Statens huvuduppgift är att ge medborgarna fysisk
trygghet och säkerhet. Brottsligheten ökar och blir allt
grövre och våldsammare. Staten och regeringen har tappat
greppet om utvecklingen och nöjer sig med att från
åskådarplats ge prognoser för hur stor ökningen skall bli i
brottsstatistiken i stället för att ta krafttag mot
brottsligheten och återställa lag och ordning i landet.
Tyngdpunkten i kriminalpolitiken måste vara att
upprätthålla lag och ordning i samhället. Rättsordningen
blir meningslös om den inte kan skydda kvinnor och barn
från övergrepp och brutal död eller ge brottsoffren ett
rimligt stöd. Oordningen går att bryta.
Brottsoffret, målsäganden, måste ges en starkare
ställning under utredningen och i domstolsprocessen. Detta
innebär bl a att brottet mera skall ses som en sak mellan
förövaren och offret än mellan åklagaren och
gärningsmannen.
Det är hög tid att lämna ogrundade vårdtankar som ändå
aldrig kan leda till något positivt resultat. De lyckade
resultaten inom kriminalvården är undantag och beror mera
på enskilda initiativ och personligt ansvar än
kriminalvårdsapparaten som sådan.
Medborgarna har med rätta ett mycket svagt förtroende
för rättsmaskineriet. Det visar flera undersökningar. Det
handlar nu om att återvinna medborgarnas förtroende.
Rättstryggheten och rättssäkerheten är viktiga
välfärdsyttringar.
Naturligtvis går det att göra något åt situationen -- att
återskapa lag och ordning i samhället. Medborgarna har rätt
till lag och ordning. För detta är staten ytterst ansvarig.
Ny Demokrati för fram ett flertal förslag i olika motioner
som alla syftar till att effektivt bryta brottsutvecklingen och
återskapa trygghet och rättssäkerhet i samhället,
rättssamhället, men också återvinna medborgarnas
förtroende för rättsmaskineriet. De viktigaste inslagen i
förändringsprocessen är:
att krav på lag och ordning i samhället skall prägla hela
rättsmaskineriet att
den ogrundade och aningslösa vårdtanken inom
kriminalvården som 1974 års kriminalvårdsreform bygger
på måste överges att
brottsoffrens rättsliga ställning måste stärkas
betydligt
I fråga om brottsoffren föreslås bl a i en särskild motion
att en brottsofferfond snarast inrättas. Vid beräkningen av
medel för polisväsendet avseende budgetåret 1993/94
föreslår regeringen att en besparing tas ut om 150 miljoner
kronor. Denna besparing bör enligt Ny Demokratis mening
kunna läggas till grund för inrättandet av en särskild
brottsofferfond. Ett alternativt finansieringsförslag är att
använda de ca 100 miljoner kronor som frigörs om rätten
för asylsökande att få rättsligt biträde enligt rättshjälpslagen
begränsas. Fonden kan tillföras ytterligare medel genom att
dömda brottslingar tvingas betala förslagsvis 500 kronor till
fonden. Syftet med brottsofferfonden är att brottsoffren
och deras familjer skall kunna få ersättning därifrån.
Rättsapparaten
Brott är gärning för vilken är stadgat straff. En gärning
anses som brott då den begås uppsåtligen. Men det finns
också gärningar som anses brottsliga om de orsakas av
vållande eller av vårdslöshet.
Straff finns i form av böter, fängelse, villkorlig dom,
skyddstillsyn och överlämnande till särskild vård. Dessutom
förekommer försöksverksamhet med samhällstjänst.
Vad som är brott bestäms av riksdagen genom lag.
Riksdagen bestämmer också straffskalan. Åklagarna åtalar
för brott. Det är domstolarnas uppgift att döma till straff för
brott. Domstolarna skall stå fria, men skall tillämpa lagen
sakligt och opartiskt och dessutom bedöma lika fall lika.
Till sin hjälp har domstolarna också praxis, dvs man
försöker göra på samma sätt som tidigare. Överinstansernas
avgöranden bör följas av underrätterna. Högsta domstolen
har särskild betydelse för prejudikatsbildningen.
