i deras hand som är minst
kompetenta att hantera den.
De nuvarande högerpolitiska krafterna kan också i viss
mening sägas söka sig tillbaka till gamla positioner. Under
1980-talet har det politiska klimatet ändrats. Högljudda
krav på omfattande överföring av samhällelig egendom och
verksamhet till privat ägande och kontroll kommer att flytta
makten från folkvalda organ till skikt med större
kapitalresurser i samhället. Ökade inslag av
marknadsstyrning i ekonomin kombinerad med större
ojämlikhet vad gäller inkomster och förmögenhet bidrar
också till att makten över samhällsutvecklingen blir mer
ojämnt fördelad.
En väl fungerande marknad fungerar bäst i ett jämlikt
samhälle. Minskad arbetslöshet och inkomstutjämning
stärker demokratin. Stora ekonomiska klyftor och hög
arbetslöshet bildar också grogrund för invandrarfientliga
och rasistiska strömningar. Även i Sverige har vi bevittnat
sådana tendenser.
Vänsterpartiet lägger en rad motioner som syftar till
inkomstutjämning, minskad arbetslöshet och försvar för
offentlig verksamhet. Dessa motioner syftar också till att
stärka demokratin. En särskild motion om ekonomisk
demokrati läggs också.
Invandrarnas rösträtt
Att ge invandrare rösträtt i riksdagsval enligt samma
principer som vid kommunalval är nödvändigt för att stärka
demokratin i vårt land.
Vi har i dag den situationen att människor som arbetar
på samma arbetsplats och med gemensamma ekonomiska
och sociala intressen har olika politiska rättigheter. De som
inte är svenska medborgare men som sedan lång tid lever
och verkar i vårt land har inte rösträtt i riksdagsval.
Vänsterpartiet har under en lång följd av år ställt krav på att
rösträtt för invandrare i riksdagsval skall införas. Vi står fast
vid detta krav.
Europakonventionen i svensk rätt
I Sverige håller domstolarna fast vid ståndpunkten att
internationella överenskommelser som Sverige tillträtt inte
därigenom direkt blir tillämplig rätt i Sverige. Detta gäller
också överenskommelser som ingåtts om skydd för de
mänskliga rättigheterna. Den europeiska konventionen om
de mänskliga rättigheterna ger den enskilde möjlighet att
uppnå resultat som inte kan nås med hjälp av
bestämmelserna till skydd för de grundläggande mänskliga
rättigheterna i 2 kap. regeringsformen. Dessa rättigheter
har ett starkt skydd på det internationella planet.
För ett par år sedan fick en felaktigt utvisad palestinier
skadestånd av svenska staten efter en förlikning hos
kommissionen för mänskliga rättigheter i Strasbourg.
Skadeståndet utgick därför att Sverige kränkt
konventionen. I en svensk domstol hade knappast funnits
någon möjlighet att få skadestånd.
Den officiella svenska uppfattningen att svensk rätt
överensstämmer med våra åtaganden enligt konventionen
har visat sig inte hålla. Tillämpningen av den europeiska
konventionen om mänskliga rättigheter ändras undan för
undan genom domstolens avgöranden, som inte enkelt kan
förutses. I de flesta stater som tillträtt Europakonventionen
är den direkt tillämplig på intern rätt och måste tillämpas av
domstolar och myndigheter. Om denna Europakonvention
direkt blir tillämplig i svensk rätt minskar behovet av att
processa i Strasbourg, vilket är besvärligt, tidsödande och
dyrt. Därmed skulle också människor med mindre
inkomster och mindre processvana i viss mån få ökad chans
att hävda sin rätt.
Regeringen har givit direktiv till utredningen om
utvidgat skydd för grundläggande fri- och rättigheter att ta
ställning till frågan om införlivandet av
Europakonventionen med svensk rätt i samband med ett
svenskt EG-medlemskap. Det finns ingen anledning att
koppla ihop dessa frågor. Dels innebär inte ett EG-
medlemskap att konventionen i sin helhet införlivas med
svensk rätt, dels kan EG-medlemskapet visa sig politiskt
ogenomförbart.
