I brottmål har åklagaren bevisbördan. Det innebär att
åklagaren skall styrka sina påståenden om brott. I domar
uttrycks det t ex så att åtalet är styrkt, att övertygande
bevisning förebragts eller, vilket blivit allt vanligare under
senare år, att gärningen är bevisad bortom varje rimligt
tvivel.
Med rättssäkerhet menas i ett brottmål att ingen
oskyldig skall bli dömd för brott. Man brukar uttrycka
saken så att det är bättre att 10 skyldiga går fria än att en
oskyldig döms för brott. Somliga hävdar att det är för
många som går fria och att det är alldeles för enkelt att klara
sig från lagföring och en fällande dom. Det är bara att ljuga,
tiga eller att vara passiv. Till sin hjälp har de misstänkta eller
tilltalade oftast smarta välartikulerade advokater.
Domstolarna har också under senare år ställt allt högre
beviskrav för fällande dom. Det finns domstolar,
hovrättsavdelningar och domare som är kända för att ställa
mycket höga krav på bevisningen.
I praktiken har det gått så långt att åklagaren åläggs att
motbevisa varje påstående som den tilltalade eller hans
försvarare för fram, lögner och undanflykter, att till och
med motbevisa vad som förr brukade uppfattas som rena
''tjyvinvändningar''.
Om domstolarna ställer allt högre krav på bevisning, får
det följder för åklagarens vilja att åtala och polisernas vilja
att utreda.
I en brottmålsprocess finns dessutom en ofta bortglömd
part, nämligen målsäganden, den som blivit utsatt för brott.
Konsekvensen av en friande dom är ju faktiskt, med det
nuvarande systemet, att målsäganden hade helt fel och
brottslingen helt rätt, även om det är sannolikt att
brottslingen begått brottet, men det inte presenteras
tillräcklig bevisning i ansvarsfrågan från åklagarens sida.
Brottsoffret drabbas inte bara av brottet utan kan också av
misstro från domstolen eller omgivningen eller av andra
negativa konsekvenser.
En rättssäkerhet som går för långt till brottslingens
förmån innebär att brottsoffrets rättssäkerhet minskar.
Detta leder i sin tur till minskad rättstrygghet för
medborgarna i samhället, det vill säga för medborgarnas
trygghet till hälsa, liv och egendom. Rättsordningen blir en
förmån för brottslingen inte för brottsoffren eller
allmänheten i övrigt.
I tvistemålsprocessen är bevisbördan som regel inte lika
tung att bära för den som drabbats av en skada och det
märkliga kan faktiskt inträffa att en person som frikänts
från ett brott kan bli skyldig att betala skadestånd till
målsäganden i en senare tvistemålsprocess som grundas på
samma omständigheter som det påstådda brottet.
Domstolar, åklagare och poliser skall följa principerna
om saklighet och opartiskhet samt behandla lika fall lika.
Förhållanden idag är ägnade att inge stor oro. Är man
verkligen fullt ut saklig och opartisk och behandlar man lika
fall lika? Det finns en del som talar för att så inte är fallet.
Allmänhetens förtroende för rättsapparaten sviktar också
betänkligt och detta med rätta. Något måste göras -- inte
minst för att stärka målsägandens, brottsoffrets, ställning i
processen.
Bevisläget i brottmålsprocessen måste som framgått
jämnas ut. Åklagarens bevisbörda måste minska.
För att nå dit kan man exempelvis införa ett system där
den tilltalades passivitet, felaktiga uppgifter eller lögner
tillmäts större betydelsen än idag. En ytterligare möjlighet
är att ställa krav på den tilltalade att vara aktiv i processen
och föra fram egen bevisning för sina invändningar och
påståenden. En ytterligare möjligt kan vara att tillmäta
målsägandens uppgifter ett större bevisvärde än idag. I och
för sig bör man inte vara främmande för tanken att höra
målsäganden eller den tilltalade under ed, d v s vid
straffansvar.
Ett nytt system som syftar till ett utjämnat bevisläge får
dock inte komma i konflikt med principen om den fria
bevisprövningen eller principen om att åklagaren skall
bevisa sina brottspåståenden i målet. Det får självfallet inte
leda till att förhållandena i processen blir de ombytta.