Domstolarna skall arbeta självständigt, vilket i sig
kräver obundna och självständigt tänkande domare. Det är
självfallet viktigt att ingen oskyldig döms för brott. Det är
minst lika viktigt att allmänheten har förtroende för
domstolarna och deras sätt att döma. Rättssystemet måste
vara effektivt och uppfattas som rättvist, annars riskerar det
att förlora sin grundläggande roll i samhället.
Polisen gör brottsutredningar och åklagarna åtalar.
Häktning och beslag är exempel på medel som kan
användas för att skapa bättre förutsättningar för att utreda
brott men också för att förhindra att nya brott begås under
tiden fram till dom. I brottmålet har åklagaren bevisbördan.
Brottsligheten har tagit över
Det finns flera faktorer som bidragit till att
brottsligheten kontinuerligt ökar sedan 1950-talet. Den
kanske främsta orsaken är en ökad invandring från
utlandet. Vidare torde narkotikan spela en inte obetydlig
roll i sammanhanget. Under den ifrågavarande tiden har
också lagändringar genomförts som grundats på att
brottslingen egentligen är ett offer och behöver vård och
omsorg. Från att ha varit en brottsling som skapade
brottsoffer har synen på brottslingen alltså ändrats till att
brottslingen är ett offer -- ett offer för olyckliga
omständigheter eller sociala faktorer, t ex dåliga
hemförhållanden.
Till detta kommer att domstolarna och andra
rättvårdande myndigheter inte längre förstår sin roll som
upprätthållare av rättsordningen och de etablerade
politikernas ovilja att inse vad som händer i verkligheten.
Samhället har ensidigt inriktat sina resurser på att hjälpa
brottslingarna men struntat helt i deras brottsoffer.
Brottslingarna har fått gratis advokat av staten,
domstolarna har lyssnat med sympati på brottslingens
snyfthistorier och lögner, åklagaren har ålagts en tung
bevisbörda som innebär att han inte bara skall styrka sina
egna påståenden utan också motbevisa många gånger
grundlösa påståenden från brottslingens sida som ju, till
skillnad från övriga personer i en rättssal, har rätt att ljuga.
Däremot har man, inte minst genom den av staten betalade
advokaten, gärna satt åt och ifrågasatt brottsoffret, allt i
namn av att ingen oskyldig skall dömas för brott.
Det som sker i rättssalen smittar självfallet av sig på polis
och åklagare. Om domstolarna ställer orimligt höga
beviskrav, för det med sig att allt färre brott utreds, därför
att en utredning ter sig meningslös då den inte ens kan leda
till åtal. På motsvarande sätt blir den verksamhet som polis
och åklagare bedriver meningslös om arbetet leder till
orimligt låga straff.
Något måste göras
Jämvikten i rättssalen måste återskapas. Åklagarens
bevisbörda är på tok för tung. Det är inte något som är givet
en gång för alla tider, att åklagaren skall bevisa allt. Rimliga
krav på aktivitet måste också kunna ställas på den tilltalade.
Passivitet och lögner skall leda till misstro mot hans
uppgifter.
Kriminalvården, som är enormt dyr, har syftat till vård
men har i det närmaste misslyckats helt med sin uppgift. Av
70 fängelser är det bara ett -- Österåkersanstalten -- som
uppvisar ett förhållandevis godtagbart
rehabiliteringsresultat. Drygt 3 miljarder kronor går varje
år till vård av kriminella. Med hänsyn till det torftiga
rehabiliteringsresultatet framstår ''vårdkostnaden'' som
bortkastad.
En jämförelse med de resurser som samhället lägger ned
på att hjälpa brottsoffren gör bilden av missriktade
vårdresurser än tydligare. Brottsoffren får nämligen nöja
sig med en hundradel av kriminalvårdens kostnader.
Rättsordningen blir meningslös om den inte kan skydda
kvinnor och barn från övergrepp och brutal död eller ge
brottsoffren ett rimligt stöd. Oordningen går att bryta.