Stärkt yttranderätt och meddelarskydd
Riksdagen uttalade i samband med behandlingen av
yttrandefrihetsgrundlagen att det är angeläget att öka
insynen i det privata näringslivet och de stora
organisationerna. Man insåg att det var en komplicerad
fråga om vilken väg man skulle gå och ansåg att frågan
borde ägnas ökad uppmärksamhet. En av de negativa
konsekvenserna av ökad arbetslöshet är att människor blir
rädda för att öppet uttala sin mening och berätta om
missförhållanden, maktmissbruk och olagligheter. Detta
gäller också på de stora massmediaföretagen där dessutom
koncentrationen till färre och kapitalstarka ägare förvärrar
situationen.
Nära samband med frågan om meddelarskyddet har
lagen till skydd för företagshemligheter. Vänsterpartiet är
kritiskt till denna munkavlelag. Självklart finns det ett
behov av företagshemligheter. Men lagen inskränker på ett
orimligt sätt de anställdas rätt att sprida kännedom om olika
missförhållanden i företagen. Lagen utgör också ett hinder
för att förstärka och utvidga meddelarskyddet.
Lagen om skydd för företagshemligheter bör omarbetas
för att tillgodose rimliga krav på rätt för anställda att röja
missförhållanden i företaget. I anslutning härtill bör
reglerna för meddelarskydd ses över för att åstadkomma ett
utvidgat sådant skydd.
När det gäller EG-anpassningen av svensk lagstiftning
och dess tillämpning till EGs regelverk finns avsevärda
problem. Dessa bearbetas nu av grundlagsutredningen inför
EG-medlemskapet.
EG och dess medlemmar saknar meddelarskydd av
svensk typ. Inte heller har EG ännu någon
offentlighetsprincip. Tystnadsplikten för gemenskapens
tjänstemän och andra befattningshavare finns reglerad i
Romfördragets artikel 214. Även om en handling i EG-
systemet inte omfattas av sekretess föreligger ingen
skyldighet att lämna ut handlingen. Redan EES-avtalet
innebär att en viss försämring av meddelarskyddet redan
har beslutats av riksdagen. Riksdagen bör nu slå fast att
någon försämring av offentlighetsprincipen och någon
ytterligare försvagning av meddelarskyddet inte får ske som
ett led i EG-anpassningen.
Strejkrätten
I regeringsformen 2 kap. 18 § sägs att ''varje medborgare
vilkens egendom tages i anspråk genom expropriation eller
annat sådant förfogande skall tillförsäkras ersättning för
förlusten enligt grunder som bestämmes i lag''. Denna
formulering ger enligt vår mening ett fullt tillräckligt skydd
för äganderätten till pengar och fast egendom.
Däremot skulle äganderätten till den egna arbetskraften
behöva förstärkas. Regeringens proposition 1989/90:95 om
lönestopp innehöll förbud mot fackliga stridsåtgärder i
lönefrågor under en tvåårsperiod. Som lagrådet påpekade
i sitt yttrande över propositionen har skyddet för att vidta
fackliga stridsåtgärder svagt stöd i regeringsformen och
skulle inte ha hindrat genomförandet av den föreslagna
lagstiftningen. Inskränkningen av strejkrätten är en viktig
begränsning av de arbetandes yttersta vapen för värnandet
om sin värdighet och bestämmandet över den egna
arbetskraften. Rätten till fackliga stridsåtgärder är en så
grundläggande fri- och rättighet att möjligheten att
förstärka skyddet för denna rätt i regeringsformen bör
utredas. Det bör övervägas om skyddet kan utformas enligt
mönster av 2 kap 12 § regeringsformen.
Förstärk folkomröstningarnas ställning
I samband med debatten om folkomröstning om EG-
medlemskap har det blivit tydligt att inget alternativ som
grundlagen erbjuder är tillfredsställande. Om
folkomröstningen hålls separat från riksdagsval kan den
bara vara rådgivande. Erfarenheten från tidigare
rådgivande folkomröstningar säger då att riksdagen mycket
väl kan fatta ett annat beslut än utslaget i folkomröstningen
visade. Ska folkomröstningen vara beslutande måste den
gälla vilande grundlagsförslag. Ska förslaget förkastas
måste fler än hälften av de som avgivit godkända röster i
riksdagsvalet rösta mot förslaget. Det kan alltså mycket väl
inträffa att trots att flertalet av de som röstar i
grundlagsfrågan röstar emot förslaget så beslutar riksdagen
senare att anta förslaget.
