Tyngdpunkten i kriminalpolitiken måste vara att
upprätthålla lag och ordning i samhället. Rättsordningen
blir meningslös om den inte kan skydda kvinnor och barn
från övergrepp och brutal död eller ge brottsoffren ett
rimligt stöd.
Flera undersökningar visar att medborgarna har ett
mycket svagt förtroende för rättsmaskineriet. Det handlar
nu om att återvinna medborgarnas förtroende.
Rättstryggheten och rättssäkerheten är viktiga
välfärdsyttringar. Det gäller alltså att återskapa lag och
ordning i samhället. Medborgarna har rätt till lag och
ordning. För detta är staten ytterst ansvarig.
Det kränkta brottsoffret måste ges reella möjligheter
och rättigheter att återvinna sin mänskliga status -- sitt
människovärde.
I politiska och rättsliga sammanhang tas knappast någon
hänsyn till brottsoffrens känslor av förtvivlan, orättvisa,
förnedring, oro inför framtiden etc och inte minst känslor
som orsakas av ekonomiska bekymmer som har sin grund i
brottet.
Det grundläggande motivet för de förlsag som förs fram
i den här motionen är att staten har ett ansvar för att
medborgarna inte drabbas av brott. Om en medborgare
utsätts för brott, t ex ett sexuellt övergrepp, en våldtäkt, så
är det staten som har misslyckats i sin uppgift att skydda
medborgaren. Staten skall då ta det fulla ansvaret och
målsäganden skall ges hjälp och stöd men också kunna
anförtros makten över de medel och möjligheter som kan
behövas för att få återupprättelse, dvs att bl a själv få föra
talan samt att få ett bestämmande inflytande över
påföljdsvalet.
Brottsoffrets ställning måste stärkas
Brottsoffret, målsäganden, måste ges en starkare
ställning under utredningen och i domstolsprocessen. Detta
innebär bl a att brottet mera skall ses som en sak mellan
förövaren och offret än mellan åklagaren och
gärningsmannen.
Aktning för brottsoffrets människovärde
Den brottsling som mot förmodan hamnar i fängelse
skall enligt kriminalvårdslagen behandlas med aktning för
sitt människovärde. Det låter bra. Någon sådan lagregel
finns dock inte för brottsoffren, inte ens under rättegången
som ofta är grymmare mot brottsoffret än mot brottslingen.
Domstolarna, men även polis och åklagare, skall inte möta
offret med misstro utan med medkänsla och förståelse,
vilket dock kan bli svårt med hänsyn till etablerade
attityder.
Hämta till förhör inom 24 timmar
Varje vecka misshandlas en kvinna till döds i Sverige. Ett
okänt antal tusen misshandlas utan att avlida. I Kanada
hämtar polisen den som anmälts för misshandel till förhör
inom 24 timmar efter anmälan. På detta sätt signalerar man
klart att samhället ser allvarligt på våldsbrott mot kvinnor.
Kvinnojourer, brottsofferjourer och kriscentra
På många håll finns också särskilda kvinnojourer och
kvinnohus dit misshandlade kvinnor kan söka sig.
Brottsofferjourer finns på omkring 60 olika ställen i landet.
De arbetar ideellt med att hjälpa brottsoffer tillrätta.
Brottsoffret skall kunna slussas till en brottsofferjour redan
via polisstationen.
Jourverksamheten kan behöva kompletteras av
kriscentra där både brotts- och olycksoffer kan få hjälp.
Staten, landstingen, och försäkringsbolagen skulle
tillsammans kunna svara för verksamheten.
Anslagen till brottsofferjourer och kvinnojourer
Generellt sett anser Ny demokrati att anslagen till
brottsoffren och den verksamhet om brottsofferjourer,
kvinnojourer och kvinnohus bedriver måste öka. Dagens
disproportion mellan vård av brottsoffer och vård av
brottslingar är absurd.
Ny demokrati accepterar det föreslagna anslaget till
kvinnojourer i förslaget till statsbudget för 1993/94 (F2
femte huvudtiteln) men anser att anslaget till
brottsofferjouer måste fördubblas (återfinns i G4 andra
huvudtiteln).
Brottsskadenämnden
Brottsskadenämnden har begärt att anslaget för
budgetåret 1993/94 ökas med 15 miljoner kronor.
