Vid val av påföljd måste domstolen ta hänsyn till vad
som krävs för att upprätthålla allmän laglydnad eller med
andra ord medborgarnas rätt till lag och ordning --
allmänpreventionen.
År 1989 togs märkligt nog bestämmelsen i 1 kap. 7 §
brottsbalken bort, en bestämmelse som bl a gick ut på att
domstolen vid val av påföljd skulle iakttaga vad som krävs
för att upprätthålla allmän laglydnad. Lagändringen
grundade sig på förslag av fängelsestraffkommittén i
betänkandet (SOU 1986:13--15) Påföljd för brott.
Kommittén ansåg att allmänpreventionen verkade
genom lagens straffhot och en i anslutning därtill
upprätthållen fast och konsekvent praxis som visar att
straffhotet inte är tomt. Man ansåg att enskilda domar i sig
inte kunde antas vara av betydelse för allmänpreventionen
och att det knappast var möjligt för domstolarna att bedöma
vilken inverkan en viss påföljd i ett enskilt fall kunde få för
den allmänna laglydnaden. Kommittén menade också att det
stred mot principen om likhet inför lagen att i det enskilda
fallet av allmänpreventiva skäl göra avvikelser från
sedvanlig påföljdsbedömning.
Under remissbehandlingen av förslaget framfördes
kritiska synpunkter mot att kommittén tillmätt
preventionsteorierna en alltför begränsad roll vid
domstolarnas beslutsfattande. Man menade att kommittén
varit inkonsekvent genom att preventionsteorierna så starkt
betonades som grund för straffsystemet som sådant
samtidigt som de i princip inte skulle få läggas till grund för
beslutsfattandet i de enskilda fallen. Särskilt när det gällde
de allmänpreventiva hänsynen menade flera
remissinstanser att kommittén inte tillräckligt beaktat deras
betydelse för påföljdsbestämningen i enskilda fall.
Departementschefen ansåg för sin del att det var
uppenbart att domstolarna i sin tillämpning måste kunna
beakta de allmänna ändamål som ligger till grund för
straffsystemet. Samtidigt ansåg han det klart att
domstolarnas möjligheter att förutse och jämföra vilka
effekter i preventivt hänseende som olika alternativa
påföljder kunde få i det enskilda fallet var ytterst
begränsade.
Vid riksdagsbehandlingen i juni 1988 tilldrog sig inte
allmänpreventionen något nämnvärt intresse, dock
framfördes från moderat håll att allmänpreventiva hänsyn
måste väga tungt då påföljder för brott bestäms, särskilt
mot bakgrund av den då starka ökningen av brottsligheten
som inträffat under senare decennier.
Läget har ju därefter faktiskt inte blivit bättre, utan
väsentligt sämre. Brottsligheten ökar och blir allt grövre.
Den går också ned i åldrarna. Samhället står till synes
maktlöst. Om allmänpreventionen ges större betydelse än
idag bör det öka möjligheten att döma till strängare straff
för den lilla högaktiva gruppen av vanebrottslingar.
Dessutom bör ett mera framträdande allmänpreventivt
tänkande kunna medverka till att det hos unga människor
inskärps hur allvarligt samhället ser på brott.
1 kap 7 § brottsbalken tillämpade domstolarna i
allmänhet på så sätt att hänsynen till allmän laglydnad
tillmättes högre dignitet än hänsynen till den dömdes
anpassning i samhället.
Som belysande exempel kan nämnas hur domstolarna
tidigare behandlade rattfylleribrottet. För rattfylleri var
huvudregeln fängelse av allmänpreventiva skäl.
Fängelsestraff utdömdes sålunda regelmässigt, annan
påföljd endast undantagsvis. Domstolarna tog alltså först
hänsyn till intresset av att upprätthålla laglydigheten, men
kunde döma till annan, inte frihetsberövande påföljd, om
det förelåg speciella skäl som just hade med den dömdes
anpassning i samhället att göra. Idag är det precis tvärtom,
vilket för övrigt ter sig mycket märkligt då en senare
lagändring skett som enligt lagstiftaren faktiskt syftade till
en strängare syn på rattfylleri. Om bestämmelsen i 1 kap 7
§ hade varit kvar och tillämpats på anfört sätt hade sannolikt
betydligt fler dömts till fängelse idag för rattfylleri.
Allmänheten tycker att domstolarna dömer märkligt.
Det förefaller som om det saknas stadga i dömandet. Många
för fram tvivel på att lika fall behandlas lika och att
dömandet grundas på saklighet och objektivitet.
Tilltron till rättssystemet och de rättsliga instanserna
måste återskapas. Ett första steg bör vara att klargöra
allmänpreventionens övergripande betydelse. Vid
dömandet bör allmänpreventionen återupprättas och sättas
främst. Det är givetvis viktigt att ingen oskyldig döms för
brott. Det är dock lika viktigt att allmänheten har
förtroende för domstolarna och deras sätt att döma. Det är
också viktigt att skapa förtroende hos allmänheten för
andra rättsvårdande myndigheter.
Medborgarna har rätt till lag och ordning. För detta är
staten ytterst ansvarig. Brottsligheten ökar och blir allt
grövre och våldsammare. Staten har tappat greppet om
utvecklingen och nöjer sig med att med hjälp av
brottsstatistiken ge prognoser för hur stor ökningen skall
bli.
Det är dags för det politiska etablissemanget att lämna
åskådarplatsen. Något måste göras. Det går inte längre att
blunda för verkligheten. Den negativa brottsutvecklingen
måste brytas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
lagändring som innebär att det direkt av lag skall framgå att
domstolarnas, åklagarmyndigheternas,
polismyndigheternas och i tillämpliga delar även
kriminalvårdens främsta uppgift är att upprätthålla allmän
laglydnad,
2. att riksdagen -- om yrkande 1 inte bifalls -- hos
regeringen begär förslag till sådan ändring i brottsbalken att
det direkt av lagtexten framgår att domstolen vid dom i
brottmål måste ta hänsyn till kravet på allmän laglydnad
Stockholm den 20 januari 1993
Ian Wachtmeister (nyd)
Karl Gustaf Sjödin (nyd)
Ulf Eriksson (nyd)
Richard Ulfvengren (nyd)
John Bouvin (nyd)
Harriet Colliander (nyd)
Arne Jansson (nyd)