''Våldtäkt, misshandel och andra övergrepp mot kvinnor
är allvarliga uttryck för bristande jämställdhet och därmed
den obalans som råder i maktförhållandet mellan könen''
enligt proposition 1990/91:113 om jämställdhet och våld
mot kvinnor.
Kampen mot våldsbrottsligheten är en viktig samhällelig
uppgift. Det utbredda våldet mot kvinnor har ofta en
speciell problematik.
1991 anmäldes ca 14.300 misshandelsbrott mot kvinnor i
Sverige (SCB). Av dessa hade 4/5 utförts av en för kvinnan
känd man. Totalt sett utgör kvinnor 40 procent av alla
våldsoffer. Statistiken över misshandelsbrott är officiella
siffror och mörkertalen är stora. Själva brottets karaktär --
att det oftast sker i hemmet -- gör att mycket händer som vi
aldrig får vetskap om. Av de kvinnor som söker skydd hos
landets kvinnojourer är det endast fem procent som
anmäler misshandeln till polisen. Riksorganisationen för
kvinnojourer i Sverige (ROKS) räknar idag med att nära
var femte kvinna i Sverige blivit utsatt för våld eller hot om
våld.
Ett flertal åtgärder har på senare år vidtagits för att
motverka våld mot kvinnor. Insatserna har omfattat
förebyggande åtgärder, straffskärpningar, förbättringar av
det rättsliga förfarandet och ett bättre stöd till brottsoffren.
Men det finns fortfarande mycket kvar att göra.
Bättre kunskap om våldets omfattning och orsaker, samt
om krisreaktioner, är nödvändig för att utveckla
förhållningssätt och arbetsmetoder, som på bästa sätt kan
stödja kvinnor som utsatts för misshandel och sexuella
övergrepp och för att motverka att de fortsätter.
Ett bättre stöd från samhällets sida skulle antagligen
också kunna motivera flera utsatta kvinnor att söka hjälp i
ett så tidigt skede som möjligt och därigenom motverka att
de utsätts för långvarigt och upprepat våld.
Vi föreslår därför ett samlat åtgärdsprogram som
inbegriper både ändringar i och översyn av lagen, utvecklat
stöd till kvinnor som är misshandlade och offer för sexuellt
våld samt förslag till förbättring av forskningsunderlaget när
det gäller våld mot kvinnor. Avsikten är att de olika
insatserna ska stödja och förutsätta varandra.
Förslag till lagändringar
Utvidgning av nödvärnsrätten
Våld mot kvinnor sker oftast i hemmet, inom pågående
eller avslutade relationer. Många kvinnor gör aldrig någon
anmälan, andra lyckas bryta sig loss och få hjälp, några
uthärdar i många år men tar -- efter långt lidande -- ofta i
desperation ''lagen i egna händer''. Det finns fall där en
dotter, efter att ha våldtagits och misshandlats av sin far
systematiskt i många år till slut, dödat honom. Enligt vårt
sätt att se är en sådan desperat handling en form av
tvångssituation som utan att vara nödvärnssituation i strikt
bemärkelse kan upplevas som en sådan. Den misshandlade
eller hotade ser ingen utväg och detta bestämmer
handlandet. Det kan finnas graderingar av både subjektiv
och objektiv maktlöshet och där den faktiska maktlösheten
kan vara särskilt stark för en minderårig.
Om anledningen till en gärning, som i och för sig skall
medföra straffansvar, beror på att någon under en lång tid
har varit utsatt för psykiskt och fysiskt våld av en nära
anhörig, bör handlingen bedömas likvärdig med nödvärn.
När man tar del av domstolarnas praxis från
nödvärnsrättens område tycks det i hög grad handla om
mäns uppgörelser. Lagen utformas därmed så att det i
praktiken blir en lag ''om män för män''. Vi vill se ett större
kvinnoperspektiv i tolkningen av lagen.
Kriminalisera könsköparna?
''Prostitution fyller inget som helst positivt syfte.
Däremot ger den upphov till lidande, förnedring, spridande
av sexuellt överförbara sjukdomar, tvång och våldsdåd.''
Ovanstående meningar är ett citat ur en av de motioner
som låg till grund för justitieutskottets förslag i betänkande
1992/93:JuU15 att ge regeringen till känna behovet av en
utredning om kriminalisering av prostitution.
I motion 1991/92:Ju607 (s), till vilken vi även hänvisar,
föreslås att endast köparna i ett prostitutionsförhållande
skall kriminaliseras. Samma krav ställdes i två vid samma
tillfälle behandlade motioner av ledamöter från (v) och (c).
