Centralt för Vänsterpartiets kriminalpolitik är att
förebygga brott, att satsa polisens resurser på skyddet av
allmänna och enskilda intressen, minska brottsligheten
genom att minska tillfällena till brott, verka för en enhetlig
drogpolitik, satsa på rehabilitering av kriminella, mildra
brottsskadorna, utdöma mer böter och mindre
fängelsestraff och att bekämpa den ekonomiska
brottsligheten.
Vilka åtgärder som samhället vidtar för att mildra de
skador som brottsligheten orsakar är viktigt.
Brottsofferjourer har visat sig fylla en mycket viktig
funktion för att hjälpa och bistå människor som utsatts för
brott. Vi anser därför att man måste tillföra
Brottsofferjourernas riksförbund de medel som behövs för
att jourverksamheten skall kunna fortsätta och även
utvecklas.
Anslaget till brottsofferjourerna är under innevarande
år 500 000 kronor. Vi anser att Brottsofferjourerna skall
tilldelas ytterligare 1 miljon kronor till sin verksamhet att
hjälpa brottsoffer.
Brottens offer har under de senaste åren
uppmärksammats och kan nu på ett annat sätt än tidigare få
stöd, hjälp och ersättning för sitt lidande. Detta gäller
enskilda individer som drabbas av fysisk, psykisk eller
ekonomisk skada. Medan grupper av samhällsmedborgare
som drabbas av skador till följd av ekonomiska, miljö- eller
andra brott inte kan få den hjälp eller ersättning som de
borde få, främst beroende på att det inte går att föra talan i
domstol för grupper av människor. Vi förväntar oss att
utredningen om grupptalan i domstol skall komma med
förslag som löser det problemet.
Sverige var länge internationellt känt som ett
föregångsland i sina strävanden att humanisera
kriminalvården och i sina strävanden att söka alternativ till
frihetsberövanden. Samhällstjänst och kontraktsvård är de
alternativ som införts, men som bör utvecklas ytterligare.
Arbetet med att ta fram även andra alternativ måste
intensifieras. Fängelse som påföljd är det dyraste och
sämsta alternativet. Och det är att beklaga att utvecklingen
mot bättre alternativ gått så sakta.
Det vi i dag kan konstatera är att våra fängelser till stor
del är fyllda av socialt handikappade människor, som stulit,
misshandlat eller begått alkohol- och narkotikarelaterade
brott.
Frihetsstraffens skador på individen är väl
dokumenterade. Samhällets syn på frihetsberövande som
ett allvarligt brott framgår av av brottsbalken (BrB 4:2) där
olaga frihetsberövande ger upp till tio års fängelse.
Att förvara brottslingar i fängelse är mycket kostsamt --
skillnaden mellan fängsligt förvar och frivård är
hundratusentals kronor/år och individ. Detta förutom den
kostnad som tillkommer med en större återfallsfrekvens i
brottslighet vid fängelse som påföljd.
En ny och växande grupp internerade är de psykiskt
sjuka. Sverige är troligen det enda land i världen där
psykiskt sjuka personer kan straffas för brottsliga
handlingar. Konsekvenserna av den lagförändring som
beslutades våren 1991 om en striktare definition av
begreppet psykisk störning medför att antalet psykiskt
störda som får avtjäna ett fängelsestraff ökar.
Att antalet psykiskt störda som blir föremål för
kriminalvård ökar är delvis ett resultat av den ofullständiga
reform som avvecklingen av institutionerna för psykiskt
sjuka inneburit. Ofullständig därför att man inte gett dessa
människor förutsättningar för att klara ett värdigt liv ute i
samhället.
Vi tror att om psykiatriutredningens förslag snabbt kan
effektueras så skulle också dessa problem minska. Vi
föreslår att riksdagen begär hos regeringen att snarast få
förslag till handlingsprogram för psykvården i Sverige.
Som ett resultat av att fler döms till kontraktsvård och
fler får avtjäna sitt straff inom samhällstjänsten anser
Vänsterpartiet att 500 slutna fängelseplatser kan omvandlas
till öppenvårdsplatser -- en kraftig inbesparing. Detta
kommer också att medföra bättre vårdmässiga resultat.
Det rapporterades ca 15 000 fall av kvinnomisshandel i
Sverige under 1990. Följaktligen misshandlas i genomsnitt
ca 40 kvinnor dagligen. Men här liksom vad gäller andra
brott finns ett stort mörkertal.
Enligt kriminologen Leif G W Persson kan den verkliga
siffran av misshandelstillfällen vara 300 000 per år. Om det
antagandet stämmer så skulle det innebära en misshandel
var 20:e minut.
