Det mest effektiva sättet att förhindra att någon blir
kriminell är att i tid sätta in adekvata åtgärder före det första
brottet, alltså under barn- och ungdomsåren. Det finns
forskning som visar att det går att förebygga brott på det här
sättet. Det är nämligen inte så att alla barn är benägna att
begå brott och att bli kriminella, utan man kan med stor
säkerhet redan på förskolestadiet se vilka barn som befinner
sig i riskzonen. Riskgruppen är sannolikt mycket
begränsad. Om riktade åtgärder sätts in på ett tidigt stadium
mot sådana barn, går det att effektivt bryta en ogynnsam
utveckling.
Ju senare åtgärderna sätts in, desto mindre blir
möjligheten att lyckas. Den som tror att fängelserna enkelt
skall klara av att leda personer rätt där samhällets tidigare
insatser har misslyckats, tror fel. Det går helt enkelt inte
eller också krävs mycket stora insatser. Det blir dyrt. Därför
måste man nu pröva nya vägar för att förhindra att barn i
riskzonen fastnar i kriminalitet.
Barnen i riskzonen bör lokaliseras. Ofta är det fråga om
barn till kriminellt belastade, missbrukande föräldrar, eller
i vart fall barn till föräldrar som av andra skäl är uppenbart
olämpliga som vårdnadshavare. Barnen och deras föräldrar
måste ges stöd och hjälp av samhället i rimlig omfattning.
Barnens och inte föräldrarnas behov och utveckling skall i
dessa fall sättas främst.
Allmänna åtgärder
Vid sidan om sådana riktade åtgärder behövs en allmän
satsning på utbildning av barn och ungdomar och deras
föräldrar i den grundläggande betydelsen att visa hänsyn till
andra och varandra -- ett slags moralisk upprustning som
syftar till tydligare normer. Här har skolan en oerhört viktig
uppgift att lära ut de enkla begreppen om rätt och fel.
Vad gäller skolan bör det i högre grad än vad som hittills
varit fallet, bli möjligt för verkligt skoltrötta elever -- som
just kan befinna sig i riskzonen att p g a skoltrötthet i
kombination med andra problem vända sitt intresse mot
missbruk och kriminalitet -- att gå en yrkesinriktad
utbildning.
Stödet till föreningar kan också omprioriteras, från
privilegierade grupper till utsatta barn- och
ungdomsgrupper.
Kriminalpolitiska åtgärder mot ungdomsbrottslighet
Ungdomsbrottsligheten har varit föremål för ett stort
intresse i media och samhället övrigt. Men få effektiva
åtgärder har vidtagits för att komma åt problemet. De stora
förlorarna är de ungdomar som på olika sätt blir
brottsaktiva. Men även övriga medborgare drabbas i allt
högre grad av ett ökat våld och alltfler stölder och inbrott.
Vilken uppfattning har då ungdomarna själva om brott
och samhällets insatser? De tycker helt enkelt att
reaktionerna är slappa -- inte minst de som hamnat i
brottskarriärens ekorrhjul. De tycker med rätta att
vuxenvärlden har svikit dem genom att inte i tid och
tillräckligt tydligt ställa de krav som faktiskt finns.
Barn och ungdomar är logiska, många gånger mer än vi
vuxna, och förstår när de gjort fel. När barn och ungdomar
gör fel och medvetet, dvs uppsåtligen begår brott, förväntar
de sig en reaktion, dvs ett straff, till och med en radikal
påföljd, för den brottsliga handlingen. Uteblir den logiska
reaktionen, blir de frustrerade och genomskådar en
inkonsekvens och en likgiltighet hos vuxenvärlden.
Det ligger också i ungdomens natur, särskilt de
ungdomar som kommer från hem där den sociala kontrollen
inte fungerar, att ''testa'' de vuxnas och därmed samhällets
gränser. Det är i själva verket ofta ett sorts rop på hjälp när
dessa ungdomar, efter att ha mötts av likgiltighet från sina
föräldrar och eventuellt även från skolan, begår en otillåten
handling. Tillåter samhället att ''svängarna tas ut'' så
fortsätter tyvärr många ungdomar att ''ta ut svängarna''.
Som systemet f n är utformat fortsätter så den negativa
utvecklingen ofta med samhällets goda minne, ''ingen bryr
sig''. För många ungdomar kan denna slapphet vara direkt
avgörande för en fortsatt brottslig karriär vilken leder
vidare till blandmissbruk och vidare förödande
konsekvenser.
När så samhället efter diverse socialtjänstvård och ett
antal skyddstillsyner, dömer till frihetstraff, vägs ofta de
gamla synderna in och påverkar straffpåföljden. Då känner
sig många ungdomar lurade av samhället som man tycker
borde ha satt in åtgärder tidigare i form av en kraftigare
markering och vilja att ta tag i problemen.
Åtgärder i tid innan det är för sent
Det tar för lång tid innan socialtjänsten och samhällets
rättsvårdande instanser reagerar. Ett exempel på detta är
när en ungdom blir föremål för ingripande p g a brott och
sedan frisläpps tämligen omgående. Påföljden, om det nu
blir någon, kommer i ett betydligt senare skede. Det
utdragna förfarande som mestadels inte leder ens till något
straff, är inhumant mot den ''felande'' ungdomen. Att efter
frihetsberövandets tillfälliga obehag få gå ut i friheten och
kompisarna är i sammanhanget mer av ett meriterande
''mandomsprov'' i umgängeskretsen, än en obehaglig
upplevelse.