Brottsoffret, målsäganden, måste ges en starkare
ställning under utredningen och i domstolsprocessen. Detta
innebär bl a att brottet mera skall ses som en sak mellan
förövaren och offret än mellan åklagaren och
gärningsmannen.
Den brottsling som mot förmodan hamnar i fängelse
skall enligt kriminalvårdslagen behandlas med aktning för
sitt människovärde. Det låter bra. Någon sådan lagregel
finns dock inte för brottsoffren, inte ens under rättegången
som även den ofta är grymmare mot brottsoffret än mot
brottslingen. Domstolarna, men även polis och åklagare,
skall inte möta offret med misstro utan med medkänsla och
förståelse, vilket dock kan bli svårt med hänsyn till
etablerade attityder.
I dag finns brottsofferjourer på omkring 60 olika ställen
i landet. De arbetar ideellt med att hjälpa brottsoffer
tillrätta.
Varje vecka misshandlas en kvinna till döds i Sverige. Ett
okänt antal tusental misshandlas utan att avlida. I Kanada
hämtar polisen den som anmälts för misshandel till förhör
inom 24 timmar efter anmälan. På detta sätt signalerar man
klart att samhället ser allvarligt på våldsbrott mot kvinnor.
På många håll finns också särskilda kvinnojourer och
kvinnohus dit misshandlade kvinnor kan söka sig.
Anslagen till brottsoffren och den verksamhet som
brottsofferjourer, kvinnojourer och kvinnohus bedriver
måste öka. Dagens disproportion mellan vård av brottsoffer
och vård av brottslingar är absurd.
Lagstiftningen och straffmätningen måste bli tydligare
och komma i bättre överensstämmelse med det allmänna
rättsmedvetandet. Det handlar alltså om att bryta
domstolarnas orimliga straffmätning som bl a innebär att
man nästan alltid lägger sig längst ned på straffskalan. Den
här förändringen klarar inte domstolarna själva. För det
behövs lagändringar.
En total översyn av straffsatserna i brottsbalken.
Speciellt de undre straffgränserna och straffen för
våldsbrott. Detta är ett omfattande arbete och kommer att
ta tid, men det måste snarast påbörjas.
Det måste alltså finnas ett rimligt samband mellan
brottets allvar och påföljden för brottslingen.
Icke rehabiliteringsbara kriminella måste kunna låsas in
på livstid om det bedöms som nödvändigt.
Interneringsstraffet hade sina klara fördelar och bör
återinföras. Ådömt fängelsestraff bör avtjänas till fullo.
Trots vallöften från regeringspartierna har brottsligheten
fortsatt att öka i stället för att minska. Brottsligheten skulle
ju minska, liksom antalet rymningar från fängelserna -- det
måste bli slut på svängdörrspolitiken, sade man i
valrörelsen. Ord och utredningar är inte handling. Det är
naturligtvis förvånande att några effektiva åtgärder mot
brottsutvecklingen ännu inte har vidtagits. Regering och
riksdag har det yttersta ansvaret för att nedbringa
brottsligheten i vår tid och inte i en oviss framtid.
De av regeringen föreslagna åtgärderna är otillräckliga
men ger vid ett ytligt betraktande ett imponerande intryck.
Men tittar man närmare, så ser man att det mesta är
förslag och idéer som inte är kontroversiella eller särskilt
nyskapande. Dessutom befinner sig merparten av förslagen
på utredningsstadiet, och det kan med den sedvanliga
trögheten dröja länge innan de kommer till riksdagen i form
av lagsförslag och får genomslag om de mot förmodan
skulle visa sig kunna ge viss effekt.
Ytterst handlar det emellertid om hur samhället skall se
på brott och brottslingar och vilka åtgärder som är bäst för
att upprätthålla den allmänna laglydnanden.
Man kan indela en brottslings liv i flera stadier: 1. Tiden
före brottet. 2. Brottet. 3. Brottsutredning 4. Dom. 5.
Påföljd. 6. Återfall i brott i vissa fall. 7. Rättsmaskineriet
börjar åter arbeta.