Två andra motioner (m och kds) behandlades i samma
betänkande. Utskottet gör ingen skillnad i sin bedömning
mellan dessa motioner och de förstnämnda utan gör sitt
ställningstagande ''med anledning av'' alla. I de två senare
motionerna (m) och (kds) föreslås dock att
kriminaliseringen skall gälla båda parter. Vi vill bestämt
vända oss emot en sådan lagstiftning.
Många prostituerade har bakom sig upplevelser av
missbruk misshandel, incest, förtryck och psykiska
störningar. Ett förbud för företeelsen som sådan med
straffsanktioner mot båda parter skulle hårt och i första
hand drabba de prostituerade kvinnorna som dels är den
svagare parten, dels är lättare att hitta och att identifiera.
De prostituerade kan också redan idag bli föremål för
samhällets insatser om de är missbrukare, HIV-smittade
eller minderåriga.
Många, kanske merparten, av kunderna till
prostituerade är däremot vad vi brukar kalla ''vanliga'' män
med ett i övrigt fungerande socialt liv och ofta med familjer.
För dessa män är det möjligt att en kriminalisering har en
begränsande effekt på verksamheten.
En kriminalisering skulle ha sin största betydelse som
signal att samhället inte tolererar handel med människors
känslor och kroppar.
De svårigheter justitieutskottet pekar på att en
kriminalisering skulle medföra vill vi inte förneka. I likhet
med Ju vill vi ändå peka på behovet av en utredning om
effekterna av att kriminalisera könsköparna.
Synen på prostitution skiljer sig mellan Sverige och
många andra länder i världen. I Sverige är den officiella
synen att prostitutionen är ett stort socialt problem. I många
andra länder är attityden betydligt mer tillåtande och socialt
accepterande.
Ett allt vanligare fenomen är de nya grupper av
prostituerade från främst Östeuropa och afrikanska länder
som nu söker sig till Sverige. Inom EG förs nu dessutom en
debatt om att legalisera och legitimera prostitutionen.
Mellan EG-länderna förekommer en stor rörlighet av
prostituerade och prostitution betraktas allmänt som ett
yrke. En framkomlig väg att motverka en sådan spridning
till Sverige kan vara att pröva frågan om kriminalisering av
könsköparna.
Skärpning av jämställdhetslagens avsnitt om Sexuella
trakasserier
Sexuella trakasserier innebär i korthet ovälkommna
sexuella närmanden eller oönskad sexuell uppmärksamhet.
En vanlig fördom är att sexuella trakasserier är ett uttryck
för sexualitet. I själva verket är detta en maktutövning som
sker med sexuella medel.
Jämställdhetslagen förnyades den 1 januari 1992, vilket
innebär att den numera innefattar sexuella trakasserier.
Lagen reglerar förhållandena i arbetslivet.
Jämställdhetslagen förbjuder inte alla former av
trakasserier. Det är först om trakasseraren bestraffar den
utsatta kvinnan för hennes protest med någon annan form
av trakasserier, som han utsätter henne för något olagligt,
nämligen könsdiskriminering. Lagen ger heller inte ett
tillräckligt skydd mot trakasserier från arbetskamrater även
om arbetsgivaren känner till förhållandena. Lagen beaktar
inte heller alla former av sexuella trakasserier. Dessutom
gäller jämställdhetslagen bara arbetslivet. Studerande ges
inget som helst skydd i lagen. Av detta kan vi dra slutsatsen
att jämställdhetslagen måste skärpas för att ge alla
människor ett fullgott skydd mot sexuella trakasserier.
Utvärdering/utredningar
Översyn av besöksförbudslagen
Försök med livvaktsskydd för hotade och misshandlade
kvinnor genomförs nu och skall utvärderas. Detta är bra
och kan ses som ett tecken på att samhället nu börjar ta hot
mot kvinnor på allvar. I vissa fall torde det dock vara
rimligare att det är den som utövar våld eller hot som ställs
under övervakning, inte offret.
I detta sammanhang kan det vara nödvändigt att
överväga om besöksförbudslagen är tillräcklig för att
skydda utsatta kvinnor och barn.
Utred om sekretessregler förhindrar effektiv hjälp till
offren
Många olika myndigheter har ansvar för att skydda och
hjälpa kvinnor som utsätts för våldsbrott. Enligt
socialtjänstlagen (1980:620) har kommunen det yttersta
ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och
den hjälp de behöver. Kvinnomisshandel och sexuella
övergrepp är komplicerade problem som fordrar särskild
kunskap och kompetens hos den personal inom
socialtjänsten som i sitt arbete kommer i kontakt med
kvinnor som utsätts för övergrepp. På grund av
problematikens komplexitet krävs också samverkan med
andra myndigheter och hjälpinstanser, t.ex. polis och barn-
och ungdomspsykiatri.