Regeringens förslag innebär en höjning med 10 miljoner
kronor. Ny demokrati anser att anslaget till
Brottsskadenämnden skall höjas med 5 miljoner kronor
(G4 andra huvudtiteln)
Brottsofferombudsman
Brottsoffren måst få någon att vända sig till som tar hand
om allt, redan från början -- en brottsofferombudsman.
Brottsofferombudsmannen skall ha en saklig kompetens om
brottsoffrens speciella situation och kunna ta sig an
brottsoffrens bekymmer, ekonomiska och andra, och ge
hjälp och stöd. Att enbart vända sig till en advokat räcker
inte, då advokatstandarden kan vara allt för ojämn.
Förutsättningarna för att inrätta verksamhet med en
eller flera brottsofferombudsmän samt formerna för detta
måste redas ut.
Brottsofferfond
En särskild brottsofferfond bör snabbt kunna ge
erforderlig ekonomisk hjälp. Brottsofferombudsmannen
bör kunna besluta om hjälpen. Brottsofferombudsmannen
bör självfallet också kunna hjälpa till att t ex sälja ett hus
som självfallet inte skall säljas med förlust för familjen då
brottsoffret på grund av brottet får svårigheter att bo kvar.
Vid förlust får brottsofferfonden gå in så att familjen inte
skadas i ekonomiskt hänseende. Brottsofferfonden skall
kunna betala ut ersättning innan dom på skadestånd
föreligger.
En brottsofferfond bör snarast inrättas. Vid beräkningen
av medel för polisväsendet avseende budgetåret 1993/94
föreslår regeringen att en besparing tas ut om 150 miljoner
kronor. Denna besparing bör enligt Ny demokratis mening
kunna läggas till grund för inrättandet av en särskild
brottsofferfond. Ett alternativt finansieringsförslag är att
använda de ca 100 miljoner kronor som kan frigöras om
rätten för asylsökande att få rättsligt biträde enligt
rättshjälpslagen begränsas. Fonden kan tillföras ytterligare
medel genom att dömda brottslingar tvingas betala
förslagsvis 500 kronor till fonden.
Målsättningen med brottsofferfonden är att brottsoffren
och deras familjer måste kunna få full ekonomisk ersättning
för i princip varje tänkbar negativ konsekvens av betydelse
som brottet medfört.
Det är inte givet att brottsofferombudsmannen och
brottsofferfonden är statliga eller allmänna inrättningar.
Formerna bör diskuteras. Verksamheten kan också ske i
privat regi. Men om man ser brott som ett misslyckande för
staten förefaller det mest naturligt att staten även
garanterar ombudsmanna- och fondfunktionerna.
Ersättningsreglerna måste bli generösare
Ersättningsreglerna till brottsoffren måste som framgått
bli betydligt generösare. I princip skall alla skador, direkta
och indirekta, som uppkommer av ett brott ersättas fullt ut
av brottslingen eller av brottsofferfonden om brottslingen
inte kan betala.
Skadeståndsbeloppen till brottsoffren måste alltså
generellt sett höjas. Dessutom kan det bli fråga om att vidga
möjligheterna till skadestånd och ersättning.
Skadeståndslagen, bl a i fråga om jämkning till förmån för
den som är skyldig att utge skadestånd på grund av brott,
kan behöva tas bort eller begränsas.
Brottsoffrets rätt att processa
För Ny demokrati är det av synnerlig vikt att brottsoffret
får en reell rätt att påverka brottmålsprocessens utgång. Ett
förslag med det syftet återfinns i en särskild motion.
Brottsoffret bör få möjlighet att i vissa falla föra
processen som åklagare. Detta skulle kunna åstadkommas
genom att målsäganden själv eller med hjälp av rättsligt
biträde förde talan även i brottmålsdelen på statens
bekostnad och enligt de regler som normalt gäller för
åklagare. Åklagaren skulle alltså kunna överlåta talerätten.
Det kan ge effektivitet, spara pengar och ge brottsoffret
upprättelse.
Om en åklagare inte vill föra talan eller inte vill
överklaga en friande dom eller en för lindrig dom så blir
läget komplicerat för målsäganden. Går målsäganden in i
processen riskerar han eller hon att själv få betala
motpartens rättegångskostnader. Ett sådant nytt system
skull alltså också förbättra målsägandens ställning genom
att eliminera risken för att drabbas av processkostnader; det
blir ju staten som svarar för kostnaderna på samma sätt som
för åklagare idag.
