Varje år rapporteras ca 15 000 fall av kvinnomisshandel.
Den största delen av denna misshandel äger rum i hemmen,
mellan makar. Även utanför hemmen hotas kvinnor av
överfall, sexuella övergrepp, hot m.m. Kvinnomisshandeln
är ofta förenad med sexuellt förtryck. Våld mot kvinnor och
sexuella övergrepp hänger med andra ord ihop.
Misshandeln kombineras inte sällan med att mannen
tvingar till sig samlag eller andra sexuella tjänster av
kvinnan.
Våldet mot kvinnor ger såväl fysiska som psykiska
skador. Enligt kriminalstatistiken behandlas omkring 30
procent av kvinnorna på kirurgisk avdelning för skador
föranledda av misshandel. En SCB-studie visar att en
tredjedel av det våld mot kvinnor som inträffar i hemmen
leder till läkarkontakt och att knappt 1/5 av offren är
oförmögna att arbeta under minst en vecka efter
misshandelstillfället.
Våldtäktsmottagningar
I dag är det många kvinnor som av olika skäl väljer att
inte anmäla våldtäkt (det kan handla om hot från förövaren,
skam- och skuldkänslor, rädsla för uppmärksamhet,
lojalitet gentemot anhöriga etc.). De kvinnojourer som
finns ute i landet har inte nog med resurser för att motsvara
behoven och tvingas ofta prioritera de svåraste, mest akuta
fallen. Dessutom bedriver kvinnojourerna ett aktivt socialt
och opinionsbildande arbete vilket tarvar stora resurser.
Särskilda våldtäktsmottagningar skulle kunna
samarbeta med polis, socialtjänst och rättsväsende och
bidra med värdefulla erfarenheter och kunskaper. De skulle
även kunna omfatta stödsamtal samt hjälp till kvinnor att
komma i kontakt med t.ex. en terapeut.
Våldtäktsmottagningarna skulle på så sätt fungera som ett
stöd för kvinnor som är i behov av hjälp även en lång tid
efter övergreppet. Den kompetens som dessa mottagningar
skulle få kan även användas för forsknings- och
utbildningsändamål.
Vi föreslår att våldtäktsmottagningar ska inrättas för
kvinnor som utsatts för sexuellt våld.
Utbildning
Det är av stor vikt att de kvinnor som utsatts för sexuella
övergrepp eller våld omhändertas av välutbildad och kunnig
personal inom polisen, domstolsväsendet, vårdsektorn och
socialtjänsten. Det är särskilt angeläget att polisen besitter
nödvändiga kunskaper och förståelse, eftersom det är den
som kvinnan i första hand möter när/om hon gör en
anmälan.
En högre kompetens i frågor om våld mot kvinnor skulle
kunna leda till större effektivitet i hanteringen av dessa ofta
komplicerade ärenden. Det skulle kunna leda till att
framtida bevisning underlättas (kvinnans vittnesmål blir
korrektare, mer utförligt etc., hon får lättare att samarbeta
med polisen etc.). Att det ger den drabbade kvinnan en
ökad chans till en värdig behandling skulle även kunna
påverka kvinnors generella benägenhet att anmäla
våldsbrott och sexuella övergrepp (vilken i dag är låg).
En grundläggande utbildning som når all personal som
kommer i kontakt med för våld utsatta kvinnor skulle
innefatta ca 10 000 befattningshavare fördelade enligt
följande: Polismyndigheterna -- 7 000, Åklagarväsendet --
600, Domstolsverket -- 1 000, Socialstyrelsen -- 2 000.
(Siffran för Socialstyrelsen är förmodligen tilltagen i
underkant om man räknar in alla grenar av hälsovården och
sjukvården samt socialtjänsten.)
Frågan om utbildning i frågan om våld mot kvinnor
debatteras och utreds inom många myndigheter, bl.a.
polisen. En del insatser för att höja kompetensen har också
gjorts på senare år. Om vi tar ett exempel kan vi dock
konstatera att polisen på central nivå endast utbildar ca 160
personer i dessa frågor, eller drygt 2 procent. De
utbildningsinsatser som gjorts inom polisen har dessutom
inte sträckt sig längre än till central nivå. Ordningspolisen
har t.ex. inte utbildats. I polishögskolans grundutbildning
är utbildningen i våld mot kvinnor eller familjevåld nästan
försumbar.
Vi föreslår därför att ökade insatser för att höja
utbildningsnivån, framförallt inom polisen, görs.
Högre skadestånd till misshandlade kvinnor
Riksdagen har beslutat att misshandlade och våldtagna
kvinnor ska få högre skadestånd. En av motiven för detta
var att det behövs pengar för att en misshandlad eller
våldtagen kvinna ska kunna bryta upp från sin invanda
miljö, flytta, skaffa sig nytt jobb, gå i terapi, etc.
Genom en enkel fråga till justitieministern våren 1992
framkom att man nu håller på att samla in data i denna
fråga. Några konkreta lagförslag eller åtgärdsförslag har
dock inte framställts till riksdagen.