I många fall kan det hända att de sociala myndigheterna
har information som skulle kunna vara viktig för t.ex.
skolan, men inte kan lämna ut den p.g.a.
sekretessbestämmelser. Vi är självfallet angelägna om att
offrens integritet skyddas till så stor del som möjligt i sådana
här fall. Dock blir det problematiskt om
sekretessbestämmelser mellan myndigheter i själva verket
utgör ett hinder för effektiv hjälp till brottsoffer. Vi anser
att det bör utredas om sekretessregler mellan myndigheter
förhindrar effektiv hjälp åt offret, främst gäller det
socialtjänstens möjligheter att samarbeta.
Översyn av domstolars behandling av likvärdiga fall
Lagstiftningen är samhällets sätt att markera vad som är
tillåtet eller inte. Vissa skärpningar av lagen har gjorts
under 1980-talet när det gäller sexualbrott.
Det är viktigt att den lagstiftning som nu finns tillämpas
på ett sätt som står i samklang med intentionerna bakom
den och de värderingar som råder i samhället.
Vi bedömer att möjligheterna genom ytterligare
straffskärpningar, komma tillrätta med våldet mot kvinnor,
är begränsade. Ett sätt att åstadkomma en förbättring är att
öka medvetenheten och förståelsen om vilka påfrestningar
som förhör och rättegång kan innebära för kvinnor som
utsatts för misshandel och sexuella övergrepp.
Rättstillämpningen måste därför uppmärksammas
noggrant för att ge underlag för en bedömning av om
lagstiftningen är utformad på ett tillräckligt effektivt sätt.
Tyvärr visar en rad fall på att domstolar dömer olika när det
gäller misshandels- och sexualbrott. Detta trots att det finns
prejudikat i Högsta Domstolen på att våld i en tillitsrelation
är en försvårande omständighet.
Vi anser att detta förhållande skapar en känsla av att
samhället inte tar den här typen av våld på allvar. Man ger
dubbla budskap. Å ena sidan säger lagen att vissa gärningar
är förkastliga, å andra sidan är det avhängigt domstolarnas
attityder och förhållningssätt vilket bemötande en drabbad
kvinna får och hur man dömer. Därför måste en utredning
tillsättas med syfte att granska hur domstolarna behandlar
olika typer av misshandel och sexuellt våld.
Förbättra statistiken
För att synliggöra det våld som drabbar kvinnor är den
officella statistiken en viktig källa. Vi har vid internationella
jämförelser en hög standard på den offentliga statistiken i
Sverige. Men den kan ändå förbättras på väsentliga punkter
när det gäller statistiken om brott mot kvinnor. Detta för att
vi skall få mer kunskap om t.ex. offrets situation och
därigenom se vilka åtgärder för stöd och hjälp som måste
sättas in.
Det vore en fördel om man kunde komplettera
statistiken med ytterligare uppgifter om offret eftersom
sådana inte förekommer annat än mycket begränsat vid
registreringen av anmälda brott.
Det vore önskvärt att ha kunskap om offrens kön, ålder,
nationalitet samt relation till gärningsmannen. Även
möjligheter att ta in uppgifter om antal gånger en person
blivit offer för brott under året bör övervägas. Det som talar
emot registrering av offer är etiska skäl. Dessa bör
emellertid ställas mot de positiva effekter en sådan kunskap
skulle kunna ge i arbetet med att utforma hur stöd och hjälp
bäst kan ges åt offren.
Förslag till stöd i olika former
Akutmottagningar för våldtagna och misshandlade
kvinnor
Kvinnor som utsatts för misshandel eller sexuella
övergrepp kan behöva hjälp av många olika slag. Om
kvinnan söker hjälp i direkt anslutning till misshandeln eller
ett sexuellt övergrepp kan hon behöva sjukvård för fysiska
skador. Det kan också vara nödvändigt att göra en
undersökning för s.k. rättsintyg inför eventuell
polisutredning och rättegång. Hon kan behöva krisstöd för
att möta ett psykiskt chocktillstånd. Hon kan också behöva
akuta övernattningsmöjligheter för att kunna lämna den
gemensamma bostaden om hon utsätts för övergrepp från
make eller sambo.
I dag finns inga speciella akutmottagningar dit
misshandlade och våldtagna kvinnor kan vända sig. Det
anser vi borde vara självklart i ett land som i tid efter annan
skryter med hur långt vi kommit med
jämställdhetsfrågorna. Vi kan bara konstatera att Sverige i
detta avseende ligger efter många andra länder. Sådana
mottagningar finns redan i t.ex. Norge och USA, där de
blivit viktiga komplement till hälsooch sjukvården.