Under 1989 tog 62 kvinnojourer emot 1 150
misshandlade kvinnor och 21 000 kvinnor ringde och bad
om hjälp. Nästan var tredje kvinna, som lever ensam med
barn under sju år, har under en ettårsperiod utsatts för våld,
oftast i det egna hemmet. Den statistikuppgiften ger en
uppfattning om problemet att skydda kvinnor från fortsatt
våld. Dessa kvinnor har förmodligen brutit upp från ett
tidigare förhållande, men utsätts ändå för fortsatt våld.
Kvinnomisshandel, våldtäkt och sexuella trakasserier
kan inte behandlas som ett relationsproblem mellan två
enskilda parter utan måste ses som ett strukturellt problem
i samhället. Det handlar om maktförhållanden och
maktutövning och om möjligheten och rättigheten för
kvinnor att fritt leva och arbeta i samhället på lika villkor
som män.
Vänsterpartiet anser att ytterligare pengar måste satsas
på kvinnojourernas arbete och vi vill öka det statliga
bidraget till dessa jourer med ytterligare 1 miljon kronor.
Bekämpning av narkotika har i många år varit ett
prioriterat område i kriminalpolitiken. Detta har även lett
till att stora resurser tillförts rättsväsendet.
Med hjälp av uppgifter i Rättsstatistisk årsbok 1989 (sid.
122--124) kan konstateras att polisen fått ca 500 tjänster
enbart för narkotikabekämpning på langarnivån. Stora
resurser har även tillförts åklagarväsendet, domstolarna och
kriminalvården. Därtill ytterligare kontrollkostnader
eftersom kampen mot narkotikan även har lett till en
uppluckring av rättsstatliga principer när man tillåter
''okonventionella spaningsmetoder'' och sänkta beviskrav.
Vänsterpartiet vill verka för en mer enhetlig drogpolitik
där även alkoholen som orsak i brottssammanhang beaktas
och bekämpas.
Sexualbrott mot barn
Sexuella övergrepp mot barn är ingen ny typ av brott.
Och det är bra att man nu uppmärksammat och försöker
åtgärda problemen. Samhällets tidigare agerande har varit
att på olika sätt blunda för verkligheten. Sexuella övergrepp
på barn väcker obehag, äckel, förvirring och
avståndstagande. Genom den forskning som nu finns och
genom de vittnesmål av vuxna som själva som barn varit
utsatta för sexuella övergrepp vet vi att förövarna finns i alla
samhällsklasser.
Vi vet också att mer än hälften av anmälda övergrepp
görs av en förövare i familjekretsen och att nästan alla som
utpekas som misstänkta förövare är män. Övergrepp sker
också av personer som yrkesmässigt arbetar med barn.
Senare tids forskning visar att dessa förövare efter
fällande dom och avtjänat straff återupptar sitt yrke på
annan ort och där begår brott av samma art.
Åtgärder behövs för att öka kunskaperna hos och främja
samarbete mellan de instanser som skall handlägga
utredningarna.
Det behövs även för barnens skull behandlingsalternativ
för gärningsmännen. I en flerpartimotion föreslås
inrättandet av ett centrum för barn som blivit utsatta för
sexualbrott.
Vänsterpartiet föreslår att 1 miljon kronor avsätts i årets
budget för att starta ett sådant centrum.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen till Ersättning till skador på grund av
brott för budgetåret 1993/94 anslår 500 000 kr utöver vad
regeringen föreslagit enligt vad i motionen anförts om
behovet av hjälp till brottsoffer,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
om alternativ till fängelsestraff enligt vad i motionen anförts
om kontraktsvård, samhällstjänst m.m.,
3. att riksdagen till Bidrag till organisationerna (F 2) för
budgetåret 1993/94 anslår 1 000 000 kr utöver vad
regeringen föreslagit enligt vad i motionen anförts om
behovet av stimulansbidrag till kvinnojour- erna,1
4. att riksdagen till Bidrag till hälso- och sjukvård för
budgetåret 1993/94 anslår 1 000 000 kr utöver vad
regeringen föreslagit enligt vad i motionen anförts om ett
startbidrag till ett rikscentrum för barn som utsatts för
sexualbrott.1
Stockholm den 22 januari 1993
Gudrun Schyman (v)
Berith Eriksson (v)
Bertil Måbrink (v)
Rolf L Nilson (v)
Björn Samuelson (v)
Lars Werner (v)
Eva Zetterberg (v)
1 Yrkandena 3 och 4 hänvisade till SoU.