Genom sin oförmåga och passivitet bidrar alltså
samhället genom en negativ normskapande verksamhet till
att skapa normlösa barn och ungdomar.
Jourdomstolar för ungdomar
När det gäller barn och ungdomar, men även vuxna, är
en tydlig och snabb reaktion från samhällets sida det bästa,
särskilt om den enskilde kan antas vara mottaglig för positiv
påverkan.
En jourdomstol för ungdomar som får möjlighet att
besluta om ett frihetsberövande under en tid på upp till 14
dagar bör därför inrättas. Syftet med frihetsberövandet är
främst att utreda den unges levnadsomständigheter samt
lämpliga åtgärder. Den direkta åtgärden vid beslutet skulle
föranleda att den som blev föremål för beslutet inte kunde
återvända till friheten förrän utredning om vidare åtgärder
var klar. Frihetsberövandet skulle genom det resoluta
ingripandet inte bara få en allmänpreventiv utan också en
individualpreventiv effekt. Såsom det är idag, har
samhällets ingripande varken allmän- eller
individualpreventiv effekt. Vad som behövs är en
konsekvent reaktion som ställer krav på den som faktiskt är
inne på fel spår och behöver tillrättaföras och som samtidigt
visar för andra vilka normer som gäller.
Åtgärderna bör sättas in från straffmyndighetsåldern
upp till 21 år. Dessutom bör större möjligheter skapas för
att frihetsberöva ungdomar från 15 år i utredningssyfte.
Utredningsanvaret bör ligga på domstolen som bör samråda
med sociala och andra myndigheter om lämpliga åtgärder.
Polis- och åklagarmyndigheterna skall samtidigt bedriva
och fullfölja brottsutredningen.
Levnadsomständighetsutredningen får, som framgått,
betydelse vid påföljdsbestämningen alternativt beslut om
annan lämplig åtgärd. Tanken är att
utredningsfrihetsberövandet skulle kunna vara tillräckligt
vid de flesta brott. Återfall i brottslighet eller brott med
visst straffvärde skulle sedan kunna medföra fängelsestraff
som påföljd.
Särskilda ungdomsfängelser
Med hänsyn till FN-konventionen om barnets
rättigheter, som bl a förbjuder att barn, dvs ungdomar
under 18 år, sätts i fängelse tillsammans med vuxna bör man
inrätta särskilda ungdomsfängelser.
Samordning
När det gäller ingripanden mot unga lagöverträdare är
det viktigt med samordning mellan rättsväsendet och
socialtjänsten. Rättsväsendet bör ges en mera framträdande
roll och socialtjänsten en mera underordnad än vad som
idag är fallet. Det finns en berättigad kritik mot förfarandet
att överlämna unga till vård inom socialtjänsten. En bättre
samordning mellan rättsväsendet och socialtjänsten kan
skapa möjligheter för mer konsekventa åtgärder mot
ungdomsbrottslighet.
Veckoslutsfängelse
Förslaget om veckoslutsfängelse för unga är enligt Ny
demokratis mening inte bra. Det kan t. ex. bli svårigheter
med verkställigheten. Om den unge inte inställer sig
självmant, och hur många gör de facto det, skall ju polisen
söka efter vederbörade. Det skulle gå åt alldeles för stora
resurser till sådant sökande. Redan nu är det stora problem
med de som skall avtjäna sina straff i anstalt och inte
kommer, och med de som kallas till förhör hos polis och
domstol men uteblir. I ett ansträngt läge finns det ingen
anledning att öka på dessa problem. Genom att använda
frihetsberövande i större utsträckning på sätt som ovan
diskuterats frigörs också polisresurser.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att inrätta ett system med
jourdomstolar för ungdomar,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att skapa större möjligheter att
frihetsberöva ungdomar fr o m 15 år i utredningssyfte,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen ger till
känna vad i motionen anförts om att i större utsträckning
samordna rättsväsendet och socialtjänsten,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att på ett tidigt stadium ingripa
med riktade åtgärder mot barn i riskzonen,1
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om allmänna åtgärder för en
moralisk upprustning inom bl.a. skolan,2
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att i högre grad göra det möjligt
för verkligt skoltrötta elever att gå en yrkesinriktad
utbildning i stället för vanlig skolgång,2
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att inrätta särskilda
ungdomsfängelser,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att frigjorda polisresurser och
andra resurser satsas på att förebygga barn- och
ungdomsbrottslighet,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att stödet till föreningar skall
prioriteras om från privilegierade grupper till utsatta barn-
och ungdomsgrupper.3
Stockholm den 20 januari 1993
Karl Gustaf Sjödin (nyd)
Ulf Eriksson (nyd)
Richard Ulfvengren (nyd)
John Bouvin (nyd)
Harriet Colliander (nyd)
Arne Jansson (nyd)
1 Yrkande 4 hänvisat till SoU
2 Yrkande 5, 6 hänvisade till SoU
3 Yrkande 9 hänvisat till KrU