I vissa fall kan det dock finnas anledning att pröva ett
system med ombytta roller. Ett sådant exempel är
rattfylleristen som kör ihjäl ett barn, ett annat för dem som
uppenbarligen förfogar över stöldgods. Kritik har riktats
mot ett sådant system, bl a från Dagens Nyheters ledarsida.
Men är det verkligen orimligt? Naturligtvis inte! Det är
i högsta grad rimligt. Vi har talat om att åklagarnas
bevisbörda är för stor, men att därav dra den långtgående
slutsatsen att Ny demokrati vill införa ett nytt system som
innebär att den enskilde skall styrka sin oskuld får stå för
kritikerna. Det är en elakartad misstolkning med tydliga
politiska syften.
De aningslösa kritikerna tycks inte heller veta något om
verkligheten vid våra domstolar. Det är tveklöst så att
domstolarna ställer allt högre krav på åklagarna.
Förändringen har kommit under senare år. Tidigare var det
inte ovanligt att domstolarna vid bevisvärderingen
konstaterade att vad den tilltalade anfört kunde lämnas
utan avseende eller att det inte bar sannolikhetens prägel.
Domarna använde helt enkelt sitt sunda förnuft. Åklagaren
behövde då inte heller motbevisa varje påstående från den
tilltalade.
Det är inte så att rättegångsbalken har ändrats under den
här tiden. I stället är det fråga om en ändrad tillämpning.
Enligt lag är domstolen i brottmål alltjämt skyldig att utreda
om brott föreligger. Men domstolarna har, möjligen på
grund av att man tagit för starka intryck av amerikansk
domstolsfiktion på TV, kommit att lägga en för stor börda
på åklagarna eller med andra ord: gått från aktiv
processledning med utredningsskyldighet, som stadgas i
rättegångsbalken, till passivt lyssnande, där åklagaren och
brottsoffret får skylla sig själva om de inte agerar på ett
riktigt sätt. Det nya systemet gynnar kriminella framför
brottsoffer och leder till godtycke och minskad
rättstrygghet.
Ny demokrati pläderar helt enkelt för att domstolarna
skall återgå till vad som tidigare gällde, nämligen att göra
rimlighetsbedömningar av den tilltalades utsaga eller
beteende, t ex passivitet, i processen och att också ställa
rimliga krav på aktivitet från den tilltalade, att använda den
aktiva processledningen. En återgång till vad som tidigare
gällde och krav på större rättssäkerhet och rättstrygghet för
brottsoffren kan inte ske utan ändringar i
rättegångsreglerna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tillsättande av en utredning i
syfte att förbättra domstolarnas, åklagarnas och polisernas
möjligheter att i varje enskilt fall följa principerna om
saklighet och opartiskhet samt att behandla lika fall lika,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att rättegångsreglerna bör ses
över i syfte att minska åklagarens bevisbörda och jämna ut
bevisläget i brottmålsprocessen till förmån för brottsoffret,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att införa ett system där den
tilltalades passivitet, felaktiga uppgifter eller lögner tillmäts
större betydelse än i dag och att sådana förhållanden kan
inverka på bedömningen av målet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att införa ett system som går ut
på att domstolen får ställa krav på att den tilltalade skall
vara aktiv i processen och föra fram egen bevisning för
invändning som han gör eller andra påståenden som han för
fram om han vill att domstolen skall beakta påståendet,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att utreda förutsättningarna för
att generellt tillmäta målsägandens uppgifter ett större
bevisvärde än i dag,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att införa ett system som innebär
att såväl målsäganden som den tilltalade får höras under ed
i domstolen, dvs. vid straffansvar,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att pröva ett system med ombytta
roller i fråga om bevisningen, exempelvis för rattfylleristen
som kört ihjäl ett barn eller för den som uppenbarligen
förfogar över stöldgods,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att skapa bättre förutsättningar
för aktiv processledning med utredningsskyldighet hos
domstolen i syfte att motverka godtycke och öka
rättssäkerheten och rättstryggheten för brottsoffret.
Stockholm den 20 januari 1993
Karl Gustaf Sjödin (nyd)
Ulf Eriksson (nyd)
Richard Ulfvengren (nyd)
John Bouvin (nyd)
Harriet Colliander (nyd)
Arne Jansson (nyd)