Brottsligheten blir alltmer internationell framför allt
genom narkotikabrotten men även genom annan
ekonomisk brottslighet, ibland i förening med våldsbrott.
Detta märks även i Sverige genom utländsk brottslighet här
i riket.
Vid lagföring av utländska brottslingar här i riket
uppkommer särskilda problem. Vissa hänför sig till det
straffrättsliga regelsystemet. Andra problem uppkommer
vid avtjänandet av ådömda fängelsestraff.
Likhet inför strafflagstiftningen
I en alltmer internationaliserad värld är det naturligt att
det även till vårt land kommer utlänningar som turister,
invandrare eller flyktingar. Ett antal av dessa stannar kvar
och blir kanske även svenska medborgare. Några gör sig här
skyldiga till brott av skilda slag.
Inte sällan åberopar den utländske brottslingen att han
var okunnig om de svenska reglernas existens eller innehåll
och hänvisar till sin egen avvikande kulturbakgrund och sitt
hemlands annorlunda rättssystem.
I vårt rättssamhälle ska dessa utländska brottslingar
dömas enligt det svenska rättsregelsystemet.
Utgångspunkten är att den svenske lagstiftaren
presumerar att alla såväl svenskar som utlänningar har full
vetskap om hela lagen. Rättslig okunnighet friar alltså inte
från ansvar. Detta gäller även vid drogpåverkan. Även om
gärningsmannen varit kraftigt påverkad så blir det inte
ansvarsfrihet. Inte ens om han då saknade egentlig vetskap
både om sin handling och även om lagens regler.
Lagstiftaren behandlar honom som om han inte varit
påverkad.
De avgörande reglerna finns i Brottsbalken. Den
utländske brottslingen ska för brott här i riket dömas efter
svensk lag och vid svensk domstol (2 kap. 1 §). Lagen
medger i princip inte straffrihet med hänvisning till den
lagstiftning som gäller i gärningsmannens hemland.
Däremot kan det bli straffmildring (29 kap. 5 §) till och med
under straffminimum med beaktande av innehållet av
gällande rätt på brottslingens hemort och hans kulturella
bakgrund.
I domstolarnas rättstillämpning har uppmärksammats
fall där utländsk gärningsman bedömts annorlunda än
svensk gärningsman. Därvid har åberopats att mildrare
regler eller normer anses gälla i gärningsmannens hemland.
Resultatet av domsluten har visserligen inte främst blivit
frihet från straff men i stället uppenbart mildare straff.
Denna rättstillämpning har framkallat kraftig kritik från
många håll.
Mot denna bakgrund är det motiverat att grundregeln
om tillämpligheten av svensk lag på utlännings brott i
Sverige kompletteras med en uttrycklig regel om likhet
inför lagen beträffande såväl straffbarhet som
straffmätning. Detta skulle medföra två viktiga fördelar.
Man skulle undvika alla lagtolkningsproblem. Samtidigt
utgör det en klar och viktig signal till utlänningar som
uppehåller sig i vårt land.
Det bör tilläggas följande om etnisk diskriminering.
Negativ sådan är förkastlig och även straffbar som olaga
diskriminering. Positiv diskriminering, som alltså innebär
att en etnisk grupp får förmåner som inte tillkommer andra
grupper, är en felaktig väg och en metod som skapar etniska
motsättningar.
En nationalitetsneutral lagstiftning och rättstillämpning
i dessa rättsfall utgör ett viktigt bidrag till internationell
tolerans.
Rationell straffverkställighet
För utlänningar som dömts av svensk domstol till
fängelse uppkommer särskilda problem beträffande
avtjänandet av ådömda fängelsestraff.
Samtliga utländska brottslingar borde efter svensk
domstols dom på fängelse i princip avtjäna sitt straff i det
egna hemlandet. Det dömande landet bör ha rättighet men
inte skyldighet att begära överförande. Hemlandet bör ha
skyldighet att mottaga sin dömde medborgare men också ha
rättighet att begära men inte kräva överförande. Den
dömde bör inte tillerkännas vetorätt beträffande
verkställighetsland.
Den nu angivna ordningen stämmer beträffande
inomnordisk medborgare. Däremot tillämpas en annan
ordning beträffande utomnordiska medborgare, som torde
strida inte bara mot nämnda föreslagna huvudregel utan
även mot lagstiftarens tanke bakom
verkställighetsbestämmelserna. I lagens förarbeten betonas
nämligen att reglerna om verkställighetsland tillkommit för
att främja återanpassning efter frigivning. I princip torde ju
återanpassning bäst ske i hemlandet. Särskilt obegripligt är
det att avtjänande ska ske i Sverige samtidigt som
domstolen beslutat om utvisning. Nuvarande ordning
skapar också problem med rymningar från svenska
fängelser av vissa farliga brottslingar.
Undantagsvis bör man kunna avvika från huvudregeln.
Så bör vara fallet om det finns svenskt intresse för
avtjänande här i riket eller om avtjänande i hemlandet
omöjligen kan ske av politiska eller motsvarande skäl eller
bör ske med hänsyn till att hemlandets kriminalvård ej
håller humanitär minimistandard.
Sveriges möjligheter till överföring av
straffverkställighet till annat land regleras av två särskilda
internationella överenskommelser, nämligen 1970 års
brottmålskonvention och 1983 års överförandekonvention.
Dessa konventioner är dock otillräckliga för att tillgodose
rimliga krav, främst genom att den dömde har vetorätt,
d.v.s. själv kan välja var det passar honom att avtjäna sitt
fängelsestraff.
I en motion i januari 1991 hemställdes bl.a. att Sverige
borde begära revidering av främst
överförandekonventionen. Det blev dock avslag i
riksdagen. I utskottsbetänkandet anfördes att inom
Europarådet pågick en översyn av aktuella konventioner
med tanken att en enda konvention ska ersätta de tidigare
konventionerna. Dessutom förklarade utskottet att man
utgick ifrån att utskottets tidigare uttalanden -- som skett i
fem olika omgångar under åren 1981--85 men inte
därefter -- skulle beaktas i nuvarande revideringsarbete
utan någon särskild åtgärd från riksdagens sida.
Inför avlämnande av denna motion har inhämtats att en
kommitté i Europarådet alltjämt arbetar med saken och att
f.n. endast finns ett utkast till rekommendation beträffande
tillämpningen av överförandekonventionen såvitt gäller
vissa smärre detaljfrågor.
Mot denna bakgrund finns det anledning att -- efter tolv
års väntan på resultat och särskild påminnelse genom 1991
års motion -- kräva att Sverige ökar sin insats för att uppnå
den av riksdagen önskade effektiviseringen av
konventionen om överförande av straffverkställighet. Detta
torde också ligga helt i linje med särskilt offentligt uttalande
av utskottet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utlänningars likhet inför
strafflagstiftningen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utländska brottslingars
avtjänande av svenska fängelsestraff i eget hemland.
Stockholm den 22 januari 1993
Bengt Harding Olson (fp)