Påföljden för brott skall ha ett bestämt syfte.
Påföljdsvalet måste alltid utgå från intresset av att
upprätthålla allmän laglydnad, allmänpreventionen, men
kan i förekommande fall kompletteras med en mera
individualpreventiv inriktning. Individualpreventionen
spänner över ett stort område. Den sträcker sig från ren
inkapacitering, dvs att en brottslig låses in på obestämd tid
i syfte avhålla honom från brott, till att inte utdöma någon
påföljd alls. Mellan dessa ytterligheter finns flera olika slag
av påföljder och åtgärder som är inriktade på att få
individen att leva laglydigt. Men det handlar inte bara om
detta utan också om möjligheten för den som begått ett
brott att återställa eller betala för den skada han orsakat.
Ett stort problem idag är alla de grova brottslingar som
återfaller i brott och där rehabilitering framstår som mer
eller mindre utsiktslös. För denna kategori är internering på
obestämd tid en lämplig påföljd. Förslag om detta finns i en
särskild motion.
Brottsoffrens ställning måste stärkas. För Ny demokrati
är det viktigt att brottsoffret får en reell möjlighet att
påverka utgången av brottmålsprocessen. I politiska och
rättsliga sammanhang förträngs känslor, särskilt
brottsoffrens känslor av förtvivlan, orättvisa, förnedring,
oro inför framtiden etc och inte minst känslor som orsakas
av ekonomiska bekymmer som har sin grund i brottet.
Kan det vara rimligt att låta brottsoffret få påverka
påföljdsvalet?
Att svara ja på den frågan är kontroversiellt. Här följer
lika fullt en diskussionsskiss med den inriktningen.
Sedan utredningen i domstolen avslutats beslutar rätten
först i ansvarfrågan, dvs om den tilltalade har gjort sig
skyldig till brott. Om brott befinnes föreligga skall
domstolen därefter bestämma två alternativa påföljder, en
allvarligare (frihetsberövande), en lindrigare (vård,
rehabilitering), t ex fängelse i 4 år eller fängelse i 2 år med
åtföljande vård eller fängelse på viss tid eller enbart viss typ
av vård.
Först går frågan till brottsoffret, i förekommande fall de
efterlevande, vårdnadshavare, om vad brottsoffret anser
om påföljden. Vad brottsoffret väljer blir bestämmande.
Om brottsoffret menar att det skall vara fängelse 4 år
som får anses vara den allvarligare påföljden så blir
domstolen alltså tvungen att döma till detta.
Men om brottsoffret väljer den lindrigare påföljden så
har den tilltalade möjlighet att välja mellan de båda
påföljdsalternativen. Den lindrigare påföljden måste
emellertid vara förknippad med ett hot som innebär, att om
den tilltalade inte sköter sig så omvandlas den lindrigare
påföljden till fängelse på den bestämda tiden 4 år -- att
fullgöras i sin helhet.
Den dömde åläggs ett ansvar för sin egen rehabilitering.
I och för sig är det också möjligt att ha ett mera
begränsat system, som inte innefattar brottsoffrets
bestämmande inflytande över påföljdsvalet. Ett begränsat
system skulle kunna innebära att endast den tilltalade ges
rätt att välja mellan påföljdsalternativen, eventuellt efter
hörande av målsägandens syn på saken. Det finns flera
möjligheter. Självfallet bör man inte utesluta möjligheten
att domstolen bestämmer alternativen, en lindrigare påföljd
och en allvarligare som träder in om den dömde missköter
sig.
Syftet med en reform måste dock vara att stärka
brottsoffrets inflytande i processen och valet av påföljd men
samtidigt ge den tilltalade ett incitament till sin egen
rehabilitering. Detta är en svår balansgång.
Den reparativa funktionen
Det är ett inte orimligt krav att de fängelsedömda skall
beredas möjlighet till arbeta mot en högre ersättning än för
närvarande i syfte att kunna betala skadestånd till
brottsoffret eller att skapa bättre förutsättningar för ett liv i
frihet efter avtjänat straff.
