Drygt hälften av de polisanmälda våldsbrotten utspelas
på gator och torg, i eller kring nöjeslokaler samt på
allmänna kommunikationsmedel.
Rena överfall utgör en mindre del av det totala
gatuvåldet men har desto allvarligare konsekvenser.
Gärningsmännen är ofta påverkade av alkohol eller andra
berusningsmedel och många av dem är inte främmande för
att ta till grovt våld.
Enligt SCBs offerundersökningar utsätts under ett år
cirka tre procent av den svenska befolkningen över 15 år för
något slags våld. Denna siffra har hittills stigit för varje år.
Gärningsmännen i det polisanmälda våldet är till stor del
tidigare brottsbelastade missbrukare av olika slag.
Bland de personer som gör sig skyldiga till upprepade
våldsbrott utanför familjen är de flesta sådana som är aktiva
i en rad olika brottstyper. Våldet ingår således som en del
av ett mönster av allmän brottslighet, där tillgreppsbrotten
dominerar.
Våldsbrott bör leda till fängelse om det inte föreligger
särskilda skäl att döma till annan påföljd.
Straffsystemet måste uppfattas som rättvist av
medborgarna. Häri ligger att gärningar som av allmänheten
uppfattas som svåra brott också måste bedömas som sådana
av lagstiftare och domstolar och följas av
frihetsberövanden. En alltför slapp straffrättskipning får
konsekvenser inte bara för de kriminellas brottsbenägenhet
utan även för gemene mans respekt för rättssystemet och
vilja att engagera sig i kampen mot våldet.
Lagstiftningen mot grova våldsbrott måste skärpas. Det
måste dessutom bli strängare regler för återfallsförbrytare.
Vad nu sagts är rimliga krav på förändring. Men
samtidigt med dessa förändringar måste man också vara
öppen för nytänkande i försöken att komma åt och
förhindra våldsbrott.
Missbruket av narkotika och alkohol i allt lägre åldrar
bidrar med största säkerhet till en ökad våldsbrottslighet.
Den som begår våldsbrott har också många gånger själv
blivit utsatt för våld som barn. Våldsbenägna personer
vistas eller har vistats i våldspräglade miljöer. Samhällets
attityd till våld och våldskildringar i media, t ex på film och
i TV, avståndstagande, accepterande eller passiv, har sin
betydelse för våldsutbredningen. Detta var några exempel
på s k miljöfaktorer. Frågan om det genetiska arvets
betydelse har diskuterats men har under lång tid
tillbakavisats som ogrundad.
Den senaste tidens forskning visar emellertid att
genetiska förutsättningar har betydelse, men inte ensamt
utan i samverkan med en eller flera miljöfaktorer.
Forskningen har vidare lett fram till att medicinering,
aggresivitetsdämpande, mot våldsbenägenhet är möjlig i
syfte att förhindra brott. Vidare går det att på ett tidigt
stadium upptäcka de barn som är i farozonen.
Förutsättningarna för medicinering mot våld av
våldsbenägna personer måste utredas.
Regeringen bör skapa ett genomtänkt program för att
bekämpa våldsbrottsligheten. Programmet bör bl a
innehålla åtgärder som syftar till att ändra attityderna till
våld i samhället samt riktade åtgärder mot barn och
ungomar, t ex i fråga om uppväxtmiljö.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att straffvärdet för våldsbrott
måste höjas och att skärpningar måste göras i straffskalan,
särskilt i fråga om grova våldsbrott,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att ta återfall i våldsbrott på
större allvar och att skapa bättre förutsättningar för att
förhindra återfall i sådant brott,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att utreda förutsättningarna för
att använda aggressivitetsdämpande medicinering mot
våldsbenägna personer,1
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om det viktiga behovet av ett särskilt
åtgärdsprogram mot våld.
Stockholm den 25 januari 1993
Karl Gustaf Sjödin (nyd)
Ulf Eriksson (nyd)
Richard Ulfvengren (nyd)
John Bouvin (nyd)
Harriet Colliander (nyd)
Arne Jansson (nyd)
1 Yrkande 3 hänvisat till SoU