Förslag om ökad användning av summariska
straffprocessformer möts ofta av misstro. Man menar att
rättssäkerheten kommer i fara. Kritikerna menar vidare att
användning av summarisk process kan uppfattas som en
utpressningsliknande situation på så sätt att den som
bestrider ett föreläggande riskerar att hamna i domstol och
utsättas för det obehag som det kan innebära. Kritikerna
tycks dock bortse från det faktum att om
föreläggandemöjligheten inte fanns skulle den misstänkte
alltid hamna i domstol, vilket väl får anses betydligt
allvarligare för den enskilde än att han eller hon måhända
någon gång skulle gå med på ett föreläggande för att slippa
ställas inför domstol trots sin oskuld. Man bör faktiskt
kunna kräva av medborgarna att de kan ta ställning i en
föreläggandesituation, dvs att de kan ta personligt ansvar
för sitt handlande att godkänna eller inte godkänna ett
föreläggande.
Påfallande få förelägganden bestrids också. I och för sig
skulle man kunna införa stickprovsundersökningar för att få
reda på hur systemet fungerar eller i vart fall göra någon
form av utredning för att förbättra kunskapen på området.
Det är uppenbart att utrymmet för strafföreläggande och
ordningsbot bör vidgas. Ytterligare ansträngningar bör
göras i detta syfte. Att till den summariska processformen
även koppla skadestånd eller andra enskilda anspråk är
också rimligt och rationellt.
Villkorlig dom bör kunna dömas ut genom
strafföreläggande.
Ett godkänt strafföreläggande innebär att man ikläder
sig ett personligt ansvar som man inte bör kunna frånsäga
sig.
Frågan om snatterier skall kunna beivras genom
penningböter är svårbedömnd. Snatteribrottet kan
nämligen typiskt sett vara allt från ett enstaka misstag, där
en penningbot framstår som lämplig påföljd, till upprepade
snatterier av betydande omfattning. Upprepade snatterier
har i vissa fall bedömts som stöld med åtföljande
fängelsestraff. Med ett penningbotssystem kan det dock
finnas en risk för att det kan bli svårt att upptäcka och
ingripa på ett adekvat sätt mot återfallssnattare. För att
undvika detta bör därför ett register e d upprättas. Ett annat
problem är att det inte är ovanligt att särskilt äldre
människor blir oskyldigt misstänkta för butikssnatterier.
Det saknas tillägnelseuppsåt. Ofta rör det sig om ren
glömska. Naturligtvis är det önskvärt med ett nyanserat
system rörande butikssnatterier vilket inte drabbar
oskyldiga men väl sträcker sig från förhållandevis lindriga
påföljder vid enstaka brott men till kännbara straff för
återfallssnattaren. Det är således nödvändigt att införa ett
mera nyanserat system för ingripande mot snatterier som
innebär att oskyldiga inte får drabbas men väl medför
kännbara straff för återfallssnattaren.
Målsäganden bör få behålla rätten att utverka åtal även i
de fall då förutsättningarna för strafföreläggande föreligger.
Målsäganderätten bör inte utan goda skäl inskränkas. Man
bör dock inte vara främmande för att målsäganderätten på
något sätt kan behöva villkoras i fråga om
strafförelägganden, t ex till fall där det föreligger synnerliga
omständigheter för att saken handläggs vid domstol i stället
för av åklagare. Vidare kan det uppkomma problem om
snatterier beivras genom penningböter och målsäganden
motsätter sig det.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att ytterligare ansträngningar bör
göras för att vidga utrymmet för användning av
strafföreläggande och ordningsbot om inte
rättssäkerhetskäl lägger uppenbara hinder i vägen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om regelbundna
stickprovsundersökningar i fråga om strafföreläggande och
ordningsbot för att klargöra systemens tillförlitlighet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att skapa möjligheter att till den
summariska straffprocessformen koppla skadestånd och
andra enskilda anspråk,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att villkorlig dom bör kunna
dömas ut genom strafföreläggande,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att det bör skapas förutsättningar
för ett mera nyanserat system för ingripande mot snatterier,
vilket innebär att oskyldiga inte får drabbas men väl
medföra kännbara straff för återfallssnattaren,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att om snatterier beivras med
penningböter varje brott bör noteras i ett särskilt register i
syfte att upptäcka återfallssnattare,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att målsägandens rätt att utverka
åtal bör bli föremål för särskild utredning.
Stockholm den 20 januari 1993
Karl Gustaf Sjödin (nyd)
Ulf Eriksson (nyd)
Richard Ulfvengren (nyd)
John Bouvin (nyd)
Harriet Colliander (nyd)
Arne Jansson (nyd)