Det krävs nu ett resolut nytänkande som syftar dels till
att förhindra att barn och ungdomar hamnar i brott, dels till
att oskadliggöra dem som inte är mottagliga för vård eller
annan samhällsinsats, d v s att effektivt hindra sådana
element från att begå nya brott, eller i vart fall att minska
risken för detta. Dessutom är det nödvändigt med ett
radikalt nytänkande i fråga om straffvärdet. Brott mot liv
och hälsa bör självfallet väga tyngre vid straffmätningen än
brott mot skattesystemet.
De åtgärder som regeringen aviserat är av traditionellt
slag men kommer knappast att öka allmänhetens tilltro till
det rättsliga systemet. Det går helt enkelt inte att vara så
ensidigt inriktad på åtgärder som ligger på ett sent stadium
på vägen mot etablerad kriminalitet och
återfallsförbrytelser. Brottsbanan måste brytas betydligt
tidigare. Det krävs ett nytänkande för att bryta den negativa
brottsutvecklingen.
Vissa förslag i sammandrag
I särskilda motioner framförs förslag som alla har det
gemensamt att de syftar till att återställa förtroendet för
rättsmaskineriet och återskapa lag och ordning. Här följer
en kortfattad översikt över vissa av förslagen.
Återupprätta allmänpreventionens övergripande
betydelse för straffmätningen, d v s att utdöma straff så att
man sänder en avskräckande signal till dem som överväger
att begå brott.
Barn i riskzonen måste lokaliseras.
Möjligheten att frihetsberöva ungdomar fr.o.m. 15 år i
utredningssyfte måste bli större.
Ett system med jourdomstolar för ungdomar måste
införas.
Särskilda ungdomsfängelser måste inrättas, eftersom
ungdomar som är under 18 år inte får placeras i fängelser
tillsammans med vuxna enligt FN-konventionen om barnets
rättigheter.
Lagstiftningen mot grova våldsbrott måste skärpas.
Den som anmälts för misshandel skall hämtas till förhör
inom 24 timmar.
Brottsofferjourer och kvinnojourer måste få ett bättre
stöd från samhället.
Begränsa rätten till offentlig försvarare samt minska
arvodet betydligt. Omprioritering från brottslingens bästa
till brottsoffrets bästa.
Straffpåföljd för sexuella övergrepp mot barn och
ersättningskrav som har samband med sådant övergrepp
bör inte i något fall preskriberas innan brottsoffret fyllt 25
år.
En restriktiv narkotikapolitik gagnar nya generationer.
Europas bästa narkotikapolitik är en nödvändighet.
Motverka narkotikaliberalismen i Europa.
Tullen och polisen bör få bättre resurser. Dessutom bör
man vara öppen för en sammanslagning av myndigheterna
för att på ett bättre sätt bekämpa narkotikainflödet inom ett
gränslöst Europa.
Säkerhetspolisen (SÄPO) bör användas för
narkotikabekämpning.
Polisen bör få använda bättre spaningsmetoder, t ex
hemlig avlyssning, buggning.
Övervakningskameror bör användas i större omfattning.
Okonventionella spaningsmetoder bör få en mera
framträdande roll i polisens arbete, t.ex. s.k. provokationer
vid misstanke om narkotikabrott.
Sverige bör ta initiativet till bildandet av en
internationell narkotikabekämpningsbrigad som fritt kan
röra sig över gränserna.
Straffet för inbrottsstöld måste skärpas.
Möjligheten att utvisa utlänning som begår brott i
Sverige måste öka betydligt.
Inför ett system med omvänd bevisbörda för den som
kört bil berusad och som kört ihjäl någon eller som vid sin
framfart helt eller delvis orsakat andra skador med sin bil.
Den som kört bil berusad och grips får frihetsberövas om
det inte anses uppenbart onödigt.
Den rattfyllerist som inte är mottaglig för vård skall
ådömas ett kännbart fängelsestraff som sätts i rimlig
proportion till brottet.