Vi anser därför att regeringen skyndsamt bör
återkomma till riksdagen med förslag om lag om högre
skadestånd till misshandlade kvinnor.
Utvidga nödvärnsrätten
Man kan hävda att dagens s.k. nödvärnsrätt är utformad
efter mäns behov och erfarenheter. Nödvärnsrätten bygger
på att du, i en situation då du hotas att utsättas för våld,
dödas etc., har rätt att försvara dig med våld, t.o.m. döda
din angripare. Att du kan slå tillbaka. För kvinnor som
utsätts för våld av män är situationen ofta en annan.
Många våldsbrott med kvinnliga förövare är en följd av
att kvinnans fysiska underläge omöjliggjort ett användande
av nödvärnsrätten. Kvinnan har ofta varit misshandlad
under lång tid och upplevt sig hotad till livet. Samhället har
inte kunnat ge henne det skydd mot mannen som hon
behövt. Hennes enda utväg har varit att döda eller på annat
sätt skada mannen. Följden har i vissa fall blivit att kvinnan
dödat sin plågoande på natten, när han varit kraftigt
berusad eller på annat sätt fysiskt försvagad. I sådana fall
har man enligt gällande rättspraxis inte möjlighet att
åberopa nödvärnsrätten, eftersom förövaren inte varit
utsatt för våld eller hot om våld i direkt samband med
brottet.
Statistik visar med all önskvärd tydlighet att kvinnor som
utsätts för våld har goda skäl att ta mäns dödshot på allvar.
Enligt kriminalstatistiken dödas en kvinna var tionde dag i
Sverige av en man hon känner, vilket omfattar 60 procent
av alla kvinnomord i Sverige. Att de kvinnor som försvarar
sig mot dessa reella dödshot inte ska få åberopa
nödvärnsrätten är orimligt.
Vi anser att det i fall av hot såsom beskrivs ovan är
rimligt att kvinnan ska få åberopa nödvärnsrätten.
Hälsovård
Våldtäkter kan självklart leda till graviditet. I dessa fall
är det rimligt att anta att graviditeten oftast är ovälkommen.
Behovet av snabbt graviditetstest och/eller abort är med
andra ord så gott som 100-procentigt för kvinnor som utsatts
för våldtäkt.
Ändå händer det att kvinnor som våldtagits föder barn.
En del för att de inte kommer i kontakt med sjukvård och
polis, en del för att de helt enkelt förtränger möjligheten av
att kunna bli gravid.
Våldtagna kvinnor måste garanteras att samhället aktivt
ger den information och det stöd, för undvikande av
graviditet efter våldtäkt, som finns. Därför bör rutinerna
vid läkarundersökningar, stödsamtal m.m. i samband med
våldtäkt ses över och aktivt erbjudande om graviditetstest
införas som rutin inom sjukvården. Det måste läggas ett
ansvar på sjukvårdsorganisationen tillsammans med polisen
att aktivt medverka till att graviditetstestet genomförs och
att kvinnan i det fall en oönskad graviditet uppstått får hjälp
att inse och hantera denna situation.
Information och stöd i skolan
Vissa skrämmande rapporter talar för att
våldtäktsförövarna blir allt yngre och att det bland vissa
ungdomsgrupper förekommer gängvåldtäkter av
tonårsflickor. För att en ökad medvetenhet ska skapas
behövs därför insatser redan i unga år, från högstadiet.
Det är också viktigt att dessa frågor diskuteras bland
både flickor och pojkar och att det förskönande intryck av
våld och sexuella övergrepp mot kvinnor som en del pojkar
får sig till del i andra sammanhang får en kraftfull motvikt.
Unga kvinnor (och män) bör dessutom vid åtminstone
något tillfälle få en ordentlig information om hur man bör
agera då en kvinna utsatts för våldtäkt och sexuellt våld.
Vi föreslår därför att skolan genom den nya
läroplanen får ett utökat ansvar för att behandla frågor som
rör våld och sexuella övergrepp mot kvinnor.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om särskilda våldtäktsmottagningar
för kvinnor som utsatts för våld,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utökad utbildning i frågor om
våld mot kvinnor inom polis- och domstolsväsende,
vårdsektor och socialstyrelse,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om lag om högre skadestånd till
misshandlade kvinnor,1
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om nödvärnsrätten,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om hälsovård och graviditetstest,
2
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att skolan bör få ett utökat ansvar
för att behandla frågor som rör våld och sexuella övergrepp
mot kvinnor.3
Stockholm den 26 januari 1993
Karin Pilsäter (fp)
Liisa Rulander (kds)
Elisabeth Persson (v)
Ingegerd Sahlström (s)
Laila Strid-Jansson (nyd)
1 Yrkande 3 hänvisat till LU.
2 Yrkande 5 hänvisat till SoU.
3 Yrkande 6 hänvisat till UbU.