En möjlighet vore att genomföra beslutande
folkomröstningar skilda från riksdagsvalet och utan direkt
koppling till valdeltagandet i närmast föregående
riksdagsval. Någon spärr för att folkomröstningen ej blir
beslutande vid alltför lågt deltagande torde behövas.
Möjligheten att förstärka folkomröstningsinstitutet bör
utredas.
Medborgarmotion
Många medborgare vill vara med och ta ett politiskt
ansvar men kan inte alltid identifiera sig tillräckligt med
något parti för att vilja arbeta inom partisystemet. En del
upplever också att partierna sviker de program och
valplattformar de gått till val på och att besluten i riksdagen
blir annorlunda än vad man trott när man röstat på ett visst
parti. En del förtroendevalda ändrar också politisk
uppfattning under valperioden och byter parti eller blir
partilösa. Som vi inledningsvis påpekat påverkas också
besluten av påtryckningar från starka ekonomiska intressen
i samhället. Därmed undergrävs också förtroendet för den
demokratiska processen, och viljan att delta i de allmänna
valen och det partipolitiska livet hotar att sjunka.
I syfte att stärka parlamentet som instrument för
folkviljan bör ytterligare en möjlighet för medborgare att få
en fråga väckt i riksdagen kunna öppnas. En medborgare
som inte vill gå via något parti för att få en fråga behandlad
skulle t.ex. kunna begära att någon av talmännen beslutar
uppta frågan som sin egen under benämningen
medborgarmotion. Man kan också tänka sig att det finns
andra möjligheter att göra en av partierna någorlunda
oberoende politisk bedömning om ett förslag är värt att
väckas. I en del kommunfullmäktigeförsamlingar tillämpas
modellen att fullmäktiges ordförande kan väcka en fråga
som sin egen om inget parti vill väcka frågan. Frågan om
medborgarmotion i riksdagen bör utredas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om nödvändigheten att stärka de
underprivilegierades politiska resurser,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om hur arbetslöshet, ökade
ekonomiska klyftor i samhället och privatiseringar påverkar
demokratin,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om politisk kontroll av
valutahandeln,1
4. att riksdagen hos regeringen begär att ett förslag om
rösträtt för invandrare i riksdagsval, oberoende av
medborgarskap, snarast föreläggs riksdagen,
5. att riksdagen hos regeringen begär lagförslag om
införlivande av den europeiska konventionen om mänskliga
rättigheter med svensk rätt,
6. att riksdagen hos regeringen begär förslag till stärkt
grundlagsskydd enligt vad i motionen anförts om
meddelarfriheten,
7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ny lag om
skydd för företagshemligheter enligt vad i motionen anförts
om uppluckring av den ''munkavlelag'' som nu finns,2
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om offentlighetsprincipen och
meddelarskyddet i samband med EG-anpassning,
9. att riksdagen hos regeringen begär förslag till stärkt
grundlagsskydd för strejkrätten enligt vad i motionen
anförts om rätten att vidta fackliga stridsåtgärder,
10. att riksdagen hos regeringen begär att frågan om
förstärkning av folkomröstningsinstitutet utreds enligt vad i
motionen anförts om beslutande folkomröstningar,
11. att riksdagen hos regeringen begär att frågan om
medborgarmotion utreds enligt vad i motionen anförts om
talmannens möjlighet att utifrån ta emot motionsförslag och
göra dem till egna.
Stockholm den 20 januari 1993
Gudrun Schyman (v)
Eva Zetterberg (v)
Bertil Måbrink (v)
Björn Samuelson (v)
Rolf L Nilson (v)
Lars Werner (v)
Berith Eriksson (v)
1 Yrkande 2 hänvisat till JoU.
1 Yrkande 3 hänvisat till FiU.
2 Yrkande 7 hänvisat till LU.