Brottsbalken m.m.

Till förra riksmötet väckte vi en motion med krav på en
översyn av gällande regler i brottsbalken och
rättegångsbalken mot bakgrund av det s k Lindomefallet.
En person hade blivit mördad, men ingen av de två som
varit på mordplatsen kunde fällas för gärningen eftersom de
skyllde på varandra och det inte kunde bevisas vilken av de
två som mördat. En av de åtalade beviljades efter
frikännandet t o m skadestånd.

Nu har ytterligare ett liknande fall inträffat. En norsk
medborgare misshandlades till döds av fyra ynglingar. Ingen
av dessa kunde fällas för gärningen. Krav på ersättning till
de åtalade men frikända förövarna är enligt uppgift i
pressen även nu aktuellt.

Det är enligt vår bestämda uppfattning helt klart, att så
här får det inte gå till om man som vi anser att brottslingar
som begått grova brott skall straffas. Direkt motbjudande
är det att de som medverkat till grova brott kan tillerkännas
skadestånd för häktning och åtal.

Om de nuvarande reglerna och tillämpningen av dessa
upprätthålls kan man förutse att allt fler brottslingar i fall
där flera medverkat i framtiden kommer att skylla på
varandra. Därmed kan samtliga undgå att straffas och t o m
räkna med en rundlig ersättning om en åklagare skulle våga
att väcka åtal. Rättssamhället har därmed kapitulerat.
Brottslingarna skyddas även om det begångna brottet är
helt uppenbart och bevisat. Detta strider mot
grundläggande rättsuppfattningar och måste innebära att
allmänhetens tilltro till rättssystemet allvarligt sviktar.

Det är således mycket viktigt att gällande regler ändras.
I de fall som berörts i denna motion är det helt uppenbart,
att ingen av de inblandade borde kunna frias från
medverkan till mord. Reglerna om medverkandeansvar
måste således skärpas. Den som står bredvid och utan att
ingripa bevittnar hur en människa misshandlas till döds är
medskyldig till brottet och bör fällas för detta.
Medverkandeansvaret bör även gälla vid medverkan vid
lindrigare brott.

Det får inte vara så i ett samhälle som anser sig slå vakt
om rättsskydd för den enskilde, att man låter brottslingar gå
helt fria enbart av det skälet att det inte helt klart kan
bevisas vem som rent konkret utdelade det dödande slaget
eller plockade familjesilvret ur schatullet. Att den som
medverkat men inte kunnat bindas till den avgörande
handlingen dessutom kan tillerkännas skadestånd för åtal
och häktning är en utmaning mot all elementär rättskänsla.

I vår motion till förra riksmötet föreslog vi vad gäller
ersättningskrav en återgång till de regler som gällde före
1974. Enligt dessa fick den frikände inte någon ersättning
om misstanke om brott kvarstod även efter frikännandet. Vi
vidhåller detta förslag.

Vårt samlade krav är att översynen av brottsbalken och
rättegångsbalken snarast resulterar i regler som i framtiden
omöjliggör att de som bevisligen är inblandade i brott kan
gå fria genom att de skyller på varandra. I dessa fall måste
det vara möjligt för domstol att döma på grund av medhjälp
vid brottet och för medhjälp vid anstiftan av brottet. Vi
förväntar oss att regeringen och justitieministern, som har
särskilt ansvar för dessa frågor, snabbt tar initiativ så att de
principer vi angett utan onödigt dröjsmål kan omsättas i
verksamma lagregler.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en översyn av brottsbalken och
rättegångsbalken.

Stockholm den 21 januari 1993

Bengt Kindbom (c)

Bertil Fiskesjö (c)