Erfarenheter från dessa länder bör snarast inhämtas och
akutmottagningar alternativt särskilda avdelningar för
kvinnor som utsatts för sexuellt våld inrättas i Sverige. Det
är i det sammanhanget också viktigt att det på dessa
avdelningar finns personal med specialistkompetens.
Polisstationer med speciell kompetens vad gäller
sexualiserat våld
Det är av stor vikt att de som utreder de brott mot
kvinnor som utsatts för sexuellt våld har en djup och bred
kunskap om hur brottets konsekvenser påverkar kvinnan.
Vi föreslår därför att man i större städer inrättar särskilda
polisstationer med kvinnlig personal och speciell kompetens
när det gäller bekämpandet av sexuellt våld.
Kvinnor som utsatts för sexuellt våld och grova
kränkningar av den personliga och kroppsliga integriteten
kan finna det svårt och jobbigt att mötas av en man som
ställer frågor om intima och förnedrande detaljer när det
gäller övergreppet. Ännu värre blir det naturligtvis om hon
inte blir trodd eller på något sätt misstänkliggörs och själv
anses ha bidragit på något sätt till sin situation. Detta är ju
som vi vet en av anledningarna till att kvinnor fortfarande
underlåter att anmäla sexualiserat våld.
Det är av stor vikt att dessa polisstationer har ett utbyggt
och nära samarbete med socialtjänsten, hälso- och
sjukvården, och kvinnojourerna, samt att
handläggningstiderna vid anmälningar om våldtäkt och
misshandel förkortas betydligt jämfört med dagens
situation.
Kortare handläggningstider
Handläggningstiderna hos polisen vid anmälan om
våldtäkt och annat sexualiserat våld, t.ex.
kvinnomisshandel, är nästan alltid för långa. På
sedlighetsroteln i Stockholm tar det enligt uppgift 6
månader innan en anmälan kommer upp till behandling.
Just våldsbrott inom familjen, som ju detta i stor
utsträckning gäller, bör behandlas med stor skyndsamhet.
Detta är viktigt ur flera aspekter. Dels för att så långt det
går underlätta offrens situation. Det kan vara näst intill
omöjligt för en kvinna som lever i ett
misshandelsförhållande att behöva vänta så lång tid innan
något händer. Dels för att det är viktigt att visa att samhället
ser mycket allvarligt på dessa brott.
Vi föreslår därför att polisens handläggningstider vid
sexualiserat våld, mellan anmälan och förhör och mellan
åtal och domstolsprocess, förkortas avsevärt.
Särskilda vårdinstitutioner för kvinnor
Många kvinnor som hamnar inom kriminalvården eller
på behandlingshem kommer ofta från mycket svåra sociala
förhållanden. Med i bilden finns inte sällan incest,
misshandel, missbruk och prostitution. Man skulle kunna
uttrycka det så att bland de redan marginaliserade och
utslagna grupperna är utslagna kvinnor de som står lägst på
skalan.
Det är därför viktigt att skapa trygga och speciellt
skyddade institutionsmiljöer för dessa kvinnor. Idag finns
ett fåtal institutioner för enbart kvinnor, men de måste bli
fler, anser vi. Detta kan åstadkommas genom
omorganisation och omprioriteringar i redan befintlig
verksamhet.
Speciella fängelser/avdelningar för våldtäktsmän och
kvinnomisshandlare
Män som gjort sig skyldiga till sexuella övergrepp eller
kvinnomisshandel frågar sällan efter vård eller behandling
och de har länge betraktats som omöjliga att nå eller
motivera för behandling. Samhället har hittills i huvudsak
koncentrerat sina stödåtgärder på att hjälpa utsatta kvinnor
och barn eftersom de ofta har akuta hjälpbehov som måste
tillgodoses. Metoder för behandling av män som
misshandlat eller begått våldtäkter har utvecklats endast i
begränsad omfattning.
De erfarenheter som finns från andra länder visar att
behandling av dessa män har en positiv effekt på
återfallsfrekvensen.
Vissa försök inom kriminalvården under de senaste åren
visar också att det är möjligt att motivera män som är
dömda för övergrepp mot kvinnor och barn till behandling.
Syftet är att utnyttja verkställighetstiden till att inleda
psykoterapeutisk behandling eller andra former av
behandling.
Det är ett känt faktum att dessa män är den klientgrupp
som har lägst status i fångkollektivet. De utsätts inte sällan
för övergrepp, utfrysning och andra trakasserier av
medintagna. Att frivilligt söka isolering för att undgå
trakasserier har varit dessa intagnas sätt att klara sig genom
fängelsevistelsen.
