Allt oftare framkommer på ett skrämmande sätt hur
skoningslöst brottsligheten drabbar enskilda människor.
Varje dag beräknas över 2 000 människor bli rånade,
bestulna, hotade eller misshandlade.
Detta är givetvis oacceptabelt och denna utveckling
måste med all kraft motverkas av samhället. Det är en
grundläggande medborgerlig rättighet att känna sig trygg i
vårt samhälle. Det är i lika hög grad en samhällelig
skyldighet att staten kan försäkra medborgarna denna
trygghet.
Regeringen har föreslagit en rad åtgärder för att stävja
kriminaliteten och komma till rätta med våldet i samhället
men fortfarande räcker inte insatserna.
När ett brott begås sätter det omfattande svenska
rättsmaskineriet igång med bevissäkring, polisinsatser,
förundersökning, anhållande, häktningsförhandling och
slutligen rättegång, dom och straff. Nästan alla dessa
åtgärder är uppbyggda kring gärningsmannen och hans öde.
Men ett brott lämnar ofta också ett offer efter sig; en
människa som misshandlats, skändats eller på annat sätt
kränkts. För dessa människor finns det inte ett tillräckligt
bra system som stöttar eller ställer till rätta. Medicinsk och
psykologisk specialistkompetens finns men anlitas alltför
sällan av samhället, och möjligheterna till ekonomisk
ersättning är otillräckliga.
Det är nu dags att värna brottsoffren, och regeringen har
också vidtagit flera åtgärder samt förbereder ytterligare
insatser. Brottsskadenämndens ställning har stärkts och
möjligheterna att ge ekonomisk ersättning förbättrats.
Brottsskadeersättning kan ges under förutsättning att den
skadelidande inte kan få skadan ersatt på annat sätt, d.v.s.
genom skadestånd eller försäkring. Det är främst
personskador som ersätts, dock står fortfarande många
offer utan vare sig hjälp eller ekonomisk ersättning.
En anpassning till EG:s rättssystem på det
ersättningsrättsliga området har skett, bl.a.
trafikskadelagen. På det skadeståndsrättsliga området har
en kommitté föreslagit nya regler om ersättning för lidande
som någon tillfogar annan genom brott mot den personliga
friheten eller annat integritetskränkande brott.
Betänkandet är f.n. ute på remiss.
Det är bra att denna insikt om brottsoffren äntligen
börjat uppmärksammas på allvar. Men ytterligare förslag
bör prövas.
Brottsofferjourernas riksförbund har föreslagit ett
kompletterande ersättningssystem: en central
brottsofferfond.
Ett rimligt synsätt är att låta gärningsmannen ges
möjlighet att gottgöra det inträffade -- en Central
Brottsofferfond bör därför inrättas.
Alla personer som dömts enligt brottsbalken eller
specialrättslagstiftningen, typ narkotikabrott, skall oavsett
påföljd som fängelse, skyddstillsyn, villkorlig dom eller
böter åläggas att betala ett engångsbelopp om 500 kr till en
Central Brottsofferfond. Fonden kan administreras av
Brottsskadenämnden.
Ett liknande system finns bl.a. i Belgien.
År 1991 uppgick antalet brott mot brottsbalken som
kommit till polisens kännedom till närmare 1,2 miljoner,
närmare 6.800 personer dömdes till skyddstillsyn, 13.500 till
villkorlig dom, drygt 14.000 personer till fängelse.
För dem som dömts till fängelse kan nämnas att man
under fängelsetiden disponerar 1.500 till 2.000 kr/mån, en
s.k. arbetspremie, att användas efter eget gottfinnande.
Engångssumman 500 kr är givetvis ändå ett ganska litet
belopp, som inte kommer att räcka. Men principen är
viktig. Pengarna tas från rätt personer och kan användas för
dem som drabbats, brottsoffren. Fonden kan användas för
ytterligare medel till t.ex. kvinnojourer, brottsofferjourer
och mansjourer.
Som jämförelse kan nämnas att de drygt 60
brottsofferjourerna i landet hittills har fått dela på ca 1 mkr
per år.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inrättande av en central
brottsofferfond.
Stockholm den 15 januari 1993
Olle Schmidt (fp)
Margitta Edgren (fp)