I maj 1991 uppdrog den socialdemokratiska regeringen
åt Riksrevisionsverket att utvärdera rättshjälpens
effektivitet. I uppdraget ingick även att analysera
kostnadsutvecklingen och komma med förslag om hur
samhällets kostnader för rättshjälpen uppfyllts. Ingen skall
av ekonomiska skäl vara förhindrad att ta tillvara sin rätt,
och den rättssökande skall efter förmåga bidra till
kostnaderna.
Våren 1992 uttalade justitieutskottet att en samlad
översyn borde göras inom rättshjälpsområdet i syfte att
åstadkomma besparingar och effektiviseringar.
Bakgrunden är bl.a. att anslaget för rättshjälpskostnader
ökar kraftigt.
Under hösten har riksdagen med anledning av
proposition 1992/93:109 beslutat i besparingssyfte om vissa
regelförändringar angående allmän rättshjälp.
Bodelningsärenden
I uppdraget till Riksrevisionsverket ingick också att se
hur reformen 1988 har uppfyllts när det gäller den enskildes
möjligheter att få tillgång till juridisk hjälp. Den 1 juli 1988
inskränktes rättshjälpen vid bodelning. Allmän rättshjälp
får beviljas endast om det med hänsyn till boets
beskaffenhet och makarnas personliga förhållanden finns
särskilda skäl för rättshjälp. Vid en hearing på
justitiedepartementet den 20 mars 1990 var den allmänna
meningen att rättshjälp i bodelningsärenden blivit för snäv
och restriktiv. Det finns skäl att anta att speciellt kvinnor
gör rättsförluster.
I praktiken är i dag rättshjälp i bodelningsärenden i stort
sett avskaffad. Rättshjälpsmyndigheten beviljade en kvinna
juridisk hjälp eftersom makarnas personliga förhållanden
var minst sagt dåliga. Kvinnan hade under många år utsatts
för övergrepp och misshandel och var i dålig psykisk
kondition. Domstolsverket överklagade beslutet till
Rättshjälpsnämnden och påpekade att båda skälen måste
vara uppfyllda. Boet var enkelt, dvs. det hem som makarna
tillsammans jobbat ihop till under ett långt äktenskap.
I justitieutskottet har frågan ställts om allmän rättshjälp
i bodelningsärenden blivit mer restriktiv än vad lagstiftaren
tänkt sig. Vi anser att den frågan kräver ett svar och att
utskottet får den redovisning som borde ha funnits med i
Riksrevisionsverkets rapport som kom i februari 1992.
Advokatkostnader
Ersättningen till biträden i ärenden om allmän rättshjälp
och offentliga försvarare har ökat kraftigt. Sedan mitten av
1980-talet har det skett en fördubbling av
timkostnadsnormen. Även den genomsnittliga tid som varje
ärende tar har ökat. Vi anser att det finns besparingar att
göra.
I 1992 års budgetproposition uttalade regeringen att
''målsättningen bör vara att skapa en bättre ordning för att
bestämma advokattaxorna och hitta ett effektivare system
för att undvika s.k. taxeglidning''. På sidan 133 i
budgetpropositionen bilaga 3 skrev justitieministern: ''Jag
avser att efter årsskiftet ta initiativ till överläggningar med
Sveriges Advokatsamfund i denna fråga.'' Det har gått ett
år sedan löftet gavs och regeringen bör snarast redovisa sina
överväganden med anledning av överläggningarna och vilka
konkreta åtgärder man avser att vidta.
Nedsättnings- och jämkningsregler
Den 15 december 1992 beslöt riksdagen att reglerna om
nedsättning i 12 § RHL skall avskaffas den 1 mars 1993.
Reglerna om jämkning i 14 § RHL skall tillämpas med
betydande restriktivitet. Det innebär bl.a. att jämkning inte
kan komma i fråga för grundavgiften samt att människor
med mycket låga eller inga egna inkomster ändå måste
betala grundavgiften. Redan i propositionen konstaterades
att kommunerna får bära en del av kostnaderna via
socialbidragen.
Vi anser att reglerna i denna del bör vidgas så att t.ex.
personer som är helt beroende av socialbidrag skall kunna
få nedsättning av rättshjälpsavgifterna. Det bör vara möjligt
att utforma tillämpningsföreskrifterna angående 14 § RHL
för att möjliggöra en sådan ordning.
Att övervältra kostnader för allmänna rättshjälpen på
kommunerna i form av socialbidrag anser vi är
oacceptabelt. Dessutom kommer många människor att dra
sig för att ansöka om socialbidrag och kommer därmed att
mista möjligheten att hävda sin rätt. Den förväntade
besparingen på rättshjälpskontot genom att belasta
socialbidragsbudgeten kan utebli helt eller delvis genom
ökad administration och byråkrati. Socialsekreteraren kan
behöva kontakta en advokat angående den rättsliga
angelägenheten, advokaten ringa och fråga om och när
pengar kommer att utbetalas osv. Det arbete som
advokaten lägger ner på ärendet presenteras i
kostnadsräkningen. Varje socialbidragsärende tar en viss
tid och även för kommunerna gäller att tid är pengar. Den
rättshjälpssökande kommer inte heller att godta långa
väntetider eftersom advokaten i regel inte påbörjar
behandlingen av ärendet förrän finansieringen är klar.