Mot denna bakgrund föreslår vi att speciella fängelser,
alternativt avdelningar på fängelser, inrättas för
kvinnomisshandlare och män som begår sexualbrott där de
skall erbjudas adekvat behandling.
Information
Betalning för systembolagets plastkassar
Forskning, samt polisens egna uppgifter, tyder på att
alkohol ofta finns med i bilden vid våldsbrott. Även när det
gäller kvinnomisshandel och sexuella övergrepp. Det är inte
alkoholen i sig som gör att någon slår. I grunden handlar det
om en människosyn man har. Dock kan man konstatera, att
alkoholen gör, att hämningar och naturliga spärrar släpper,
för vad som är tillåtet i umgänget mellan människor. I den
situationen är det lätt att ta till våld som problemlösare.
Vi föreslår en avgift på systemkassarna på 50 öre.
Pengarna ska riktas till kvinnojourerna för att stärka deras
arbete med att ge hjälp och stöd till kvinnor som blir
misshandlade och våldtagna.
Synligare information till våldtäkts- och
misshandelsoffer
En kvinna som blir utsatt för sexualiserat våld måste
snabbt kunna få information om vilket stöd och vilken hjälp
det finns att få för henne. I många länder finns hänvisningar
i telefonkatalogen till både våltäktsmottagningar och olika
frivilliga organisationer som stödjer och skyddar
misshandlade kvinnor.
I Sverige kan man i telefonkatalogen få
nödhjälpsinformation på de blåa sidorna om hälso- och
sjukvård. Under rubriken ''Vart skall jag ringa?'' finns olika
hänvisningar vid olycksfall och akut insjuknande, vid
förgiftning, i nödsituation (90 000). En lista över var man
kan hitta AIDS-information, cancerinformation,
information om blodgivning, olika handikapphjälpmedel
etc. finns idag. Information om vart man kan vända sig efter
sexuella övergrepp och misshandel borde självklart också
finnas med.
''Anslagstavlan'' i TV är ett annat användbart
informationsforum som regelbundet borde informera om
vart våldtagna och misshandlade kvinnor kan vända sig för
att få hjälp.
Träning av polishundar
I någon kommun har polisen börjat träna och öva sina
polishundar i allmänhetens motionsspår. På det viset har
man slagit flera flugor i en smäll. Säkerheten ökar för
kvinnliga joggare samtidigt som polisen egentligen inte
explicit lägger ner några extra resurser på det. Samtidigt får
hundarna träna på, för polisen, kostnadsfria anläggningar.
Vi tycker att detta är ett mycket bra initiativ som borde
följas upp av fler polisdistrikt. Vi anser att regeringen borde
underlätta spridningen av information ut till olika delar av
landet om den här typen av bra och enkla initiativ för att
trygga kvinnors säkerhet.
Våra förslag innebär sammanfattningsvis:
en omtolkning av nödvärnsrättenen översyn av
besöksförbudslagenen prövning av möjligheterna att
undanröja de hinder som kan finnas när det gäller
sekretessregler mellan myndigheter vid hjälp till
misshandels- och våldtäktsofferinrättandet av speciella
akutmottagningar/avdelningar för kvinnor som utsätts för
sexuellt våld och misshandelpolisstationer med kvinnlig
personal och speciell kompetens när det gäller sexuellt våld
och misshandel av kvinnorkortare handläggningstider
mellan anmälan om våld och förhör, mellan åtal och
domstolsprocessfler skyddade institutionsmiljöer för
kvinnor i kriminalvårdenökad information om var
misshandlade kvinnor kan få stöd och hjälpavgift på
systemkassarna i syfte att ekonomiskt stödja
kvinnojourernas arbeteöversyn av jämställdhetslagen
beträffande sexuella trakasserierutökade
behandlingsmöjligheter för våldtäktsmän och
kvinnomisshandlare på särskilda fängelser/avdelningar.
Dessa förslag bör bli föremål för ett åtgärdsprogram om
kvinnofrid.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärdsprogram för kvinnofrid.
Stockholm den 25 januari 1993
Margareta Winberg (s)
Mats Hellström (s)
Maj Britt Theorin (s)
Nils-Olof Gustafsson (s)
Ingegerd Sahlström (s)
Torgny Larsson (s)
Maj-Inger Klingvall (s)
Johnny Ahlkvist (s)
Ines Uusmann (s)
Berndt Ekholm (s)
Monica Öhman (s)
Birgitta Johansson (s)
Lahja Exner (s)