De här idéerna kan i förlängningen leda till en omvänd
grundsyn på vem som skall åtala, i dag är det i första hand
åklagaren, i andra hand målsäganden, men i framtiden
skulle det alltså kunna bli det motsatta, i första hand
målsäganden, i andra hand åklagaren.
Brottsåskådares skyldighet att ingripa
Det finns ingen generell skyldighet för allmänheten att
ingripa mot eller avvärja ett pågående brott. I stället
uppfattas huvudregeln så att allmänheten skall hålla sig på
avstånd för att inte riskera åtal och annat obehag av ett
ingripande som måhända gått för långt. Åskådarnas
passivitet är ett kännbart faktum för många brottsoffer.
Även brottsoffret kan råka illa ut om han eller hon i syfte
att avvärja ett angrepp tar till mer våld än nöden kräver.
Frågor om allmänhetens skyldighet att ingripa vid
pågående brott eller förhindra brott och brottsoffrets rätt
att avvärja ett pågående brott eller att förhindra brott måste
ses över.
Rätten till offentlig försvarare måste begränsas
Möjligheten att få offentligt försvar, dvs försvarare på
statens bekostnad, måste begränsas. Dessutom har
försvarararvodena sprungit i höjden och måste minskas,
förslagsvis med 20 procent. Detta ger utrymme för en
omprioritering av statens stöd från brottslingens bästa till
brottsoffrets bästa.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att staten har ett ansvar för att
medborgarna inte drabbas av brott och att ett brott därför
kan ses som ett misslyckande för staten,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att målsäganden, brottsoffret,
ges en starkare ställning under förundersökningen och i
domstolsprocessen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att regelsystemet förändras med
inriktning på att brottet mera skall ses som en sak mellan
förövaren och offret än mellan åklagaren och
gärningsmannen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att det i rättegångsbalken införs
en bestämmelse som går ut på att målsäganden,
brottsoffret, i hela rättsprocessen skall behandlas med
aktning för sitt människovärde och mötas med medkänsla
och förståelse,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att reglerna ändras så att polisen
är skyldig att hämta den som anmälts för misshandel eller
annat våldsbrott till förhör inom 24 timmar efter anmälan,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att utreda förutsättningarna för
att skapa särskilda kriscentra för brotts- och olycksoffer,
7. att riksdagen för budgetåret 1993/94 anslår ytterligare
1 000 000 kr till Brottsofferjourernas riksförbund eller
sammanlagt 2 000 000 kr (ingår i G 4 andra huvudtiteln),
8. att riksdagen till Brottsskadenämnden: Ersättning för
skador på grund av brott för budgetåret 1993/94 anvisar 5
000 000 kr utöver vad regeringen föreslagit (G 4 andra
huvudtiteln),
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att utreda förutsättningarna och
formerna för att inrätta en eller flera
brottsofferombudsmän,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att skapa förutsättningar för en
brottsofferfond med en huvudsaklig inriktning och
omfattning som beskrivs i motionen,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att ett belopp om 100 000 000
kr avsätts för ändamålet brottsofferfond under budgetåret
1993/94,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att utreda ett system som går ut
på att den som döms för brott skall åläggas
betalningsskyldighet till brottsofferfonden med visst
belopp, förslagsvis 500 kr,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att ersättningsreglerna måste bli
generösare,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att jämkningsregeln i
skadeståndslagen till förmån för skadegöraren,
brottslingen, måste ses över,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att utreda förutsättningarna för
att ge målsäganden, brottsoffret, större möjligheter att föra
process,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att utreda förutsättningarna för
allmänhetens skyldighet att ingripa vid pågående brott eller
förhindra brott eller begränsa verkningarna av ett brott,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att reglerna om brottsoffrets rätt
att avvärja ett pågående angrepp eller att förhindra brott
(nödvärn) måste ses över,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att utreda förutsättningarna för
att begränsa rätten till offentlig försvarare,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att utreda förutsättningarna för
att minska försvarararvodet väsentligt, förslagvis med 20
%,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att en omprioritering måste ske
av statens stöd från brottslingens bästa till brottsoffrets
bästa.
Stockholm den 25 januari 1993
Karl Gustaf Sjödin (nyd)
Ulf Eriksson (nyd)
Richard Ulfvengren (nyd)
John Bouvin (nyd)
Harriet Colliander (nyd)
Arne Jansson (nyd)