För den som kör ihjäl ett barn får strafftiden inte i något
fall understiga fängelse i två år.
Kvarterspolisverksamheten bör läggas till grund för all
polisverksamhet.
Åklagaren bör koncentrera sina insatser på sådant som
just kräver åklagarkompetens. Åklagarrollen måste
renodlas.
Åtalsunderlåtelser bör av resursskäl kunna användas
flitigare i syfte att komma åt den allvarliga brottsligheten.
Målsägandens (brottsoffret) åtalsrätt bör förstärkas.
Åklagarens absoluta åtalsplikt bör av effektivitetsskäl
ersättas av en relativ åtalsplikt, likt den som finns i flera
länder i Europa.
Utrymmet för att meddela strafföreläggande och
ordningsbot bör vidgas.
Ett system som möjliggör påföljdsöverenskommelse bör
införas för att undvika långdragna och omfattande
brottsutredningar, särskilt i fråga om ekonomisk
brottslighet.
Frihetsberövande för den misstänktes bästa innebär bl a
att man kan häkta i syfte att utreda den misstänktes
personliga förhållanden.
Vittnen bör ha rätt att lämna vittnesmål anonymt under
vissa bestämda förutsättningar och villkor.
Minska åklagarens bevisbörda i brottmålsprocessen till
en rimlig nivå.
Specialdomstolar och särskilda nämnder bör avskaffas
och verksamheten föras över på de allmänna domstolarna.
Den politiska tillsättningen av nämndemän måste
avskaffas.
Påföljden för brott måste grundas på intresset av att
upprätthålla allmän laglydnad. Den dömde måste i princip
kunna åläggas ansvaret för sin egen rehabilitering.
Grova återfallsförbrytare och andra som inte är
rehabiliteringsbara måste på ett effektivt sätt förhindras att
fortsätta med brott.
Interneringsstraff på obestämd tid måste återinföras för
återfallsförbrytare.
En särskild asocialitetslagstiftning måste införas.
Rätten till villkorlig frigivning måste upphävas.
Den fängelsedömde måste kunna få arbeta mot rimlig
betalning i fängelset, eventuellt mot marknadsmässig lön
för att därigenom ges en möjlighet att betala skadestånd till
målsäganden.
Kriminalvården och kriminalvårdsreformen från 1974
måste granskas. Nya typer av resultatinriktade
fångvårdsanstalter behövs, t ex efter förebild från
Österåkersanstalten.
I rättegångsbalken måste införas en föreskrift som går ut
på att målsäganden, brottsoffret, under förundersökningen
och i den följande domstolsprocessen skall behandlas med
aktning för sitt människovärde och med medkänsla och
förståelse.
Ny kriminalpolitik
Som framgått ovan behövs en ny kriminalpolitik.
Kriminalpolitiken måste omprövas i grunden. Arbetet med
att lägga fram en ny kriminalpolitik i enlighet med vad som
ovan förordats måste påskyndas. Riksdagen måste
omedelbart ta ställning och godkänna riktlinjerna för en ny
kriminalpolitik.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om riktlinjer för en ny
kriminalpolitik i enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att tyngdpunkten i
kriminalpolitiken skall vara att upprätthålla lag och ordning
och att det fortsatta kriminalpolitiska reformarbetet skall
präglas därav,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att verksamma åtgärder måste
vidtas så att lagstiftningen inom kriminalpolitiken blir
tydligare och kommer i bättre överensstämmelse med det
allmänna rättsmedvetandet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att verksamma åtgärder måste
vidtas så att straffmätningen blir tydligare och kommer i
bättre överensstämmelse med det allmänna
rättsmedvetandet,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en utvärdering av
1974 års kriminalvårdsreform,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att fler kriminalvårdsanstalter
arbetar efter förebild från Österåkersanstalten.
Stockholm den 26 januari 1993
Karl Gustaf Sjödin (nyd)
Ian Wachtmeister (nyd)
Ulf Eriksson (nyd)
Richard Ulfvengren (nyd)
John Bouvin (nyd)
Harriet Colliander (nyd)
Arne Jansson (nyd)