Allt färre jurister vill t.ex. ägna sig åt den viktiga
familjerätten, och merarbete och krångel bidrar inte till att
göra den allmänna rättshjälpen mer attraktiv.
Vi kan inte dela uppfattningen att det har ett
pedagogiskt värde att människor med låga eller inga
inkomster av ekonomiska skäl skall avstå från att tillvarata
sin rätt, låna till rättshjälpsavgiften eller söka socialbidrag.
Att som justitieministern hänvisa till att socialbidragstagare
även får betala för läkar- och tandläkarbesök är en dålig
jämförelse. I dessa exempel handlar det inte om den viktiga
rättssäkerheten.
Den allmänna rättshjälpens förhållande till försäkringar
Enligt regeringen bör den allmänna rättshjälpen på sikt
''göras generellt subsidiär till rättsskyddsförsäkringar på så
sätt att rättshjälp inte får beviljas i angelägenheter som
omfattas av rättsskyddsförsäkringar eller liknande''.
Vi vill understryka vikten av att de här frågorna
noggrant analyseras innan förslag läggs fram. Vid
överläggningen i justitiedepartementet den 7 september
1992, där olika myndigheter och organisationer var
företrädda, var de flesta som yttrade sig kritiska mot att det
saknades just analyser om de konsekvenser ett
genomförande av förslagen kan få.
Rättvisa måste garanteras mellan dem som har och dem
som inte har rättsskyddsförsäkring. Det är viktigt att ett
system för den framtida rättshjälpen får en sådan
utformning att den, oavsett rättsskyddsförsäkringarnas
utformning, garanterar allas möjlighet att tillvarata sin rätt.
De allmänna advokatbyråerna
I promemorian (Ds 1992:51) föreslår
Justitiedepartementet att allmänna advokatbyråer skall
avvecklas därför att regeringen anser att statlig verksamhet
skall privatiseras. Systemet med allmänna advokatbyråer
infördes 1973 i samband med att rättshjälpslagen (1972:429)
trädde i kraft.
Det finns i dag 28 allmänna advokatbyråer samt ett
kontor. De konkurrerar på lika villkor med de privata
advokatbyråerna och är självfinansierande. Byråerna har
mottagningsverksamhet på ca 30 platser utanför de orter
där de är stationerade. Mottagningsverksamheten bedrivs
huvudsakligen av sociala skäl. Det innebär att kostnad för
resa, tidspillan och annan extra kostnad för mottagningen
inte ekonomiskt belastar byråerna utan betalas av allmänna
medel via det s.k. driftsbidraget. Statens kostnad för den
sociala mottagningsverksamheten uppgår till ca 1 miljon
kronor. Domstolsverket har försökt beräkna kostnaderna
vid en avveckling av de allmänna advokatbyråerna.
Kostnaderna uppges uppgå till ca 90 miljoner kronor.
I årets budgetproposition säger justitieministern: ''Jag
har därvid också beaktat att en avveckling med all
sannolikhet kommer att ge upphov till kostnader som är
betänkliga i det rådande statsfinansiella läget.'' I klartext
betyder det att om regeringen haft råd skulle allmänna
advokatbyråer ha avvecklats av doktrinära skäl.
Ekonomiska skäl finns inte och de sociala skälen till att
ha allmänna advokatbyråer kvarstår. Kostnadsnivån vid de
allmänna advokatbyråerna är dessutom vägledande vid
taxeersättning av advokattjänster, vilket inneburit att den
allmänna prisnivån hållits nere.
Det presenterade avvecklingsförslaget har inte haft
någon inverkan på lönsamheten under 1991/92 men skapat
oro inför framtiden.
Vi socialdemokrater anser att regeringen inte skall
återkomma med förslag om avvecklingen av allmänna
advokatbyråer. Om ansvar och engagemang för
verksamheten även framgent skall upplevas starkt måste
arbetsplatsen kännas trygg och man skall kunna satsa på
framtiden.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om allmän rättshjälp vid bodelning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om nedsättningsreglerna i
rättshjälpslagen,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till åtgärder
som dämpar kostnadsutvecklingen avseende
biträdesersättningen inom rättshjälpssystemet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den allmänna rättshjälpens
förhållande till försäkringar,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om allmänna advokatbyråer.
Stockholm den 26 januari 1993
Lars-Erik Lövdén (s)
Bengt-Ola Ryttar (s)
Birthe Sörestedt (s)
Nils Nordh (s)
Göran Magnusson (s)
Sigrid Bolkéus (s)
Kent Carlsson (s)
Alf Eriksson (s)