Den nuvarande lagen om kriminalvård i anstalt från 1974
bygger på tanken att kriminalvården i anstalt skall utformas
så att den intagnes anpassning i samhället främjas och
skadliga följder av frihetsberövandet motverkas. Vidare
står det att i den utsträckning det kan ske utan att kravet
på samhällsskydd eftersätts bör verksamheten från början
inriktas på åtgärder som förbereder den intagne för
tillvaron utanför anstalten. En intagen skall behandlas med
aktning för sitt människovärde och skall bemötas med
förståelse får de svårigheter som är förenade med vistelse i
anstalt.
1974 års kriminalvårdsreform har inte lett till att
brottsligheten minskat. Ytterst få är de som anpassats till ett
laglydigt liv av kriminalvården i anstalt. Sedan 1974 har
brottsligheten ökat lavinartat och blivit grövre.
Brottsoffrens ställning har försvagats. Många brottslingar
har hamnat i oöverstigliga skuldbördor eller också har man
helt enkelt skrivit av deras skulder till brottsoffren. I många
fall har man inte dömt ut skadestånd med hänvisning till den
dåliga betalningsförmågan. Skadeståndsbeloppen i Sverige
framstår vid en internationell jämförelse som uppenbart för
låga.
Den reparativa funktionen, d v s att den som begått ett
brott skall betala för den skada han orsakat brottsoffret,
måste genast lyftas fram och ges större betydelse.
De intagna måste därför i möjligaste mån få arbeta av
och betala för sina brott. Detta bör beaktas vid
straffmätningen. Strafftidens längd bör därför bestämmas i
förhållande till den tid det tar att tillfullo, efter avdrag för
skatt, mat och husrum betala skulden till brottsoffret. Ett
sådant system förutsätter naturligtvis i viss mån
marknadsanpassade löner för utfört arbete.
Det kan bli nödvändigt att ändra straffreglerna i
brottsbalken så att domstol vid bestämmande av
fängelsepåföljd även kan beakta den tid det tar att genom
arbete i fängelset betala fullt skadestånd till brottsoffret,
efter avdrag för skatt, mat och husrum.
Vidare behövs ändringar i kriminalvårdslagstiftningen så
att det blir möjligt att betala högre lön för intagen i syfte att
betala skadestånd till brottsoffer.
Skadeståndsbeloppen måste generellt sett bli betydligt
högre och få en tydlig reparativ funktion.
För att genomföra denna förändring måste fängelserna
ges möjlighet att driva produktion och andra verksamheter
som kan ge väsentliga tillskott för att täcka de ökade
kostnaderna som högre löner och ersättningar till de intagna
för med sig. Förutsättningarna för produktiva,
marknadsanpassade, fängelser måste redas ut.
Det behövs alltså en i grunden ny syn på fängelsestraff
och andra påföljder som innebär att den reparativa
funktionen får större betydelse.
Utred 1974 års kriminalvårdsreform
Under alla förhållanden måste 1974 års
kriminalvårdsreform granskas och utvärderas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att utreda förutsättningarna för
ett system där målsäganden, brottsoffret, ges ett
bestämmande inflytande i påföljdsvalet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att utreda förutsättningarna för
att stärka målsägandens, brottsoffrets, inflytande i
straffprocessen
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att utreda förutsättningarna för
ett reformerat system i fråga om påföljdsval med alternativa
påföljder,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att utreda förutsättningarna för
ett system där fängelsestraffet präglas av den reparativa
funktionen, dvs den intagnes möjlighet att förtjäna pnegar
och betala för den skada han orsakat brottsoffret,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att straffreglerna i brottsbalken
bör ändras så att domstol vid bestämmande av
fängelsepåföljd får beakta den tid det tar att genom arbete
i fängelse betala skadestånd till brottsoffret,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att ändra
kriminalvårdslagstiftningen så att det blir möjligt att betala
högre ersättning eller marknadsanpassad lön till intagen i
syfte att den intagne skall kunna betala skadestånd till
brottsoffret,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att förutsättningarna att skapa
produktiva, marknadsanpassade, fängelser som kan ge
högre inkomster för staten bör utredas,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att 1974 års kriminalvårdsreform
bör granskas och utvärderas i syfte att lägga grunden för en
ny straff- och kriminalvårdspolitik.
Stockholm den 25 januari 1993
Karl Gustaf Sjödin (nyd)
Ulf Eriksson (nyd)
Richard Ulfvengren (nyd)
John Bouvin (nyd)
Harriet Colliander (nyd)
Arne Jansson (nyd)