Under senare år har de övergrepp som begås mot
kvinnor alltmer uppmärksammats. En rad åtgärder har
vidtagits inom lagstiftningen med bl.a. besöksförbudslag
och strängare straff för misshandel och sexuella övergrepp.
Behandlingsprogram för gärningsmän för att förhindra
återfall i brott har byggts ut. Kvinnojourer och
brottsofferjourer har fått ökade resurser. Trots detta
förekommer det grova övergrepp av olika slag. Det
förefaller inte som våldet mot kvinnor minskar utan snarare
tvärtom.
Det innebär att många kvinnor känner sig hotade, att de
är beskärda i sin rörelsefrihet och har därmed inte samma
förutsättningar i samhället. Det är en jämställdhetsfråga att
kvinnor kan leva och verka med samma möjligheter och
förutsättningar inom alla områden i samhället.
En av de viktigaste uppgifterna inom kriminalpolitiken
är att förhindra och förebygga brott. Därför borde också
särskilda insatser för att nå kvinnofrid prioriteras och
åtgärder vidtagas såsom information, attitydpåverkan för
jämställd kvinnosyn m.m.
Våldet mot kvinnor är ofullständigt belyst och vi vet för
lite om omfattningen och hur det utvecklas. Forskning och
utvärdering utifrån ett kvinnoperspektiv är ett måste:
Forskning kring vem blir offer och vem som blir
våldsverkare. Forskning om behandling av gärningsmän.
Forskning kring kvinnosyn och attityder.
En rad åtgärder har vidtagits såsom försöksverksamhet
med livvaktsskydd för hotade kvinnor. Polisen kan erbjuda
s.k. trygghetspaket med överfallslarm och det har utbildats
''tjejhundar'' som ska kunna hjälpa och försvara sina ägare.
Vi ställer oss frågande om dessa resurser är tillräckliga och
om de används på bästa sätt.
Kvinnorna är lika utsatta för övergrepp inom familjen
som på gator och torg. Det innebär att det måste finnas
resurser och vidtagas åtgärder av delvis annat slag. För att
kvinnor ska känna sig trygga och våga bryta upp från
problemen krävs det förstärkningar av samhällets resurser
inom det sociala området bl.a. familjerådgivning,
övernattningslägenheter, personligt stöd m.m. samt ett ökat
stöd till kvinnojourer och andra organisationer som stöder
kvinnor.
Ett viktigt inslag måste vara att på olika sätt stärka
kvinnors självkänsla.
Skolan har naturligtvis en unik möjlighet att påverka
attityder till en ändrad kvinnosyn. Här kan eleverna inom
olika ämnens ram lära sig förståelse för och hänsyn till
varandra. Skolan måste också i sin undervisning utgöra en
motvikt till diskriminerande reklam och de kommersiella
intressen som förmedlar nedsättande bilder om kvinnor.
Genom att förbygga mobbning, våldstendenser kan dagens
elever stå starka inför sitt inträde i vuxenvärlden. Inte minst
i en jämställd skola ska alla få utlopp för sina resurser och
då bör skolan på ett mera markant sätt organiseras efter
flickornas behov.
Det behövs en bättre utbyggnad av kvinnohälsovård,
likaså ungdomsmottagningar. Dessa led ser liksom
mödravården, barnvårdscentralerna och skolhälsovården
tidiga signaler och kan ge stöd och hjälp till kvinnor/flickor
som är utsatta och har problem.
En grupp kvinnor som är alldeles särskilt utsatta är de
som har missbruksproblem. Undersökningar visar att de
utsätts för våld i mycket högre grad. De har ofta inte
möjlighet att ta sig ur sin problematik och därför fortgår
övergreppen. Vi ställer oss frågan vad som görs och vad kan
mera göras för dessa kvinnor när vi vet att missbruksvården
nedrustas.
Polisen har genom punktbevakning av kända
våldsverkare och genom områdespoliser med god
kännedom om vad som försiggår i bostadsområdena kunnat
skydda kvinnor. En sådan verksamhet bör prioriteras.
Att utveckla samarbete över myndighetsgränserna är ett
måste i dessa känsliga frågor. Därtill krävs hos berörda
yrkesgrupper att de i sin grundutbildning får en gedigen
kunskap om övergrepp mot kvinnor och de konsekvenser
detta för med sig. Dessutom behövs en fortlöpande
utbildning och kunskapsinhämtande om de hot, övergrepp
och den förnedring av kvinnor som förekommer.
Missbrukande kvinnor måste få möjlighet att möta
människor som har kunskaper både om våld och missbruk.
Sammanfattningsvis kan konstateras att för att nå
kvinnofrid är det inte främst genom ytterligare
lagstiftningsåtgärder man kommer åt problemen. Det måste
ske genom att angripa problemen utifrån en helhetssyn där
lagstiftning, sociala och mänskliga insatser och
attitydpåverkan kan gå hand i hand.
Vi tycker att det är dags för en kommission för att
bekämpa våldet mot kvinnorna omkring vilken också
organisationer, folkrörelser och experter kunde samlas och
mobilisera en bred opinion samt att initiera åtgärder och
forskning.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att inrätta en kommission för att
bekämpa våldet mot kvinnor.
Stockholm den 26 januari 1993
Birthe Sörestedt (s)
Sigrid Bolkéus (s)