Sverige har generellt en bra lagstiftning för barn. Både
barn och vuxna har fått en starkare rätt som brottsoffer. De
har t ex rätt till målsägandebiträde. Problemet är att
tillämpa lagstiftningen. Detta gäller särskilt brott mot barn
inom familjen.
Barn tillhör en svag grupp i samhället. De har få eller
inga möjligheter att själva hävda sina intressen och att
påverka sin situation. De är ofta helt beroende av
närstående vuxna. Barn har trots sin hjälplöshet samma
inneboende värdighet och värde som övriga medlemmar i
samhället och samma okränkbara mänskliga rättigheter.
Trots det relativa starka sociala skyddsnät som finns i
Sverige far många barn illa. De utnyttjas sexuellt av
närstående vuxna, de lever i själslig och kroppslig vanvård,
de misshandlas dagligen, en del till döds. Ofta förekommer
olika former av barnmisshandel samtidigt.
Sexuella övergrepp mot barn är kanske det mest
tabubelagda brott som finns. Både pojkar och flickor
drabbas. Den faktiska förekomsten av barnmisshandel och
sexuella övergrepp är okänd. Olika undersökningar från
skilda länder visar att 5--15 procent av alla kvinnor och 3--8
procent av alla män före 18 års ålder under de senaste 10
åren utsatts för påtvingat sex av en vuxen.
Det har visat sig att där samarbete finns mellan
myndigheter blir sådana brott synliga. Den s k
Eskilstunamodellen är ett sådant exempel.
I Föräldrabalken kapitel 6 § 6 A som antogs den 1 mars
1991 anges föräldrarnas rätt till umgänge med sina barn när
föräldrarna inte bor tillsammans.
Vid bedömning av vad som är bäst för barnet skall rätten
fästa avseende särskilt vid barnets behov av en nära och god
kontakt med båda föräldrarna. (Föräldrabalken kapitel 6 §
6 A.)
Trots föräldrars rätt till sina barn enligt Föräldrabalken
och barns behov av båda sina föräldrar måste barnets
uppgifter tillmätas vikt och betydelse, när det uttrycker att
det dels utsatts för övergrepp, dels inte vill träffa en
förälder.
Det är också viktigt att den persons uppgifter som
känner barnet bäst ofta tillmäts ograverad och full vikt vid
rättslig prövning.
Det måste anses fel och ur barnets synpunkt helt
rättsvidrigt att se på och bedöma incest som en
vårdnadstvist. Det går inte att dölja de svåra problem som
incest är genom att se förbi de uppenbara signaler och
vittnesmål som bl a barnet, den andre föräldern,
daghemspersonal, lärare och andra ger. En fråga om incest
får i rättsliga sammanhang inte göras om en till en fråga om
vårdnad.
Det talas ibland om risken för falsk anklagelse när det
gäller incest. Men enligt all tillgänglig litteratur är det
ytterst ovanligt med falsk angivelse. Det enda fall man
känner till är en man som gjort en falsk angivelse om en
påstådd incest mellan en kvinna och ett barn. Han erkände
sedan att anmälan var falsk. Det finns nästan inte heller
några kända fall utomlands.
Såväl utredare som beslutsfattare på alla nivåer,
inklusive domstolar, måste ha kunskaper för att kunna tolka
brottsberättelser från barn för att rätt kunna hantera dem.
Ofta blir offret sämre behandlat av rättsväsendet än den
brottsmisstänkte. Det budskap som samhället ofta ger de
barn som far illa är att det verkar vara en grövre handling
att anklaga någon för ett brott än att utsätta någon för ett
brott. Det är en katastrof för ett barn då en incestmisstänkt
förälder eller annan som begått brott mot barnet frias i
domstolen. Rättsväsendet och andra instanser som möter
barn som far illa behöver få mer kunskap om hur barn som
är offer för sexuella övergrepp skall omhändertas.
Personalen vid barnavårdscentralerna bör också så fort
som möjligt få en ökad utbildning i hur man undersöker och
upptäcker barn som misshandlas inklusive utsätts för incest.
De måste också läras att uppmärksamma symtom på
psykiska problem hos både barnen och deras föräldrar. Ett
sätt att göra de misshandlade barnen synliga är att satsa mer
på barnhälsovården, då ungefär 99 procent av alla barn i
förskoleåldern undersöks där med jämna mellanrum.
Ett annat sätt att ta vara på barnens rättigheter, hjälpa
dem i svåra situationer och förebygga incest och andra
former av barnmisshandel är att tillsätta barnombudsmän
på regional nivå.
Ytterligare ett sätt att hjälpa barn så att de inte far illa är
att satsa på föräldrautbildning. Denna verksamhet måste få
ökad status och erkännande från samhällets sida.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att barn som brottsoffer måste ges ökat stöd,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
behovet av ökat strukturerat samarbete mellan lokala och
regionala instanser för att hjälpa barn som far illa,1
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att ökad tilltro måste sättas till barns vittnesmål i rättsliga
sammanhang,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att incestfall inte bör bedömas som vårdnadstvister,2
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att den personal, poliser, psykologer, jurister,
barnhälsovårdspersonal m. fl., som har att göra med barn i
svåra situationer bör utbildas för den uppgiften,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att landstingen bör uppmuntras att överväga tillsättning av
barnombudsmän.1
Stockholm den 11 januari 1993
Margareta Viklund (kds)
1 Yrkandena 2 och 6 hänvisade till SoU
2 Yrkande 4 hänvisat till LU